search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Om civil olydnad och aktivism

När lagen i allt väsentligt stämmer med verklig rättvisa är det envars plikt att lyda. Alternativet skulle innebära anarki. Men när är det rätt att avvika från lagen och i så fall i vilken utsträckning? Det frågar sig advokat Michael Pålsson i sin essä.

Ett modernt samhälle är genomsyrat av regler och vi är alla beroende av att den absoluta majoriteten av människor och företag följer dessa eftersom vi annars inte kunnat planera vare sig liv eller affärer. Den ekonomiska tillväxt vi upplevt de senaste 200 åren hade helt enkelt inte varit möjlig utan robusta och rimligt förutsebara regler. Frågan är därför inte om vi har en plikt att följa den positiva rätten utan istället i vilken utsträckning vi har rätt att avvika från den.

Exakt var gränsen går för att en medborgare ska kunna avvika från den positiva rätten eftersom densamma avviker från faktisk rättvisa är inte möjligt att slå fast. Det är en moralisk bedömning för var och en i varje enskilt fall. Nästan lika svårt är det att slå fast i vilken utsträckning vi ska kunna avvika från en orättvis lag, utan att avvikelsen är oacceptabel.

Som utgångspunkt för en diskussion om civil olydnad och aktivism måste man ha insikten att många av de fri- och rättigheter vi i dag upplever som självklara förr kan ha varit förbjudna, och att det varit straffbart att utöva dem eller ens diskutera sådana idéer. Fortfarande är många av de fri- och rättigheter som vi i Sverige numera tar för självklara blott en dröm i andra delar av världen. Religionsfrihet, allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet och föreningsfrihet med mera är ingen självklarhet.

Ofta har en modig minoritet, genom att agera på ett sätt som i dess samtid och dess del av världen varit ett lagbrott, väckt en slumrande majoritet så att på sikt fri- och rättigheter införts som tidigare varit otänkbara. Om inte dessa, i dåtid kriminella, handlingar hade begåtts, skulle vårt nutida samhälle kanske sett helt annorlunda ut. En slutsats är därför att fri- och rättigheter sällan uppnås utan kamp – ibland utanför lagen.

Regeringsformen och Europakonventionen ger oss långtgående rättigheter att demonstrera och anordna opinionsmöten. Demonstrationsrätten är dock inte så stor att den tillåter olagliga handlingar. Enbart det faktum att en viss handling utgör ett led i något som ingår i envars demonstrationsfrihet innebär inte att handlingen är straffri.

Civil olydnad i sig betyder ingalunda att vi inte bor i en rättsstat. Snarare tvärtom. Det är i en rättsstat civil olydnad alls kan förekomma utan risk för livet för den olydige. I diktaturer slår staten ihjäl eller låser in den olydige. Som på Himmelska fridens torg i Kina 1989 där den kinesiska regimen dödade hundratals, kanske tusentals, fredliga demonstranter.

En i sammanhanget framförd synpunkt är att fredlig civil olydnad i syfte att påverka opinionen för att uppnå samhälleliga framsteg får accepteras, medan aktivism som innebär våldshandlingar inte kan accepteras. Få nutida människor menar exempelvis att Rosa Parks gjorde fel när hon 1955 vägrade att resa sig för en vit man på bussen i protest mot dåtidens raslagar i USA och var en av de utlösande faktorerna för den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Dock var åsikterna om Rosa Parks agerande bland människor i hennes samtid troligen inte lika entydiga i fråga om det moraliskt riktiga i hennes solitära demonstration.

Men även om vi i dag kan tycka att Rosa Parks självklart hade rätt, är det mer sällan man träffar på män­niskor som försvarar de ibland ganska våldsamma upplopp som följde på George Floyds död i maj 2020 inom ramen för den så kallade BLM-rörelsen. [1] Det tycks bland många människor finnas en övergripande konsensus om att det går bra att protestera och kanske till och med bryta mot lagen av moraliska skäl så länge det går fredligt till, men så fort demonstrationer och civil olydnad leder till våldsamheter, då är protesterna inte längre acceptabla.

Frågan är emellertid om denna uppfattning alltid håller.

