search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Krävs helhetsbild för att ändra grundläggande principer

Förslaget om tidiga förhör har mycket lite med omedelbarhetsprincipen att göra, utan handlar mer om det bästa beviset och om hur bevis ska värderas. Det anser Simon Andersson, lektor i processrätt vid Stockholms universitet, som också efterlyser bättre faktaunderlag innan straffprocessen förändras.

Simon Andersson är tveksam till förslaget om att spela upp tidiga förhör inför domstolen. En anledning är just det som Advokatsamfundet och advokaterna pekat på, möjligheten för försvaret att ställa frågor till vittnen och målsägande utan att ha hela underlaget.

Förslaget kan dessutom, menar Simon Andersson, bidra till att huvudförhandlingarna blir längre och mindre effektiva snarare än motsatsen.

– Generellt är ju polisförhör betydligt längre än förhör i domstolarna. Ett förhör i domstolen kan ta en halvtimme medan polisförhöret tagit flera timmar. Det är inte så konstigt, eftersom polisförhören är mer utredande och man inte vet vad man letar efter, medan förhöret i domstolen kretsar runt åklagarens bevis­tema, säger han.

Kvalitetskontroll saknas

Polisförhör saknar också den kvalitetskontroll som finns vid ett domstolsförhör, där rätten ytterst ansvarar för att det ställs relevanta och öppna frågor. Det är dessutom – så som vissa i debatten antyder – inte alls säkert att tidiga förhör ger fler fällande domar, påpekar Simon Andersson.

– Det skulle kunna leda till det motsatta, att domstolen tycker att det är en massa irrelevanta frågor och ledande frågor som ställs vid polisförhöret, och domstolen kan inte ingripa. Det kan leda till att man tillmäter förhöret mindre bevisvärde, säger han.

Handlar om bevisvärdering

Debatten om tidiga förhör som bevisning har kommit att beskrivas i termer av att avskaffa eller förändra omedelbarhetsprincipen. Simon Andersson tycker att rubriceringen är helt felaktig.

– Vad många åklagare verkar vilja är att tidiga polisförhör ska väga tyngre. Man vill dels att domstolen ska ta del av förhören och dels att de ska tillmätas större betydelse. Men det har ju inget med omedelbarhetsprincipen att göra. För om man spelar upp förhören vid huvudförhandlingen, ja då har de ju förekommit vid huvudförhandlingen och man kan grunda dom på det, säger han.

Snarare, menar Simon Andersson, rör den föreslagna reformen principen om det bästa bevismaterialet, som den kommer fram i rättegångsbalken 35:14. Och här kan det vara relevant att ta in teknikutvecklingen i bilden. I dag finns ju betydligt fler sätt att återge ett vittnesmål än på 1940-talet, då de fick skrivas ner.

– Där kan jag väl i och för sig tycka att det kan vara bra att spela upp video, säger han och tillägger att han dock inte är övertygad om att tidiga förhör alltid är bäst, så som det förs fram i debatten.

Annan uppfattning

Simon Andersson pekar, precis som advokat Johan Eriksson, också på en annan uppfattning som kommit fram i debatten: att tidig bevisupptagning kan minska problemet med att misstänkta tiger eller ljuger sig igenom förundersökningar, för att sedan ge sin version vid huvudförhandlingen.

– Det verkar som att vissa tycker att domstolen bryr sig för lite om att misstänkta ändrar sig. Och det kan man ju diskutera. Frågan är om man ska använda lagstiftning för att åtgärda det. Då blir det ju ett slags legal bevisprövning, säger Andersson, och tillägger att det vore ganska märkligt att ha en lag som säger att tystnad har stort bevisvärde.

Här påminner Simon Andersson också om Högsta domstolens praxis för bevisvärdering, så som den kom fram i det så kallade Balkongmålet.

– HD menar där, att det intressanta i det första skedet är inte vad den misstänkte själv säger, utan vad åklagaren har för övrig bevisning. Om den är tillräcklig, kan domstolen gå vidare till att titta på vad den misstänkte har för förklaring och se om den på något vis minskar värdet på åklagarens bevisning, säger Simon Andersson.

Oavsett om en misstänkt kom med sin förklaring tidigt eller sent i processen ska alltså alla andra alternativa händelseförlopp än de som åklagaren påstår vara uteslutna för att beviskravet ”bortom rimligt tvivel” ska vara uppnått, påpekar Simon Andersson.

Kräva underlag

Men behöver vi då inte moderniserar straffprocessen? Kanske, svarar Simon Andersson. Men då krävs först fakta. Är det till exempel svårare att utreda och lagföra brott i dag än tidigare, trots att åklagare och polis i dag har betydligt mer tekniska hjälpmedel och tvångsmedel till sitt förfogande än tidigare?

– Kanske är det ändå så att vi har problem. Men då behövs något slags underlag för det. Jag tycker att det saknas i debatten, det här goda faktaunderlaget, säger han.

Det krävs dessutom en helhetssyn på processrätten för att ändringar ska bli framgångsrika, påpekar Simon Andersson, och pekar på hur rättegångsbalken föregicks av decennier av utredningsarbete.

