search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

Dags att ändra retoriken om resurskrävande och svårbehandlade klienter

Klimatet på de slutna anstalterna har blivit hårdare och aggressivare i takt med att allt fler grovt gängkriminella dömts till påföljder. Det är dags att ändra retoriken och öppet prata om att vi har farliga, svårbehandlade klienter som kräver särskilda insatser. Det skriver Kumlas anstaltschef Jacques Mwepu, som arbetat inom Kriminalvården i snart 25 år. Mwepu har läst juridik i Kongo, som han lämnade för 31 år sedan. Han har haft chefsbefattningar på flera slutna anstalter.

Genom åren har jag sett en tydlig trend att attityderna mot medarbetare och medintagna har förändrats. Klimatet på de slutna anstalterna har blivit hårdare och aggressivare. Denna förändring är numera väletablerad och manifesteras bland annat i form av otillåten påverkan, hot och våld mot våra beslutsfattare och vår övriga personal. Det grova våldet som uttrycks i form av misshandel är emellertid främst riktat mot andra intagna. Vi ser även att antalet fall ökar där ett flertal intagna i grupp ger sig på en ensam intagen.

Att bevissäkra är inget problem eftersom förövarna inte bryr sig om personalnärvaro eller kameraövervakning. Våldet blir ett sätt att visa makt och dominans inför personal och rivaliserande grupperingar.

Anstalten Kumla tar emot en svårhanterlig grupp dömda, som av polisen beskrivs som den kategori av kriminella som valt att leva vid sidan av samhället, i en parallell verklighet med andra regler och system. När dessa individer hamnar hos oss på Kriminalvården sätts vår tro på prov vad gäller de intagnas vilja att få behandling för att leva ett laglydigt liv. Vårt uppdrag är att fortsätta att vara uthålliga och inte ge upp, fast det ibland kan kännas omöjligt. Vår orubbliga tro på att individen är förändringsbar prövas numera, och vi måste stå pall.

De intagna som placeras på anstalten Kumla har ett stort behov av en högre grad av bevakning och kontroll. För några år sedan gjorde en av våra psykologer, Peter Johansson, en fördjupad intern studie över anstalten Kumlas normalavdelningar. En viktig, men inte överraskande, iakttagelse som lyftes fram var den höga andelen intagna med psykopatiska personlighetsdrag men också den höga andelen intagna som är anslutna till kriminella nätverk. Studien visar även en hög andel misskötsamheter, där cirka 66 procent någon gång varit avskilda från sin avdelning på grund av fara för egen eller annans säkerhet. Studien bekräftar forskningen inom området som visar på ett samband mellan misskötsamhet inom fängelsemiljö, psykopatiska och antisociala personlighetsdrag och gänganknytning. Även om studien har några år på nacken så är jag övertygad om att bilden inte har förbättrats utan tvärtom förstärkts.

Frågan kring de intagna på Kumla har aktualiserats genom Enchrochatklienterna, en grupp som består av grova kriminella som har lagförts tack vare dekryptering av bland annat chattjänsten Enchrochat. I anstaltsmiljön agerar dessa som negativa ledare och försöker styra övriga intagna och tvinga dem till ovillkorlig lydnad genom rädsla för att utsättas för grovt våld. De har ett våldskapital som skapas av pengar, makt och annan påverkanskapacitet. Det imponerar på yngre gängmedlemmar som – just nu – ser konkreta vinster med att stå utanför samhället och leva ett kriminellt liv. De kriminella gäng som försöker etablera sig på våra anstalter tar med sig en för samhället destruktiv subkultur som går ut på att våld är samma sak som makt. Olika kriminella nätverk försöker utöva otillåten påverkan på vår personal genom hot och trakasserier men även genom direkt våld, vilket självklart är fullständigt oacceptabelt och något som Kriminalvården jobbar stenhårt med. Det finns en tydlig parallell till hur dessa kriminella nätverk försöker påverka även polis och andra delar av rätts­kedjan.

Jag har varit utlandsplacerad som kriminalvårdsexpert vid två tillfällen inom ramen för FN:s och EU:s freds- och säkerhetsfrämjande insatser. Mitt uppdrag handlade om att övervaka fängelser i länder med svag rättssäkerhet och bristande koppling mellan lagstiftning, organisation och konkret hanterande av intagna. Jag har även haft privilegiet att leda myndighetens internationella verksamhet i ett par år, besökt ett stort antal fängelser i Europa och Afrika och samlat egna observationer ur ett lednings- och styrningsperspektiv.

