search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Aktuellt

En välskriven och lättläst tidsskildring

Advokat Peter Danowsky har läst Peter Englunds Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord. Boken är mer än bara berättelsen om ett mord, mest är den en tidsskildring, enligt Danowsky, som varmt rekommenderar den.

När Peter Englund tagit sig an en polisutredning och en rättegång i modern tid blir det bra läsning, inte minst för advokater, kanske särskilt brottmålsadvokater.

I Söndagsvägen (Natur & Kultur 2020) går Peter Englund med historikerns blick, metod och omsorg igenom allt material om mordet i slutet av juli 1965 i Hökarängen på den artonåriga Kickan Granell och sätter det hela i sitt tidssammanhang. 

Den polisutredning som gjordes var den mest omfattande dittills med de bästa utredarna. Utredningsledningens – framför allt den legendariske kriminalkommissarien GW Larsson, men också Sven Thorander – intensitet, integritet och oförtröttlighet är imponerande. Utredningen blev besvärlig, men man arbetade förutsättningslöst, och misslyckades man med ett uppslag gick man snabbt vidare till ett annat. Man tog hela tiden nya tag. Och utredningen lyckades. Det ligger nära till hands att undra om samma förhållningssätt som här, skulle ha lett till ett annat resultat i Palmeutredningen. 

I september hade utredningen kommit så långt att en på goda grunder misstänkt man kunde gripas. Det fanns starka indicier, men inget avgörande tekniskt bevis. Den misstänkte nekade. Tingsrätten friade, men hovrätten fällde. När man läser Englund blir man övertygad om att hovrätten dömde rätt.

I målet mot Christer Pettersson – för mig fortfarande den mest sannolike Palmemördaren – blev utgången den motsatta; tingsrätten fällde och hovrätten friade. Hur vet man vilken utgång som är den rätta? Slutredovisningen av Palmeutredningen ger i vart fall inte svar på den frågan. 

Något som Englund tydliggör och reflekterar över är minnets osäkerhet och förgänglighet. När han tar sig an materialet har det gått över 50 år sedan mordet eller, som det kommer att kallas, händelsen. En flicka som var i början av ett vuxenliv, med goda utsikter till ett gott liv, men som genom en brutal handling berövas allt, får genom Englunds bok ett minnesmärke. Hans bok blir den gravsten som inte längre finns på kyrkogården.

Många av de mål som en advokat är inblandad i är viktiga, rentav livsviktiga, men glöms likväl. Minnesmärken behövs.

Den advokat som försvarade gärningsmannen i tingsrätten och i hovrätten hette Hakon Auerbach. Han var född i Tyskland och först verksam där. Hans mamma var svenska, hans pappa tysk. När antisemitismen satte in i början på 30-talet kunde han inte längre arbeta som domare i Tyskland. Med stöd av sitt svenska medborgarskap som han återvunnit efter återkomsten till Sverige fick han turligt tillträde till den juridiska fakulteten i Uppsala. Han blev advokat.

Om de inte i alla avseenden hedersamma ställningstaganden som akademiker i Uppsala, bland dessa juridiska fakulteten, gjort har rättshistorikern Rolf Nygren skrivit intressant i vänboken till Mats Kumlien: ”Juridiska fakulteteten i Uppsala och Amsterdamupproret – ett titthål ner i 1930-talets flyktingpolitik” (Iustus förlag 2016). 

Jag har inte förrän genom Englund hört talas om Auerbach. Han verkar ha varit en intressant person och han hade säkert en advokatverksamhet som det kunde ha varit givande att få en inblick i. Uppenbarligen har Auerbach inte skrivit om sitt uppdrag att försvara Kickan Granells mördare – det skulle Englund ha uppmärksammat – men tänk vilken komplettering till förståelsen av materialet det kunde ha blivit om advokatens iakttagelser och reflektioner funnits nedtecknade och bevarade. En skildring av hur Auerbach grep sig an försvaret och hur han som försvarare uppfattade gärningsmannens personlighet skulle jag gärna ha läst. Av Englunds skildring framgår bland annat hur skickligt Auerbach angrep den lilla tekniska bevisning som fanns. Englunds återgivande av hur Auerbach förhör den av åklagaren åberopade tekniske experten är inspirerande. Hur förberedde sig Auerbach för detta?

Söndagsvägen är inte bara berättelsen om ett mord, mest är den en tidsskildring. Själv gick jag i gymnasiet 1965 och Englund infogar ett pärlband av påminnelser. En iakttagelse som han gör är den vid den här tiden ymniga tillgången på amfetamin (preludin och ritalina) och att det fanns drogliberaler som förfäktade att med legal förskrivning så skulle den knarkrelaterade brottsligheten minska. Det är samma argument som man nu hör från enstaka politiker och kriminologer beträffande tillåtligheten av cannabis. Enfald kommer igen. Englunds påminnelse är nyttig.

Söndagsvägen är välskriven och lättläst. Jag föreslår att du ger den några av dina timmar!

Peter Danowsky

Annons
Annons
Annons