John Rawls, [2] vars definition av civil olydnad är allmänt accepterad, gör åtskillnad mellan å ena sidan civil olydnad och å den andra ”militant aktion och obstruktion”. Enligt Rawls kännetecknas civil olydnad bland annat av att den civilt olydige erkänner och är trogen gällande lagar och system. Hen är därför beredd att ta sitt straff. Den civila olydnaden är enligt Rawls offentlig och fredlig till sin natur och sker politiskt i syfte att påverka majoriteten att ändra den lag eller de lagar som hen anser vara fel.

Ett modernt svenskt exempel är aktivisten Elin Ersson. Bakgrunden var att en man sommaren 2018 skulle utvisas med flyg till Afghanistan. Emellertid hade den civilt olydiga Ersson köpt en biljett till samma plan och vägrade att sätta sig ner om inte kaptenen gav order om att den utvisade mannen skulle lämna planet. Efter en stund beordrade piloten Ersson och den afghanske mannen att lämna planet. Elin Ersson lade upp videon från händelsen på sin Facebooksida där hon sände i realtid från planet. Hon dömdes så småningom av Göteborgs tingsrätt [3] för brott mot luftfartslagen till dagsböter. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.[4]

Många av oss kan känna sympati med Elin Erssons handlande även om inte alla håller med henne i sak. Hon agerade fredligt och sannolikt med syftet både att rädda den utvisade mannen och att påverka den svenska opinionen för att mildra de i Erssons tycke allt för stränga reglerna om rätten till asyl för flyktingar. Hon agerade offentligt, fredligt och av moralisk övertygelse. Hon dök upp i rättssalen och hon tog sitt straff utan protester.

När det gäller icke fredliga aktioner blir det däremot betydligt svårare för de flesta av oss.

En person som jag här kallar ”ledaren” är med i den radikala djurrättsorganisationen Djurfront. Ledaren, tillsammans med ett femtontal andra kamrater i Djurfront, hade en kväll samlats utanför bostaden till en minkfarmare. Många av dem var förklädda eller maskerade. De höll upp skyltar med texter om ”djurmisshandlare” och de skanderade olika nedsättande saker om minkfarmen och minkfarmaren, bland annat med hjälp av en megafon. Dessutom tutade de med en siren. Minkfarmaren, som kände igen ledaren, ville fotografera aktivisterna i syfte att kunna identifiera dem. När minkfarmaren kommit så nära som cirka en meter från ledaren lyfte den sistnämnde megafonen och satte igång sirenljudet i örat på minkfarmaren på så hög volym att minkfarmaren tappade hörseln. Tingsrätten fann bevisat att minkfarmaren åsamkats smärta av sirenljudet och dömde ledaren för misshandel.

Enligt samma dom fann tingsrätten dessutom att ledaren, vid en tidigare demonstration mot en annan minkfarmare, gjort intrång på dennes tomt och att ledaren trakasserat och ofredat även denne andre minkfarmare och dennes familj. Ledaren dömdes för ofredande i denna del. [5] Hovrätten fastställde tingsrättens dom i skuldfrågan. [6]

Vid ett rent objektivt betraktande är det lätt att dra slutsatsen att medan Elin Erssons handlande visserligen var olagligt, så var det ändå moraliskt försvarbart. Ledaren och dennes kamrater gick däremot över gränsen genom att trakassera och misshandla en människa.

Innan man drar en sådan slutsats bör man dock först undersöka hur ledaren såg på saken. Intressant nog intervjuades densamme i samband med rättegången [7] varvid hen bland annat uttalade följande rörande minkarnas förhållanden: ”I minkarnas fall är det ett koncentrationsläger när de lever sina liv i ståltrådsburar till dess att de gasas ihjäl. Där kan man dra paralleller till vad som hände under andra världskriget.”

När journalisten försynt påpekade att Förintelsen innebar att människor mördades och frågade om jämförelsen med minkar därför var relevant svarade ledaren: ”Det tycker jag absolut. Vi anser att människan är ett djur och att alla djur är lika mycket värda.”

Den som försöker sätta sig in i ledarens tankevärld inser att utifrån ledarens perspektiv var handlingarna mot minkfarmarna utan tvekan motiverade. Om man byter ut minkar mot människobarn som sitter i metallburar för att gasas ihjäl så snart de blivit fullvuxna, skulle de flesta av oss anse det vara en plikt att rädda de arma barnen i stålburarna även om det skulle krävas betydligt våldsammare metoder än de som ledaren och dennes kamrater i Djurfront gav prov på.

