search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Utredningen om processrätt och brottmål

Regeringen tillsatte i april 2016 Utredningen om processrätt och brottmål. Till utredare utsågs förre hovrättspresidenten och riksåklagaren Fredrik Wersäll. En expertgrupp knöts till utredningen. I direktiven ingick inte uppdraget att ta ställning till frågan om ett system med kronvittnen.

Utredningen skulle, enligt direktiven:

  • Identifiera möjliga huvudinriktningar i ett kommande arbete för en modernisering och effektivisering av handläggningen av stora brottmål,
  • bedöma vilka åtgärder inom ramen för dessa huvudinriktningar som det kan finnas anledning att låta utreda närmare, såsom till exempel förändringar i åtals- och förundersökningsplikten eller ytterligare åtgärder för att säkerställa att huvudförhandlingar kan genomföras i ett sammanhang,
  • i förekommande fall föreslå inriktningen på sådana uppdrag, och l ta ställning till om det är lämpligt att införa ut­ökade möjligheter att använda dokumenterade förhör som bevisning i domstol.

I november 2017 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv till utredningen. Enligt dessa skulle utredningen också lämna konkreta förslag på hur handläggningen av stora brottmål med omfattande bevisning kan effektiviseras och moderniseras med bevarade krav på rättssäkerhet. Utredaren skulle dessutom utreda behovet och lämpligheten av utökade skriftliga inslag i domstolens prövning av brottmål.

Utredningen om processrätt och brottmål redovisade sitt arbete i tre betänkanden.

Det första betänkandet behandlade handläggningen av stora brottmål, och hur den kan moderniseras och effektiviseras.

Den delen av uppdraget redovisades till regeringen i februari 2017 genom delbetänkandet Straffprocessens ramar och domstolens beslutsunderlag i brottmål – en bättre hantering av stora brottmål (SOU 2017:7). Utredningen föreslår här att reglerna om straffprocessens ramar ska utredas. Även reglerna om vad som ska gälla för domstolens beslutsunderlag bör, enligt betänkandet, ses över.

Det andra betänkandet, Tidiga förhör – nya bevisregler i brottmål (SOU 2017:98), överlämnades till regeringen i december 2017. I betänkandet föreslår utredningen följande:

  • Det ska införas utökade möjligheter att ta upp berättelser vid förhör i rätten under förundersökningen eller förberedelsen av brottmålet. Dessa berättelser ska sedan kunna användas som bevis i rättegången. Det kan handla om förhör med målsägande, misstänkta och vittnen.
  • Det ska införas utökade möjligheter att använda berättelser som lämnats under förundersökningen, till exempel i polisförhör, som bevisning vid rättegångar. Detta förutsätter att det finns en ljud- och bildupptagning av berättelsen.

Advokatsamfundets expert i utredningen, advokat Tomas Nilsson, motsatte sig förslagen och lämnade ett särskilt yttrande där han bland annat skrev att ”det vid tidiga förhör som genomförs kommer att råda en påtaglig obalans mellan åklagarens insyn i utredningen jämförd med den misstänktes och hans eller hennes försvarares insyn. Något verksamt förslag att utjämna denna skillnad lämnas inte och torde i realiteten inte heller kunna framläggas”.

Slutbetänkandet Stora brottmål – nya processrättsliga verktyg (SOU 2019:38) kom i juni 2019 och behandlar hur handläggningen av stora brottmål med omfattande bevisning kan effektiviseras och moderniseras, bland annat genom att uppmuntra en ökad medverkan från misstänkta under förundersökningen. I betänkandet föreslås en ny möjlighet för åklagare att besluta om att begränsa en förundersökning, om den misstänkte har lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av egen brottslighet. Åklagare föreslås också få fatta ett så kallat utfästelsebeslut om ett högsta straff som den misstänkte kan dömas till, om den misstänkte har lämnat uppgifter som kan underlätta utredningen av den egna brottsligheten.

Advokatsamfundets expert i utredningen, advokat Fredrik Ungerfält, kritiserade förslagen i ett särskilt yttrande. I yttrandet skrev han bland annat: ”Det kommer att vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt, i synnerhet i sådana stora och komplicerade utredningar, att kunna skilja på vad som är uppgifter av väsentlig betydelse för utredningen av egen brottslighet och vad som är uppgifter av väsentlig betydelse för utredningen av annans brottslighet. Uppgifternas betydelse i utredningen kommer därför i realiteten inte att kunna begränsas till den misstänktes egen brottslighet, utan kan även få stor betydelse för andra misstänktas brottslighet.”

Ulrika Öster
Annons
Annons