search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Dyster läsning om stora mål i förvaltningsdomstol, men något roligt i slutet i alla fall

I en kritisk essä pekar advokat Olle Flygt på problem i handläggningen av stora mål i förvaltningsdomstolarna.

Det är nu många år sedan jag bestämde mig för att unna mig lyxen att inte längre processa i förvaltningsdomstolarna; detta eftersom jag aldrig trivts där, aldrig känt mig välkommen och endast vid några få tillfällen känt att min insats där fått avgörande betydelse.

Det tog några år innan jag kunde verkställa mitt beslut. Det fanns åtaganden som behövde fullföljas. Men så en dag var jag äntligen där. Jag ”gjorde slut” med förvaltningsdom­stolarna via en artikel i Dagens industri publicerad på nätet den 7 september 2017 (och i papperstidningen dagen efter, om jag minns rätt). Jag ville försäkra mig om att jag aldrig skulle kunna ångra mig och välja att uppträda i förvaltningsdomstol igen, så det var bra att ge beslutet lite uppmärksamhet. Tanken var redan då att jag skulle förklara mig i en längre efterföljande artikel i Advokaten (jag hade två uppslag till mitt förfogande), men jag var på en stor byrå då och av olika skäl valde jag att avstå.

Denna artikel hade, om den hade publicerats när det var tänkt, 2017, varit mitt bidrag till en serie kritiska artiklar som man kan säga inleddes med dåvarande generalsekreteraren Anne Rambergs artikel ”Allas likhet inför lagen” i Advokaten nummer 5 2017 och dåvarande jur. kand. Milad Samadis artikel ”Ombud och muntlig förhandling i förvaltningsprocessen” i Advokaten nummer 6 2017. Sedan dess har ytterligare en del skrivits och därutöver har en grupp domare och praktiker diskuterat handläggningsfrågor i skatteprocessen – givetvis utan att man bjöd in någon advokat eller domare som arbetar med civilprocesser eller skiljeförfaranden – vad skulle de kunna bidra med?! Resultaten av gruppens arbete har redovisats i Advokaten. När jag läste Ulrika Östers artiklar i Advokaten nummer 4 2022, slog det mig att det var dags att damma av min opublicerade artikel från 2017, kanske peta lite i den, göra något tillägg och sedan låta publicera den i Advokaten. Sagt och gjort. Så här är den.

Jag har sedan jag gjorde slut med förvaltningsdomstolarna följt en del större mål från sidlinjen, någon gång som bollplank. Inget verkar ha förändrats. Tyvärr! Har det varit skönt att slippa vara ombud? Gissa.

Det är min förhoppning att andra, gärna advokater med erfarenhet av processande i förvaltningsdomstolarna, återkommer i ämnet. Många goda krafter bör samverka för att åstadkomma (tvinga fram?) förbättringar, så att vi advokater för våra huvudmäns räkning kan göra större nytta i förvaltningsdomstolarna. Med detta har jag sagt mitt i ämnet.

Det ska på en gång sägas att den kritik mot förvaltningsdomstolarna som framförs i den här artikeln, och de problem som jag vill peka på, enbart avser handläggningen av stora mål. Dessa utgör en liten minoritet av den mängd mål som handläggs av förvaltningsdomstolarna, men har desto större betydelse för den enskilda parten. Min kritik går ut på att de handläggningsrutiner som tillämpas, och som kanske fungerar hyggligt i små mål, inte alls funge­rar i stora och komplicerade mål. När det gäller de mer typiska, mindre, förvaltningsprocesserna, har jag ingen kunskap och inga erfarenheter att bidra med. Kanske kan någon annan låta höra av sig om dessa?

Något som jag har ogillat

I 8 § förvaltningsprocesslagen (FPL) stadgas att rätten ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och att rätten genom frågor och påpekanden ska verka för att parterna avhjälper otydligheter och ofullständigheter. Vidare ska rätten se till att inget onödigt förs in i målet.

Det är inga lätta uppgifter i stora, komplicerade mål! Uppgifterna kräver pålästa, kunniga, och ambitiösa domare.

I 9 § första stycket FPL står de närmast heliga orden: ”Förfarandet är skriftligt.” Men det är en sanning med modifikation. I andra stycket sägs att i handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan anses vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. Och i tredje (samt numera fjärde) stycket ges enskild part rätt till förhandling i förvaltningsrätt och kammarrätt om parten begär det och förhandling inte är obehövlig och, när det gäller kammarrätten, inte heller särskilda skäl talar mot det.

Med andra ord kan man säga att normalförhållandet i större och mer komplicerade mål blir att förhandling ska hållas.

