search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Praktisk juridik

Domstolarna saknar en hållbar och konsistent linje

Ove Bring, professor emeritus i folkrätt, skriver om olika frågeställningar i mål om
krigsförbrytelser. Enligt Bring har svensk rättspraxis, även om domstolarna landat rätt
i sak, inte lyckats finna en hållbar och konsistent juridisk linje i målen om krigsförbrytelser.

Som folkrättsjurist har jag emellanåt blivit konsulterad av advokater och åklagare i frågor om åtal för krigsförbrytelser. Det har då visat sig att vissa frågeställningar är återkommande. Vad är straffbart under svensk lag? Är konflikten internationell eller intern? Har sedvanerättslig utveckling utökat straffbarheten? Det har då oftast inte rört sig om tillämpning av lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, eftersom de i Sverige misstänkta personerna varit inblandade i äldre konflikter som påkallar tillämpning av då gällande lagstiftning. Det är brottsbalkens tidigare bestämmelser om folkrättsbrott, och dess inkorporering av våra internationella åtaganden, som kommit in i bilden. Brottsbalkens bestämmelser var en typ av blankettstadgande som i allmänna termer hänvisade till Sveriges förpliktelser under den internationella humanitära rätten för väpnade konflikter. Förutom hänvisning till de internationella överenskommelserna inkorporerades eventuell sedvanerättslig utveckling – om sådan skulle äga rum. Lagen av 2014 övergick till en modell som bättre uppfyllde legalitetsprincipens krav, det som var förbjudet specificerades.

Universell jurisdiktion

Sverige har traditionellt accepterat principen om universell jurisdiktion, det vill säga den princip i 1949 års Genèvekonventioner som möjliggör lagföring av egna och utländska medborgare anklagade för krigsförbrytelser i en konflikt varsomhelst i världen. Principen återkommer i de fyra Genèvekonventionerna (GK 1–4) beträffande respektive konventions tillämpningsområde. Tanken är att nå en humanitär effekt genom avskräckning. En krigsförbrytare ska veta att åtal kan väckas nästan överallt, antingen av den stat där han befinner sig eller av annan stat som begär honom utlämnad. Vistelsestaten har ett val, lagföra eller utlämna, ”prosecute or extradite”.

Enligt svensk lagstiftning kan utländsk medborgare åtalas även om dennes hemstat inte har accepterat universell jurisdiktion. Ibland konfronteras man med påståendet att tillämpning av universell jurisdiktion kräver reciprocitet mellan lagföringslandet och annan relevant stat. Alla stater har emellertid rätt att döma utlänningar enligt sin egen strafflagstiftning. Dubbel straffbarhet krävs inte. Först om mänskliga rättigheter åsidosatts genom lagföringen kan folkrättsliga invändningar göras. Att en stat har ett mer ambitiöst förhållande till internationella överenskommelser än en annan stat utgör inte grund för folkrättsliga invändningar.

Genèvekonventionerna kräver att anslutna stater straffbelägger åtminstone de allvarligaste brotten mot de humanitära reglerna. Konventionerna kräver lagföring av ”grave breaches”, vad som enligt den officiella svenska översättningen betecknas som svåra överträdelser. Men staterna har rätt att straffbelägga även andra överträdelser, ”other breaches”. Svensk lagstift-
ning utnyttjade länge denna expansiva möjlighet genom att bestämmelsen om folkrättsbrott i BrB 22:11 inte gjorde någon distinktion mellan det ena och det andra. Stadgandet hade därmed en lydelse som täckte in alla tänkbara överträdelser. Men genom Sveriges anslutning till1977 års tilläggsprotokoll till Genève­konventionerna (TP 1 om internationella konflikter och TP 2 om interna konflikter) utökades våra åtaganden med 130 artiklar. Då väcktes tanken på en begränsning av straffbarheten och en revidering av gällande lagrum. En sådan revidering genomfördes också med verkan från den 1 juli 1987. Den nya bestämmelsen om folkrättsbrott, nu i BrB 22:6, begränsade straffbarheten till svåra överträdelser. Därmed uppkom också ett behov att analysera det konceptets avgränsningar.

