search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Aktuellt

Inte bara vass och drabbande kritik – också en mycket välbelagd redogörelse

Advokat Tomas Nilsson har läst Hans-Gunnar Axbergers nyutgivna bok ”Statsministermordet”. Nilsson lovordar boken och anser den inte bara rymmer en vass och drabbande kritik utan också en mycket välbelagd redogörelse för utredningen om Palmemordet.

Hans-Gunnar Axberger (H-G  A) är en mycket skarpsinnig jurist med stor bredd. Han är disputerad straffrättare, professor i konstitutionell rätt, tidigare pressombudsman, justitieombudsman och, inte minst betydelsefullt i detta sammanhang, före detta huvudsekreterare i Granskningskommissionen om mordet på Olof Palme.

H-G  A förfogar dessutom över en beundransvärd och avundsvärd formuleringsförmåga när han skriver argumenterande texter med inslag av juridisk polemik. Exempel på detta finns i stora mått i den bok som han nyss har utgivit, ”Statsministermordet” (457 sidor).

Boken innehåller inte bara vass och drabbande kritik utan också en mycket välbelagd redogörelse för utredningen om Palmemordet som pågick under mer än 34 år. Med det cv som jag angav inledningsvis är det självklart att H-G  A har haft den bästa förutsättningen av någon att skriva en redogörelse om utredningen. Men med tanke på det underliggande materialets omfattning och det långa tidsförloppet är det imponerande att han har förmått koncentrera och levandegöra framställningen på det sätt som sker. Inga tröttande longörer eller överflödiga avsnitt finns. Snärtiga och välformulerade sammanfattningar, som ofta innehåller träffsäkra personkaraktäristiker, bidrar till läsförnöjelsen.

Särskilt jurister med intresse för brottmål bör unna sig denna läsning. För undertecknad som har tillbringat hela sitt yrkesliv med brottmålen är redovisningen av förhållandena mellan Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten i Palmeutredningen särskilt läsvärd. Det var en kraftmätning som pågick under i stort sett hela utredningstiden med varierande övertag respektive underläge för endera sidan, delvis beroende på vem som representerade respektive myndighet.

H-G A med sina straffprocessrättsliga men även konstitutionellt rättsliga kunskaper lämnar en bakgrund till den speciella relation mellan polis och åklagare som vi har i Sverige. Han vet också hur denna relation kan sammanfattas i praktiken. ”Att sätta enskilda företrädare för den lilla organisationen [Åklagarmyndigheten] att leda inom den stora och militärt hierarkiskt ordnade fungerar inte. En polischef tar inte order av kammaråklagare, vilket kammaråklagaren vet och därför avstår från att rida på paragraferna. […] Polisen kan alltså, utan att åklagaren som förundersökningsledare kan göra något åt saken, prioritera ner åklagarens direktiv, eller välja att utföra dem på annat sätt än åklagaren vill. Ibland struntar man helt i dem, som K. G. Svensson [åklagare] och hans kollegor fick erfara i utredningen om statsministermordet” (s. 38–39). Som försvarare tvingas man konstatera att dessa förhållanden ofta går ut över den misstänktes/åtalades ställning i en förundersökning.

Försvararen ska naturligtvis med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning (RB 21:7). Men åklagarna har också en utomordentligt viktig roll i att upprätthålla den lagreglerade objektivitetsskyldigheten under förundersökningen. Jag upplever för egen del att åklagarna under senare tid har låtit vika ned sig i rättssäkerhetsfrågor. Det är ingen tvekan om att det var bakomliggande polisröster som drev åklagarna framgångsrikt framför sig när man med bortseende från vikten av omedelbarhetsprincipen fick igenom en utredning om tidiga förhör, som tyvärr nyligen har lett till lagstiftning.

För att avslutningsvis anknyta till Axbergers bok och åklagare som förekommer där, skulle man önska att dagens åklagare som en förebild kunde se upp till en sådan person med stark integritet som omnämns en hel del i boken, nämligen Solveig Riberdahl, under senare delen av sin karriär biträdande riksåklagare. Att, som sker nu, aktivistiska åklagare skriver debattartiklar med krav på ökad repression och på en annan och för staten mindre sträng bevisbörda med mera är inte förtroendeingivande och kommer inte i längden att stärka åklagarnas position och öka respekten för dem.

När det gäller Palmeutredningens avslutande fas är H-G  A på goda grunder mycket kritisk till hur den utfördes. Som bekant var det chefsåklagaren Krister Petersson som var ansvarig åklagare under denna tid. Kritiken mot Krister Petersson skyggar inte. ”I stället valde han och utredningsgruppen att säga två motstridiga saker samtidigt: ja, vi har hittat gärningsmannen och nej, vi kan inte bevisa det. Det är en gåta varför mordutredningen avslutades så osakligt, förnuftsvidrigt och laglöst. […] Riksåklagare, Säpochefer och andra har vittnat om att det de varit med om under mordutredningen gått utöver deras vildaste fantasier och värsta farhågor [utförliga belägg lämnas]. […] Men det överträffades efter 34 år när en av riksåklagaren förordnad ämbetsman, utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa […] Det är hårda ord, jag vet. Beskriv det gärna vackrare, den som kan.”

Nej, vill man svara. Inga fler missgrepp, vilseledanden eller försök till bortförklaringar. Där­emot ett klarställande av vem/vilka som på högsta åklagar­nivå låg bakom agerandet i avslutningsfasen.

Tomas Nilsson
Advokat och före detta ordförande i Sveriges advokatsamfund

Annons
Annons