Det var med anledning av hur Förvaltningsrätten i Stockholms län och Kammarrätten i Stockholm, med undantag för något enstaka tillfälle, hade tillämpat nu nämnda bestämmelser i stora och komplicerade mål, som jag tröttnade. Mina erfarenheter som ombud i förvaltningsprocesser begränsade sig till kanske dryga dussinet mål under en period om 15–20 års tid, samtliga i de två nämnda domstolarna. Snart sagt alla dessa mål rörde betydande värden – tiotals miljoner kronor och uppåt, i några fall handlade det om miljardbelopp. Mål om så stora pengar är sällan enkla och okomplicerade.

Här följer några exempel på sådant jag upplevt och inte uppskattat i de förvaltningsprocesser jag deltagit i (med reservation för att minnet inte är perfekt):

- Endast vid ett tillfälle har ett sammanträde för muntlig förberedelse inför kommande förhandling hållits, då som en följd av att den enskilde ställt en rad frågor till motparten (Skatteverket) vars beslut/talan den enskilde i stora stycken inte kunde förstå. Flera av frågorna, som hade skickats in skriftligen före sammanträdet, besvarades ändå inte på ett begripligt sätt, varför oklarheterna följde med ända upp till kammarrätten. Förvaltningsrätten ställde såvitt jag minns inte en enda fråga till någon av parterna. Där­emot uttalade den i några fall att en viss fråga var besvarad, trots att den inte var det på ett begripligt sätt.

- Endast vid ett tillfälle har jag varit med om att den part jag företrätt har fått ett riktat föreläggande från domstolen att svara på vissa angivna frågor.

- Under de förhandlingsdagar jag haft i förvaltningsdomstolarna – kanske 20 totalt sett – har domstolarna inte ställt sammanlagt mer än en handfull frågor i utredande syfte. Vid ett av alla de tillfällen då frågor inte ställdes hade den återförvisning två instanser nedåt som kammarrätten slutligen beslutade om kunnat undvikas om kammarrätten, som ansåg att förvaltningsrätten felaktigt inte prövat ett pris för en viss tidsperiod, hade ställt en fråga om detta. Parterna hade nämligen ett samstämmigt svar på frågan och hade svaret fått lämnas skulle återförvisning ha varit onödig. Återförvisningen fördröjde det slutliga avgörandet flera år och föranledde onödiga merkostnader om flera miljoner kronor.

- Inte vid något tillfälle kan jag minnas att någon av rättens ledamöter ställt frågor till experter som hörts på parts begäran, trots att det många gånger även för den mest insatte klientrepresentanten varit svårt att fullt ut följa de intrikata resonemangen. (Man bör inte vara rädd att fråga när man inte förstår.)

- Aldrig har någon fråga ställts i skrift efter avslutad muntlig förhandling.

- Endast vid ett tillfälle har domstolen inför en förhandling distribuerat en sammanställning av hur rätten uppfattat parternas talan. Det var i ett stort telekom-mål. En av motparterna bad domstolen att ersätta hela den textmassa som fanns i sammanställningen med en egen text som skickades in. Vår sida gjorde istället (flertalet) ändringsmarkeringar. Kvaliteten på sammanställningen var låg.

- Aldrig har jag varit med om att någon skriftlig utredning avvisats. Vid ett enda tillfälle har jag varit med om att en fråga (ställd av ett motpartsombud) bryskt blivit ”avvisad” på så sätt att förhörspersonen fick beskedet från domstolen att frågan inte behövde besvaras. Frågan, som handlade om ekonomiska bidrag till en akademiker/institution, var legitim och tämligen harmlös enligt min uppfattning, men domstolen ingrep alltså.

- Det var tröttsamt att snart sagt varje gång jag var på förhandling i förvaltningsdomstol behöva höra att ”förfarandet är skriftligt” och ”ni ska inte upprepa vad ni redan skrivit” och ”anförandet ska vara kortfattat” eller varianter på dessa teman. Varför så bråttom?

- Jag har aldrig varit med om att förvaltningsdomstol hållit en längre förhandling än två dagar, trots att ombuden flera gånger har ansett att mer tid krävts. Goda exempel finns dock, till exempel hölls en längre förhandling i ett större energimål vid Förvaltningsrätten i Linköping för några år sedan.

- En av de bästa processjurister jag sett i en rättssal berättade efter en förhandling där jag var på motsidan att han aldrig känt sig mer illa behandlad av en domstol än i det målet. Jag tror att den värsta kritiken bestod i att han endast fick 20 minuter till sitt förfogande när han ville hålla ett längre anförande om bland annat betydelsen av viss utländsk rättspraxis.

- Jag har vid ett par tillfällen tvingats korta ned förberedda anföranden utan att förstå varför tidsbrist förelegat.

- Irritationen från domstolens sida har några gånger varit påtaglig för att förhör varit för långa. Jag brukade hålla ganska korta förhör, särskilt motförhör. Men det medges – allt som sägs är inte viktigt.