När jag jämför med andra kriminalvårdssystem inser jag vilket fantastiskt och humant kriminalvårdssystem vi har i Sverige. Svensk kriminalvård ses internationellt som en av världens bästa och bygger på en stark värdegrund, humanitet och den intagnes värdighet. Vi har ett kvalitativt innehåll i verksamheten som är unikt och som resterande världen vill lära sig av. Kriminalvården i Sverige har ett stort fokus på behandlingsinsatser som utgör en central process i den individuellt anpassade planeringen av den intagnes verkställighet, det vill säga hans eller hennes tid på anstalt. Kriminalvården har utvecklat sin förmåga att identifiera centrala riskfaktorer för återfall i brott och sedan planera insatser som möter dessa behov.

Ett exempel på svensk kriminalvårds goda anseende är det pågående projektet i Pennsylvania i USA vid namn ”Little Scandinavia”. Efter att några chefer och personal därifrån varit på studiebesök och praktik hos oss arbetar ett amerikanskt fängelse med att införa våra arbetssätt och humana människosyn.

Vårt riskbedömningsinstrument RBM (Risk, Behov och Mottaglighet) är en evidensbaserad metod som på ett tillförlitligt sätt hjälper oss att bedöma risk för återfall i brott samt att identifiera de risker och behov som är direkt kopplade till orsaken till varför en person begår brott.

Ett problem som Kriminalvården brottas med och som är en återkommande orsak till att insatser inte blir genomförda är bristande motivation att delta i behandlingsprogram. Det kan härledas till starka intagna på avdelningarna som använder sin auktoritet och negativa inställning till behandling och tvingar de andra till underkastelse genom direkt eller indirekt hot om våld. Så får det inte vara.

Vi håller en hög säkerhetsnivå och gör professionella riskbedömningar i syfte att begränsa den intagnes förutsättningar att fortsätta begå brott, särskilt när det handlar om brott mot person. Jag är av den uppfattningen att alla intagna måste erbjudas behandling, även den som avvisar all form av kontakt med personal. Alla intagna måste erbjudas flera chanser att bryta sin kriminella livsstil, men samtidigt måste vi vara konsekventa mot de intagna som inte bara vägrar att medverka i insatser utan även stör och förhindrar andra som är motiverade till förändring. Vill den intagne inte förändras under sin verkställighet ska denne inte heller erhålla några förmåner annat än de som beskrivs i lag.

Vi ska vara rädda om den humana kriminalvård som vi har och som har ett högt anseende internationellt, men inte blunda eller ducka för den förändring som de nya formerna av gängkriminalitet för med sig till anstalterna.

När det gäller Enchrochatklienterna och alla andra som obstruerar måste vi påvisa det paradigmskifte det innebär att placeras på en anstalt, agera konsekvent mot misskötsamhet och samtidigt erbjuda en lugn behandlingsmiljö för de intagna som uppvisar motivation till behandling. Den som ser anstaltsvistelse som en möjlighet att odla nya relationer och tekniker för fortsatt kriminell karriär måste ställas under helt annan regim med hög grad av kontroll och bevakning. Vi måste alltså ”sätta hårt mot hårt” mot denna kategori och inkapacitera dem (som kriminologer utrycker det) i syfte att minska deras negativa påverkan på övriga intagna och minska risken för fortsatt brottslighet, hot och våld på Sveriges anstalter. Den metoden används i Kanada, ett land som har inspirerat de flesta av våra motivations- och behandlingsprogram. Det är viktigt att lyfta både det ”mjuka och hårda” utan att bortse från det regelverk vi har och inte bli vare sig cyniska eller naiva. Det är dags att ändra retoriken och öppet prata om att vi har resurskrävande och svårbehandlade klienter som kräver särskilda insatser. Genom att vi talar öppet och i klarspråk om den grupp individer som nu sätter oss, och hela samhället, på prov kan vi också öka förtroendet för rättskedjan, inklusive Kriminalvården.

Kriminalvårdens uppdrag är att minska återfall i brott. Vi ska arbeta hårt med alla de intagna som vill komma bättre ut. Men för de intagna som – ännu – inte vill ändra sin destruktiva livsstil kommer vi att lika hårt jobba med att bevara ordningen. En nog så utmanande uppgift, men mycket angelägen.

Jacques Mwepu
Anstaltschef, anstalten Kumla

Annons
Annons