För dem av oss som är uppväxta med att äta kött kan resonemanget att jämföra människor med djur tyckas fullständigt befängt. Emellertid måste vi då vara beredda på att det inte bara är aktivister i Djurfront som kan göra jämförelse med Förintelsen. Även en välrenommerad filosof som Peter Singer [8] uttrycker en snarlik uppfattning.

Professor Peter Singers mest grundläggande etiska princip är den så kallade jämlikhetsprincipen, som innebär att vi ska ta lika stor hänsyn till lika intressen. [9] Detta får konsekvenser. Ingen av oss kan rimligen anse att det skulle vara i sin ordning att döda ett friskt människobarn under fyra år. Men vad är det egentligen som skiljer ett människobarn från en fullvuxen gris, en korp eller en apa? Både grisens, korpens och apans kognitiva förmågor är förmodligen minst lika stora, kanske till och med större, än människobarnets. Är det avsaknaden av människospråk som gör att vi anser att vi kan behandla djur som växter? Vi är heller inte särskilt konsekventa när vi å ena sidan föder upp grisar för att äta men å andra sidan behandlar våra hundar som små människor.

I ljuset av Peter Singers jämlikhetsprincip blir ledarens agerande något mer begripligt och för en del till och med försvarbart.

En annan aktuell fråga är den om klimataktivism och klimatterrorism. Att världen står inför en klimatkris torde vara bortom allt rimligt tvivel. Förutom rapporterna från FN:s klimatpanel, IPCC (Intergovern­mental Panel on Climate Change), rapporterar media numera i stort sett dagligen om klimatkrisen och dess beräknade utfall om vi inte snabbt ställer om till ett fossilfritt samhälle.

I klimatdebatten kan människor grovt räknat delas in i tre olika grupperingar, nämligen 1. de som inte är oroade för klimatkrisens effekter och som därför inte är beredda att sätta den ekonomiska tillväxten och sitt eget välmående på spel, 2. de som visserligen är oroade men har uppfattningen att den enskilde inte kan påverka klimatkrisen, 3. de som är extremt oroade och menar att enskilda människor likaväl som stater och företag har ansvar att omedelbart och drastiskt agera för att världen över huvud taget ska ha en chans att klara det så kallade 1,5-gradersmålet. [10] Peter Singer menar [11] att evolutionen gjort människan social vilket lett till att vi utformat en i många avseenden gemensam moral. Problemet är emellertid att moralen utvecklats för att kunna tillämpas på människor vi har nära. Vi kan oftast lätt bedöma om en person i vår närhet agerar moraliskt förkastligt, till exempel genom att lura någon annan. Vi har däremot betydligt svårare att se att den koldioxid som släpps ut under exempelvis en semesterresa till Thailand kan skada befolkningen i en havsnära nation som exempelvis Bangladesh eller inse att våra barn och barnbarn riskerar att få det drastiskt mycket sämre än vad vi själva haft och har det.

Människor i den första gruppen försvarar hur samhället nu ser ut och ser oftast varje demonstration rörande klimatkrisen som ett angrepp på samhället och ”klimatterrorism”. Den andra gruppen män­niskor har oftast större förståelse för aktivister men vill inte själva delta i politiska aktioner kanske på grund av sin egen självbild som icke-demonstrant eller av ren bekvämlighet. Den tredje gruppen, aktivisterna, vill däremot att vi agerar kraftfullt nu och menar att vi alla har ett moraliskt och personligt ansvar att agera.

Aktivisterna vänder sig mot att å ena sidan förstå att klimatkrisen är ett stort problem, men att å andra sidan välja att leva enligt samma livsstil som tidigare med argumentet att den enskildes agerande ändå inte gör någon skillnad.

I sak torde det dock vara korrekt att även om jag skulle ta till det allra mest drastiska för att minska min personliga påverkan på klimatet, självmord, så hade mitt slocknade liv över huvud taget inte gjort någon skillnad. Det krävs att länder, företag och människor i hela världen agerar med kraft för att vi ska kunna begränsa klimatkrisen enligt FN:s mål. Så varför ska jag då sluta flyga för nöjes skull, sluta konsumera elektronik och kläder, börja åka kollektivt och byta ut kött mot grönsaker?