- Och ett sista exempel, även om det rör en annan fråga, som bara uppkommer när klienten haft framgång i mål där ersättning för rättegångskostnader kan utgå (mer om det nedan, i avslutningen av artikeln): När klienten har framgång och ska få ersättning för sina rättegångskostnader tycks prutningen vara nästintill obligatorisk. Att advokattjänster liksom skattekonsulttjänster upphandlas på en marknad där konkurrens råder och att klienten faktiskt betalat det ombudsarvode som parten yrkar ersättning för tas det normalt inte hänsyn till. Inte heller tycks det spela någon större roll vilka resurser motparten (det allmänna) nyttjat. Det har gått så långt att de rättegångskostnadsanspråk som enskilda parter presenterar i större skattemål ofta redan är kraftigt reducerade i förhållande till de i verkligheten havda kostnaderna. Någon väl skälad prutning har jag aldrig sett, men säkert har det hänt att processer överarbetats och att prutningen varit befogad.

Värdet av att träffas och prata

Låt mig bekänna färg. Redan som student insåg jag att värdet av seminarier och föreläsningar var stort för min inlärning. Detta trots att allt man behövde veta stod i kurslitteraturen och rättsfallssamlingarna. Det var dock givande med diskussioner också. På samma sätt anser jag att det i nästintill alla mål – rena rättsfrågemål undantagna – har ett stort värde att hålla förhandling, och det inte endast för bevisupptagning. (I de rena rättsfrågemålen, som är få, kan en kortare förhandling, närmast en pläderingssession, också vara av visst värde, men den är inte omistlig.) Jag anser alltså att en förhandling så gott som aldrig är obehövlig.

Att inte alltför sent hålla förhandling kan ofta korta ned skriftväxlingen och snabba på avgörandet. I början av 2000-talet deltog jag som ombud för en av sju eller åtta (jag minns inte) parter i den process som följde på Post- och telestyrelsens beslut om allokering av 3G-licenser. Där höll förvaltningsrätten tempot uppe på ett föredömligt sätt och använde förhandlingen som ett verktyg att få stopp på en skriftväxling som annars hade kunnat skena iväg.

Förhandlingen är ett utmärkt (låt vara sent) tillfälle att reda ut oklarheter samt att ge ombuden ett kvitto på att rätten har förstått vad de menar. Rättens ledamöter får chansen att ställa frågor till parterna genom deras ombud. Och i just förvaltningsdomstolarna, där en utredningsskyldighet åvilar rätten, kan förhandlingen också nyttjas till att avhjälpa ofullständigheter, det vill säga att på domstolens initiativ tillföra målet något, om så inte skett under skriftväxlingen och behov finns.

Det är synd att så få domare i förvaltningsdomstolarna sätter värde på förhandlingar och utnyttjar förhandlingarna till inte bara ett aktivt lyssnande, utan även till att uppfylla sin utredningsskyldighet och för att fullt ut förstå vad parterna menat i skrift. När något anses oklart i vad jag som ombud har skrivit vill jag ha en fråga om det. Jag vill inte att frågan ska ställas till en föredragande, som kanske inte kan svara eller som inte kommer att svara som jag hade gjort, vilket kan gå ut över min huvudmans sak. Jag gillar inte att upptäcka missuppfattningar i domen. Förhandlingar där parterna får erforderlig tid att lägga fram sin sak, gå igenom bevisningen och plädera ger domstolen ett bättre beslutsunderlag och större möjligheter att förstå målet, vilket i sin tur gör att förutsebarheten vad gäller avgörandet ökar.

Det är nog också så att ju bättre handläggningen har varit, desto bättre kan domskälen och således kvaliteten på avgörandet bli. Den domare som fullt ut förstått parternas åberopanden och rättsliga resonemang kan lättare (och bättre) bemöta dessa domskälsvis än den domare som inte fullt ut förstått.

Nej, det är inte bara synd att så få domare i förvaltningsdomstolarna sätter värde på förhandlingar. Det är värre än så. Det gör förvaltningsdomstolarna till olämpliga fora för stora och komplicerade mål.

Debatt i Dagens industri m.m.

I min ovan nämnda artikel i Dagens industri (Di) kritiserade jag domstolarnas handläggning av de många målen om beskattning av så kallad carried interest.