Skyddade personer

Tiden efter 1987 såg ett antal väpnade konflikter i vår omvärld (Jugoslavien, Rwanda, Etiopien–Eritrea, Sudan, Irak, Syrien med flera), konflikter som medförde flyktingar till Sverige. Bland dem som kom fanns även utpekade krigsförbrytare. Eventuella åtal förutsatte svåra överträdelser som i sin tur förutsatte att brottsoffren var att beteckna som skyddade personer (”protected persons”) i Genèvekonventionernas mening. Konceptet ”grave breaches” var planerat för och begränsat till internationella konflikter – och samma sak gällde för begreppet ”protected persons”. Skyddade personer var sårade och sjuka i landkrig och sjökrig (GK 1–2), krigsfångar (GK 3) och civila (GK 4). Skyddade personer under var och en av konventionerna var de som befann sig i en motparts våld. Begreppen part och motpart konnoterade här mellanstatlighet, det vill säga konfliktens internationella karaktär underströks.

Tilläggsprotokoll 1 om internationella konflikter utvecklade något begreppet ”grave breaches” och lät det fortsättningsvis endast vara tillämpligt i sådana konflikter. De flesta väpnade konflikter var emellertid icke-internationella. Som inbördeskrig föll de utanför den universella jurisdiktionens princip. Var och en av de fyra Genèvekonventionerna innehåller endast en artikel om interna konflikter, det är den gemensamma artikel 3. Artikeln kräver av ”envar stridande part”, regeringssidan och upprorsrörelsen, vissa basala humanitära åtaganden. Det sägs ingenting om skyddade personer eller lagföring. Artikelns implementering åvilar i huvudsak den stat på vars territorium förbrytelser skett. Här gällde den folkrättsliga suveränitetsprincipen, territorialstatens nationella jurisdiktion var allenarådande.

I interna konflikter kunde det inte finnas några skyddade personer i GK-mening eftersom exempelvis upprorsmän som tagits till fånga inte befann sig i en motparts våld. I slutet av det åttaåriga kriget mellan Irak och Iran avrättades plötsligt tusentals personer i iranska fängelser. De avrättade var iranska medborgare som stödde den oppositionella rörelsen Folkets mujahedin. De betraktades som fiender sedan en mujahedinstyrka på 7 000 man, en miniarmé som byggts upp i exil i Irak, trängt in i Iran sommaren 1988. Mujahedinstyrkan samverkade med den irakiska armén och avrättningarna i Iran blev därmed kopplade till den internationella konflikten mellan de bägge länderna. Iranska flyktingar i Sverige har nyligen pekat ut en här bosatt person som delaktig i de summariska avrättningarna. Fråga har uppstått om vederbörande kan dömas till ansvar enligt dåvarande BrB 22:6. Svaret blir nej om enbart Genèvekonventionernas regelsystem skulle vara avgörande. Fångarna i Iran befann sig inte i en motparts våld. Förövare och offer hade samma nationalitet.

Men svaret blir ja eftersom Sverige anslutit sig till tilläggsprotokoll 1. En närläsning av protokollet ger nämligen vid handen att kretsen av skyddade personer har utökats. Artikel 75, med rubriken ”Grundläggande garantier”, skyddar personer ”som är i händerna på en part i konflikten”, alltså oavsett nationalitet, om deras situation är kopplad till den pågående internationella konflikten. Krav ställs numera på staterna gentemot deras egna medborgare. I och med att den skyddade personkretsen utökats har också begreppet svåra överträdelser utökats. BrB 22:6 stadgade att den som ”gör sig skyldig till en svår överträdelse” av ett humanitärrättsligt avtal ”med främmande makt” ska dömas för folkrättsbrott. TP 1 ratificerades av Sverige i augusti 1979.

Inbördeskrig och sedvanerättslig utveckling

När begreppet ”grave breaches”, som förutsatte en internationell konflikt, överfördes till svensk rätt 1987 som ”svåra överträdelser” var innebörden densamma. Straffbarheten gällde inte personer i icke-internationella konflikter. Detta förhållande skulle emellertid komma att förändras genom sedvanerättslig utveckling. BrB 22:6 motsvarade vad man i internationella traktater kallar ”a development clause”, en utvecklingsklausul som dynamiskt kan inkorporera nya normer. Det svenska lagrummet inkluderade nämligen straffbarhet för svåra överträdelser av ”någon sådan allmänt erkänd grundsats, som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter”. Mot slutet av 1990-talet började en rättsövertygelse (opinio juris) manifesteras som innebar att de humanitära normer som gällde mellanstatligt också skulle gälla i inbördeskrig. Begreppet svåra överträdelser fick med tiden en ny innebörd, liksom begreppet skyddade personer. Kravet på lagföring utsträcktes till interna konflikter.

