search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Bra metod som behöver kvalitetssäkras

Medling i familjemål kan ge goda resultat med barnet i centrum. Men ingen vet egentligen riktigt hur mycket det används, vilken kompetens medlarna har eller vilka metoder som används. 

– Som partsbiträde i vårdnadsmål har jag sett hur de målen ofta kan bli väldigt infekterade och pågå under lång tid. Det är tydligt att processen sällan har någon positiv inverkan. Domstolen är sällan ett bra forum för att hitta lösningar i vårdnadsfrågor.

Det fastslår Lina Kitti, advokat och medlare i familjerättsmål, om hur hon kom att intressera sig för medling. Vägen till medlaruppdragen gick via en omfattande utbildning inom organisationen MiKK i Berlin.

Även advokaterna Anna Hellron Wikström och Alexandra Lyckman är utbildade vid MiKK i Berlin. De har arbetat med medling i familjerättsärenden i omkring fem år, parallellt med uppdrag som bland annat partsombud i familjerättstvister och särskild företrädare för barn.

Fördelarna med medling är enligt advokaterna många. Dels att överenskommelser som träffas i samförstånd blir mer hållbara och därmed bättre för barnen. Dels att parterna också får möjlighet att börja kommunicera igen, kanske efter år av tystnad och bråk.  

– Sedan kan det vara vissa ärenden som inte lämpar sig för medling. Det kan vara när det finns maktobalans, missbruk, våld, den typen av situationer, säger Lina Kitti, och tillägger att det dock bara för att det finns påståenden om våld eller missbruk inte behöver vara fel med medling.

Anna Hellron Wikström och Alexandra Lyckman håller med om att medling kan vara svårt när det finns våld eller missbruk med i bilden. Å andra sidan är dessa tvister svåra även för en domstol. Medlingens form gör också att det går att på djupet ta tag i de svåra frågorna, och i vissa fall få parterna att be om ursäkt och hitta vägar framåt.

Blir annan roll

Det allra bästa är när medlingen kan inledas tidigt i en konflikt, påpekar advokaterna. Tyvärr kommer medlarna i dag ofta in sent i processen.

– Anledningen kan vara dels att parterna inte informerats om att medling finns, dels också att det finansieras av staten först när det ligger i domstol, påpekar Lina Kitti.

Medling omfattas nämligen inte av reglerna om rättshjälp och i normalfallet inte heller i villkoren för rättsskyddet. Offentlig finansiering möjliggörs först när en domstol förordnar medlaren. Väl i domstolen kan dock advokaterna spela en viktig roll för att få in medlingen så tidigt som möjligt, påpekar Anna Hellron Wikström.

– Vi som ombud kan lyfta frågan. Det måste inte ha varit en vårdnadsutredning, så att medlingen kommer i slutet av målet. Tycker du att det är lämpligt för medling så yrka på det tidigt!

Alla de tre advokaterna arbetar parallellt med medlaruppdrag också som partsombud i familjemål. Medlarrollen är delvis annorlunda, poängterar de, och kräver en viss omställning.

– Vi har kolleger på byrån som just börjat medla. I början blir det lätt att man som medlare ser en snitslad bana för vad parterna kan göra och komma fram till. I stället gäller det att titta tillbaka och gå in i processen på ett annat sätt, så att parterna själva, med vår hjälp, ser vilka möjliga lösningar som finns, säger Anna Hellron Wikström. 

Däremot ser varken hon eller de andra advokaterna något principiellt problem i att gå från att vara lojalt partsombud till neutral medlare, så länge det sker i olika uppdrag.

– Jag får ofta förordnanden som bodelningsförrättare och bodelningsman, och det är lite samma roll där, att jag ska ha en objektiv roll i förhållande till flera parter, konstaterar Alexandra Lyckman.

När medlarna kommer in i en tvist finns det som regel redan juridiska ombud. Inom den familjerättsliga medlingen har dessa en mycket undanskymd roll i själva processen – medlarna talar företrädesvis direkt med de tvistande parterna. Det innebär inte att partsombuden blir oviktiga.

– Ombudet får en viktig roll företrädesvis när vi väl har upprättat ett utkast till en överenskommelse. Då säger vi till parterna att stämma av detta med sina ombud, berättar Alexandra Lyckman.

Domare kan förlika

Britt Björneke är egentligen pensionerad från tjänsten som rådman vid Södertörns tingsrätt, men har fortsatt att arbeta. Hon har varit med om införandet av medling och är positiv till metoden, under rätt förutsättningar.

– Från början var det många medlare som skrev felaktiga rapporter, och talade om vad som hänt under medlingen när man misslyckats. Det är ju helt förbjudet, sånt får inte komma med. Men nu tycker jag att det fungerar på ett bra sätt, säger Britt Björn­eke.

Men medling är inte den enda vägen till samförståndslösningar, betonar Britt Björneke. I många fall försöker hon i första hand själv arbeta fram förlikningar. Kanske är yngre domare, som saknar erfarenheten av att arbeta för en förlikning, mer benägna att ta in medlare, tror Britt Björneke.

– Jag brukar ofta ta upp frågan om medling när konflikten gäller lite andra saker än just själva vårdnadsfrågan. När man ser att det finns underliggande ekonomiska mellanhavanden, bodelning och liknande, som har betydelse för parternas inställning. Då är ju en medlare friare att ta in andra saker än en domare, säger Britt Björneke.