Aktivisterna argumenterar istället enligt talesättet att två fel knappast gör ett rätt, innebärande att andras fel inte ger mig rätten att agera lika fel. Aktivisterna menar att resonemang om att det inte är lönt att personligen agera ansvarsfullt eftersom det alltid finns någon som är värre, är att relativisera sin egen påverkan för att slippa ta personligt ansvar. Ungefär som de personer i Tyskland som valde att vara aktivt passiva och bortse från folkmordet på judar och romer, med argumentet att de själva inte kunde påverka de utsattas situation.

Aktivisterna kan grovt räknat delas in i olika undergrupper, nämligen dels 1. de som engagerar sig politiskt, dels 2. de som utanför traditionella politiska partier engagerar sig i demonstrationer och föreningar och som många gånger lägger om sina liv för att minimera sin klimatpåverkan, dels 3. de som tar till civil olydnad, dels 4. de som förespråkar och kanske till och med utför terror eller terrorliknande handlingar.

De politiskt engagerade och de som engagerar sig i föreningar, fredliga demonstrationer etc. saknar i detta sammanhang intresse eftersom de utövar sina befästa demokratiska rättigheter i enlighet med den positiva rätten. Istället är det de två sista grupperna, de civilt olydiga och de som förespråkar eller utför terror eller terrorliknande handlingar, som här ska diskuteras.

De argument som brukar framföras mot civil olydnad och än mer mot terror i klimatets namn kan sammanfattas enligt följande. Panik är inte ett bra tillstånd att få människor att tänka och göra rätt saker. Rädsla och förnuft hänger sällan ihop. Eftersom vi inte vet exakt vad som måste göras för att snabbt och radikalt minska utsläppen av koldioxid och metan i atmosfären, är det extra viktigt att människor inte drabbas av panik när det gäller något så politiskt känsligt som en globalt samordnad insats av världens alla länder. Istället är det viktigt att sansat överväga olika möjligheter för att kunna hitta den bästa lösningen. Eftersom de åtgärder som krävs sannolikt dessutom kommer att förändra motorn i vår nuvarande civilisation, nämligen tillväxt samt produktionen och konsumtionen av energi, behövs väl förankrade och kloka beslut. På något sätt måste vi ta oss ur vårt beroende av fossila bränslen i en värld där efterfrågan på energi ständigt ökar. Eftersom ekvationen låter omöjlig, måste vi tänka klokt men snabbt och samordnat. Det vore kontraproduktivt att handla i panik och i konflikt mellan länder och regioner. Demokratin, även om den är trög, är trots allt det minst dåliga alternativet eftersom demokratins fria åsiktsbildning medför att vi får så genomtänkta, långsiktiga och rättvisa beslut som möjligt.

Eftersom den demokratiska processen emellertid till sin natur är långsam, väcks känslor av frustration eller panik hos nationer som helt eller delvis riskerar att hamna under vatten, nationer vars livsmedelsproduktion slås ut, hos unga människor som ser tiden rinna iväg och katastrofen närma sig ju varmare det blir och som vill hitta snabbare och radikalare vägar att hitta en lösning för att förhindra en klimatkatastrof i sin livstid. Många människor som inte själva är aktivister har därför stor förståelse för fredlig aktivism och civil olydnad.

När det däremot gäller desperata och terrorliknande handlingar har få människor någon som helst förståelse. Handlingar som exempelvis innebär att skära sönder däcken på stora, bensindrivna bilar, förstöra flygplatser, spränga oljeledningar etc. möter föga förståelse. Även om människor förstår desperationen i och för sig, är argumentet att den historiska erfarenheten av våld och sabotage för aldrig så goda syften är att detta sällan leder till något positivt resultat utan tvärtom till att konflikter skärps och att auktoritära krafter blir starkare. Länders förmåga att politiskt och ekonomiskt hantera klimatkrisen kommer därför istället att motverkas genom klimatterror.

Mot detta finns en liten minoritet aktivister som i sin desperation att få människor att agera mot klimatkrisen är beredda att ta till våld för att väcka opinion. En av de mest framträdande av dessa aktivister är forskaren och författaren Andreas Malm, som menar att det inte längre finns några ursäkter för att passivt åse klimatförändringarna utan att agera. Klimatkrisen är i Andreas Malms ögon en överlevnadsfråga.