Visserligen innehöll det andra tilläggsprotokollet av 1977 om icke-internationella konflikter vissa basala humanitära skyddsregler, men många stater undvek att ratificera TP 2 och protokollet fick en svag ställning i statspraxis. Den internationella rödakorskommittén i Genève (ICRC) verkade för ett stärkande av regelverket generellt och efter det kalla krigets slut anade man att en positiv trend i staternas praxis var på gång. På den internationella rödakorskonferensen i Genève 1995 fick ICRC i uppdrag att genomföra en studie om vilken sedvanerätt som kunde dokumenteras beträffande såväl internationella som icke-internationella konflikter. ICRC arbetade tillsammans med nationella och internationella forskningsteam i drygt nio år och 2005 presenterades resultatet. Här listades de humanitärrättsliga regler som man menade hade sedvanerättslig status. Bland annat hette det i regel 151: ”Individuals are criminally responsible for war crimes they commit”, en regel som av ICRC ansågs vara tillämplig även i interna konflikter. Samma sak gällde regel 152 om att befälhavare var straffrättsligt ansvariga för sina beslut. Vägen öppnades för åtal om handlingar i inbördeskrig. Men samtidigt påpekades det i ICRC-studiens förord att dess slutsatser skulle ses som inledningen på en process och inte som en avslutning. Nu var frågan hur studien skulle bemötas i statssamfundet. Svaret blev övervägande positivt. Många stater accepterade ICRC:s synsätt. Det är sällan möjligt att fastställa en bestämd tidpunkt för när en ny norm blir sedvanerätt. Det rör sig om en mellanstatlig process där olika stater för egen del väljer tidpunkt och förklarar (eller indikerar) att ”nu” är vi med på båten.

Från svensk sida registrerades en övervägande acceptans i den folkrättskommitté som regeringen, under justitierådet Dag Victor, tillsatt 2007. Bland annat accepterades reglerna 151–152. Kommitténs mandat var att kartlägga de humanitärrättsliga regler som band Sverige. Det förutsattes att kommitténs ställningstagande skulle konstituera en svensk folkrättssyn. Någon överprövning av slutsatserna var inte planerad. När kommittébetänkandet (SOU 2010:72) publicerades i slutet av det året blev det därmed i relevanta delar ett uttryck för svensk statspraxis.

Från och med slutet av 2010 kan därmed svenska domstolar, genom en sedvanerättslig utveckling, förväntas koppla begreppet ”svåra överträdelser” även till icke-internationella konflikter. Först nu blev brottsliga handlingar under inbördeskrig straffbara under svensk rätt.

Svensk rättspraxis

Trots slutsatsen ovan om slutet 2010 som brytpunkt för en ny tolkning av BrB 22:6 tillämpades redan 2006, i fallet Jackie Arklöv, en sådan tolkning av Stockholms tingsrätt. Domstolen fann att ansvar kunde utkrävas för Arklövs agerande 1993 i en icke-internationell väpnad konflikt inom ramen för forna Jugoslaviens upplösning. ICRC:s sedvanerättsliga studie åberopades men det är gåtfullt hur den kunde tillämpas retroaktivt på händelser 1993. Receptionen i statssamfundet, åren efter studiens framläggande 2005, blev den process som konstituerade ny sedvanerätt. Stockholms tingsrätt borde ha betraktat kriget i forna Jugoslavien som en blandad konflikt, där den internationella dimensionen var avgörande för frågan om straffbarhet.

När Stockholms tingsrätt 2011 avdömde fallet Makitan betraktades situationen i forna Jugoslavien som en internationell väpnad konflikt, men domstolen åberopade något förvirrat den enda GK-artikel som tog sikte på inbördeskrig (gemensamma artikel 3).

När samma domstol året därpå hanterade fallet Martinovi´c betraktades konflikten i Kosovo 1999 som intern, och i likhet med fallet Arklöv tillämpades ny sedvanerätt retroaktivt på händelser som ägt rum långt innan en ny tolkning av BrB 22:6 kunde göras gällande. Tingsrätten argumenterade vidare, felaktigt, att begreppet ”svåra ­överträdelser” redan vid lagändringen 1987 inkluderade interna konflikter.

Ytterligare rättsfall finns att åberopa, bilden är inte fullständig, men även så kan slutsatsen dras att svensk rättspraxis, även om domstolarna landat rätt i sak, inte lyckats finna en hållbar och konsistent juridisk linje i målen om krigsförbrytelser.

Ove Bring
Professor emeritus i folkrätt, Stockholms universitet och Försvars­högskolan. Tidigare folkrättsrådgivare på UD.

Annons
Annons
Annons