Di har en stor läsekrets. Jag fick därför mängder av reaktioner på debattartikeln. Inte en enda av dessa var negativ. Många instämmanden i och tillägg till min kritik kom från erfarna, seriösa, för att inte säga blytunga jurister med gott anseende. Jag fick ett svar i Di också. Två domstolschefer (dåvarande kammarrättspresidenten Thomas Rolén och dåvarande tillförordnade lagmannen Christian Groth) förklarade lätt nedlåtande i ett debattinlägg i Di, som publicerades på nätet den 14 september 2017, att jag, som antydningsvis var en dålig förlorare, inte förstod mig på förvaltningsprocessen. Den är enligt dem modern och flexibel, och i den behövs inte advokater och muntlighet eftersom domarna läser och förstår allt och har en egen utredningsplikt. Det föreslogs också att icke-förekomsten av en enda dissens i någon av riskkapitalprocesserna visade på rättssäkerhet. Man kunde alltså vara lugn. Jag hade missförstått alltihopa! Eller?

Jag avstod från att svara. Men jag vill tro att om de två domstolscheferna hade sett de reaktioner jag fick på min debattartikel (och på deras svar!) skulle en adekvat reaktion ha varit att bli bekymrad och försöka förstå mer av vad användarna är kritiska till för att sedan försöka göra något åt saken. Domstolarna är ju faktiskt till för allmänheten och inte tvärtom. De bör därför vara mottagliga för kritik och debatt om deras verksamhet och öppna för att saker kan göras bättre. Man kan förneka problemen i en verksamhet. Om problem finns kan man försöka lösa dem. Eller så kan man strunta i det.

Nu kan jag upplysa om att den prövning i carried interest-processerna som upprörde mig mest fick ett efterspel. Jag föreslog att klienterna skulle låta pröva samma fråga en gång till, avseende ett annat beskattningsår, men med ett annat ombud än jag själv. (Jag var förbrukad, men jag kunde föreslå klienterna ett riktigt dream team.) Så skedde. I samma domstol prövades sedan samma fråga på nytt. Utgången blev en annan – klienterna vann. Om felet, den gång när det blev fel (och ingen dissens förekom), bland annat berodde på onöjaktig handläggning? Ja!

Avslutning

Domare är verkligen något att vara. Att skickliga och oberoende domare är viktiga i en rättsstat tror jag att alla advokater kan skriva under på, och säkert alla parter som kommer i kontakt med rättsväsendet likaså. Det finns många skickliga domare, särskilt i de allmänna domstolarna. Det finns säkert plats för fler. Det bekymrar mig – och det har det gjort alltsedan jag läste juridik i slutet på 1980-talet – att domarlönerna är så låga som de är. Ett hovrättsråd/kammarrättsråd tjänar som en fyra–femåring på de större advokatbyråerna, alltså som en nästan nybliven advokat. Pengar är långt ifrån allt, men en betydande höjning av domarlönerna skulle vara välkommen, tycker jag. Och det skulle säkerligen bidra till att locka över advokater, skattekonsulter och kanske en del bolagsjurister till domarbanan, kanske inte sällan mot slutet av karriären när de har massor av nyttig erfarenhet och kunskap från världen utanför domstolarna. Det tror jag skulle kunna innebära ett visst lyft för domstolarna, särskilt förvaltningsdomstolarna.

Vissa domare är domare i hög-sta instans. I Högsta domstolen, HD, och (numera även i) Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, kallas domarna justitieråd. Många vill bli justitieråd, få blir det. De som var justitieråd i HFD nyligen (under senvintern i år) fick alla chansen att delta i ett avgörande som har blivit något av en snackis. Jag syftar naturligtvis på HFD:s beslut den 4 mars 2022 i mål nr 6184-19, HFD 2022 ref. 10 (se mer om det i Advokaten nr 4 2022). I plenum avgjorde HFD bland annat den svåra frågan om enskild parts rättegångskostnadsanspråk i ett mål där sådana inte ersätts ska avvisas eller avslås. Den enskilde som vinner ett sådant mål kan ju alltid väcka talan i allmän domstol eller vända sig till staten genom JK och ansöka om och kanske till och med få skadestånd (i alla fall om den instans som gjort fel inte haft ett visst felbedömningsutrymme, för då är det ju kört!). Den ordningen är OK, tycker HFD, men inte jag, faktiskt. Dags för lagändring? Hursomhelst, om du nekas att byta efternamn men sedan överklagar och vinner målet – ska ditt ersättningsanspråk då avvisas eller avslås? Det var en fråga som HFD ansåg att man borde besvara. Nu vet vi. Skönt! Inte alls fel att detta klarlades. Samtidigt pågick och pågår en hel del (andra) viktiga saker där ute. I vissa av dessa är ombuden missnöjda med handläggningen.

Olle Flygt
Advokat

Olle Flygt är advokat med ett 30-årigt förflutet som processjurist på Sveriges två största advokatbyråer. Han driver numera egen verksamhet under firman Flygt indie law (flygtindielaw.se) och ägnar sig där huvudsakligen åt uppdrag inom tviste­branschen i roller som skiljedomare och rådgivare. Han ägnar sig även åt undervisning, bland annat i Advokatsamfundets regi.

Annons
Annons
Annons