Malm menar att de styrande och rika inte kommer att kunna övertalas att agera för att hindra klimatkrisen, [12] utan att det krävs att klimatrörelsen sätter stopp för tillväxten för oss i den rika delen av världen. Han argumenterar för att det krävs sabotageaktioner mot kapitalismens och tillväxtekonomins anläggningar för att med våld stoppa koldioxidutsläppen. Malm tycks mena att ”klimatterrorism”, skulle kunna bli en tändande gnista till en världsomfattande klimatrevolution som skulle tvinga fram den förändring världens länder hittills inte har klarat av.

Malm menar dessutom att de som påstår att våldsamma aktioner sällan leder till något positivt resultat har fel. Han hänvisar bland annat till de engelska suffragetternas kamp för kvinnlig rösträtt i början av 1900-talet och hur dessa kvinnor använde sig av såväl militanta metoder både i form av sabotage och till och med bombdåd, som fredliga demonstrationer och hungerstrejker. [13] Han hänvisar också till de inte alltid så fredliga aktionerna av mahatma Gandhis följare, liksom att inte ens den amerikanska medborgarrättsrörelsen var helt befriad från våld.

Att militanta aktioner i klimatets namn redan i dag förekommer, framgick bland annat genom en artikel från den 29 augusti 2021 då Sydsvenska Dagbladet rapporterade om hur ett stort antal bilar, främst så kallade SUV:ar, hade vandaliserats i Malmö genom att däcken skurits sönder och i blodrött sprejmålats med texten ”KLIMAT”.

Det är en svår sak att avgöra var gränsen går för att det över huvud taget ska anses vara acceptabelt att ta till militanta metoder i ett demokratiskt samhälle. Klimatkrisen är för många fortfarande abstrakt och underordnad andra hänsyn som till exempel tillväxt, medan klimatkrisen för allt fler människor blivit konkret i form av naturkatastrofer som våldsamma regn, stormar, översvämningar, torka och våldsamma orkaner. En majoritet av medborgarna har emellertid röstat fram de politiker vi har och därmed den politik som förs, bland annat på klimatområdet. Frågan är därför om det någonsin kan vara försvarbart att ta till militanta metoder?

Det är för mig inte svårt att argumentera för militanta metoder i diktaturer som Kina eller i auktoritära polisstater som exempelvis Ryssland eftersom det inte är majoriteten av medborgarna som i öppna och fria val beslutat om den förda politiken. Det ställer sig emellertid helt annorlunda och blir betydligt svårare i en öppen demokrati som vår, där var och en får anses ha en plikt att som grundregel följa de lagar som beslutats, liksom den politik som förs. Men ändå måste det väl även i ett demokratiskt land finnas en gräns? Eller ska en majoritet kunna tvinga en minoritet att se sina barnbarn tvingas in i en mardröm?

För den som likt Andreas Malm bedömer att nuvarande politik leder till våra barns och barnbarns allt för tidiga död och på sikt till människans undergång, är svaret att vi självklart måste agera. För min egen del är det ännu en öppen fråga.

Michael Pålsson
Advokat

Michael Pålsson är specialiserad på avtalsrätt och kommersiell tvistelösning. Fritiden ägnar han bland annat åt att försöka skriva en bok om betydelsen av rättvisa.

Noter

1. Black Lives ­Matter.

2. En teori om ­rättvisa, 1996 ­Daidalos förlag, John Rawls, s. 348 f.

3. B 4936-10, 6/11 2019.

4. Hovrätten för Västra Sverige, B 5478-19, 20/5 2020.

5. Varbergs tingsrätt, B 2460-17, 26/9 2019.

6. Hovrätten för Västra Sverige, B 5019-19, 22/4 2020.

7. SVT 8 februari 2019: svt.se/nyheter/inrikes/djurrattsaktivisten-efter-grova-brotten-jag-ar-stolt

8. Practical Ethics, Peter Singer, ­Cambridge ­University Press, 3 u., 2011, s. 100 f.

9. A.a., s. 20, ”Equality is a basic ethical principle”.

10. Det så kallade Parisavtalets mål från 2015 att begränsa uppvärmningen långt under 2 grader, helst till 1,5 grader.

11. Practical Ethics, Peter Singer, Cambridge University Press, 3 u., 2011, s. 2016.

12. How to Blow Up a Pipeline, s. 20, Andreas Malm, 1 u., Verso, 2021

13. A.a., s. 40 ff.

Annons
Annons