– Ska det göras förändringar i de grundläggande principerna måste man förstå hur de olika reglerna hänger ihop med varann. Om reglerna ändras i ett avseende, så påverkar det i något annat, säger Simon Andersson. 

Balkongdomen (NJA 2015 s. 702)

Målet handlade om en kvinna som föll från en balkong från sjätte våningen med livshotande skador som följd. Kvinnan, och åklagaren, hävdade att den tilltalade, kvinnan make, hade försökt döda målsäganden genom att kasta eller släppa henne från balkongen. Maken hävdade dock att måls­äganden efter ett intensivt gräl hade klättrat över balkongräcket och själv orsakat att hon föll ned till marken.

Mannen dömdes först av tingsrätten till nio års fängelse för försök till mord, men friades sedan av hovrätten. Kvinnan överklagade, med stöd av sitt målsägandebiträde Ia Sweger, till Högsta domstolen som beviljade prövningstillstånd. Mannen dömdes slutligen till 14 års fängelse för försök till mord.

I Balkongdomen fastslår HD att förhöret vid rättegången, inte polisförhör under förundersökningen, ska ligga till grund för rättens prövning. Skälet är att det förhöret, till skillnad från ett polisförhör, hålls under former som är avsedda att garantera ett rättssäkert förfarande.

HD för också viktiga principiella resonemang om bevisvärdering och hur den ska göras. Enligt resonemanget ska domstolen först granska den bevisning som har åberopats till stöd för bevistemat. Om den inte räcker för att styrka åtalet ska den tilltalade frikännas. Först om den åberopade bevisningen lever upp till beviskravet ska den tilltalades berättelse granskas. Om den i sin tur innebär att gärningsbeskrivningen motbevisas, eller att den gör att beviskravet inte uppfylls, ska den tilltalade också frikännas.

I Balkongdomen tar HD också upp frågan om hur tystnad eller lögner från den misstänkte ska värderas. Domstolen slår fast att den tilltalade har rätt att tiga, och att tystnaden endast ”i situationer som uppenbarligen kräver en förklaring” kan tillmätas betydelse. Enligt HD ska den tilltalade ”i princip inte heller ha någon nackdel av att lämnade uppgifter visar sig vara felaktiga”.

Rättegångsbalken 35 kap. 14 §

En berättelse, som någon har avgett skriftligen med anledning av en redan inledd eller förestående rättegång, eller en uppteckning av en berättelse, som någon med anledning av en sådan rättegång lämnat inför åklagare eller Polismyndigheten eller annars utom rätta, får åberopas som bevis i rättegången endast

1. om det är särskilt föreskrivet,

2. om förhör med den som lämnat berättelsen inte kan hållas vid eller utom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten eller

3. om det finns särskilda skäl med hänsyn till de kostnader eller olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas medföra, vad som kan antas stå att vinna med ett sådant förhör, berättelsens betydelse och övriga omständigheter.

Även i annat fall än som sägs i första stycket får dock i tvistemål en sådan skriftlig berättelse eller uppteckning av en berättelse som avses där åberopas som bevis i rättegången, om parterna godtar det och det inte är uppenbart olämpligt.

Vad som sägs i första och andra styckena om en skriftlig eller upptecknad berättelse ska också tillämpas i fråga om en ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning av en berättelse.

Omedelbarhetsprincipen

För att förstå straffprocessens utformning är det viktigt att se hur olika delar hänger ihop, menar Simon Andersson. Här kan historien vara till hjälp. Rättegångsbalken och dess regler om omedelbarhet, muntlighet och koncentration innebar ett kraftigt brott med den tidigare straffprocessen, grundad på 1734 års lag. Enligt den hade domstolen ansvaret för att utreda brottet. Förundersökning och rättegång var i praktiken en och samma process, där vittnen hördes och nya fakta kom fram under en tidsperiod som kunde bli flera månader lång.

– Det var långdraget och innebar att domstolen skulle fatta beslut i skuldfrågan flera månader efter att ett bevis tagits upp. Det var svårt att komma ihåg vad som sagts, och man kom inte ihåg hur det sades, konstaterar Simon Andersson.

Att det ändå gick att komma fram till domar under dessa omständigheter berodde delvis på bevisvärderingen. Processreglerna i 1734 års lag byggde på en legal bevisprövning, där värdet av olika bevis fastslogs i lagen: Två samstämmiga vittnen utgjorde till exempel full bevisning.

Med rättegångsbalken förändrades både formerna för processen och bevisvärderingen, påpekar Simon Andersson.

– Omedelbarhetsprincipen var väldigt viktig i förändringen och hänger samma med principen om fri bevisvärdering, på så sätt att man ska ha allt material vid allt tillfälle, så att domstolen kan överblicka det. Det hänger också ihop med möjligheten till demokratisk kontroll av rättegångarna. Allt material presenteras vid huvudförhandlingen, det kan alla ta del av som närvarar där. Och domen får bara grundas på det.

Ulrika Öster
Annons
Annons