Även i ärenden där parterna tidigare fått en dom eller ett avtal, men snabbt kommer igen till domstolen kan medling vara meningsfullt. Om tvisten där­emot rör rena värderingskonflikter, alltså att parterna har fundamentalt olika syn på barnets situation eller uppfostran, har medling svårare att lyckas, anser Britt Björn­eke. Där kan det behövas mer långvariga metoder, som samarbetssamtal eller modellen Konflikt och försoning, där familjerätten arbetar längre med de tvistande föräldrarna.

Initiativet till medling kommer ibland från parterna själva eller deras ombud, berättar Björneke. I andra fall är det domstolen själv som föreslår insatsen.

Efterlyser enhetliga regler

Bland de familjerättsliga medlarna finns i dag såväl advokater som beteendevetare, exempelvis socionomer. Från lagstiftarens håll finns inga egentliga regler om eller riktlinjer för vem som får utses till medlare.

I brist på fastslagna kompetenskrav har Britt Björn­eke och Södertörns tingsrätt skapat egna interna principer för vilka medlare som utses. Det räcker inte att en advokat eller socionom anmält intresse för medlaruppdrag, tingsrätten kräver också någon form av utbildning och erfarenhet. Att en part föreslår en viss medlare är inte heller alltid nog, förklarar Björneke – risken finns att ombud föreslår en viss medlare för att denna förväntas gynna klientens sak.

Även advokaterna ser bristen på enhetlighet och kompetenskrav som ett stort problem. Det blir tydligt när de som ombud ska lämna över till en medlare.

– Jag som ombud kan känna att jag inte vet vad jag skickar iväg min klient till, säger Anna Hellron Wikström, och tillägger att hon gärna vill veta vad det är för typ av medling hon skickar en klient till.

Hon och Alexandra Lyckman har nu arbetat så länge att domstolarna som regel känner till dem. Det skapar en trygghet, anser Hellron Wikström, och öppnar för fler medlingar.

– Nu tror jag att domstolarna vet hur vi jobbar. Att vi kommer in med en skriftlig överenskommelse som det blir lätt att meddela dom på. De vet att vi ofta får ett positivt resultat och att parterna i många fall kommer överens. Det gör att även domstolarna ser medling som ett användbart sätt att hantera dessa tvister, säger hon.

Vågar lyfta frågan

Annika Rejmer, universitetslektor i rättssociologi vid Uppsala universitet, har i många år forskat om vårdnadstvister. Hon är positiv till medling – i rätt situation och med rätt parter. Samtidigt vill hon problematisera dagens fokus på att nå samförståndslösningar.

– Regelverket utgår ifrån att alla föräldrar faktiskt är kapabla att ingå samförståndslösningar. Det tror jag inte att alla är. I min forskning har jag funnit att det finns en överrepresentation i dessa tvister av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, framför allt bland mammor, som gör att de lätt hamnar i konflikt. Då är frågan: är föräldern kapabel att komma överens? Och även om hon ingår något på papperet, kan hon hålla det sedan, frågar hon retoriskt.

En annan faktor som påverkar förmågan till samarbete är själva separationen och hur långt de tvistande föräldrarna kommit i sin bearbetning av den. Ofta har den ena parten kommit längre än den andra i sin sorgeprocess, påpekar Annika Rejmer.

Advokaterna som ombud har här en viktig roll i att sortera och fånga upp dem som förmår att komma överens och samarbeta, menar Annika Rejmer, som liksom advokaterna och Britt Björneke gärna vill se medling tidigt i processen.

Alexandra Lyckman och Anna Hellron Wikström känner väl igen beskrivningen av parter i olika stadier av sorgeprocessen, liksom parter som är väldigt olika. Här har medlaren en viktig roll i att fokusera på föräldrarelationen, inte den vuxenrelation som havererat.

– Då gäller det verkligen att leda in det på att vi ska prata om barnets behov i det hela, säger Lyckman.

Samtidigt kan medlingen många gånger ge möjlighet att tala på djupet just om sådana kommunikationsproblem och olikheter, påpekar Anna Hellron Wikström, ofta på ett betydligt bättre sätt än när två ombud ska försöka medla inför en domare.

Både hon och Alexandra Lyckman anser också att medlingsutbildningen och rollen som medlare gett dem bättre redskap som ombud och att närma sig saker som att föräldrar kan vara olämpliga eller ha svårt att samarbeta.

– Märker vi att det är något sådant, då försöker vi adressera det. Inte så att vi säger ”hej, du är olämplig”. Men vi tar upp det och beteenden som kommit fram och försvårar i föräldraskapet. Vi vågar lyfta frågorna, säger Lyckman.

Barnperspektivet måste säkras

Mycket av diskussionerna i vårdnadstvister handlar om föräldrars förmåga att samarbeta och hitta gemensamma lösningar. Det finns en risk att själva huvudpersonerna i tvisten – barnen – glöms bort i sammanhanget.

Sveriges radios Ekot redovisade i augusti en granskning av 144 vårdnadstvister från 2019. Resultatet var ur barnperspektiv nedslående: bara hälften av barnen fick komma till tals. Granskningen visade också att tingsrätterna ofta brast i sin skyldighet att göra riskbedömningar när det finns påståenden om eller bevisat våld i föräldrarelationen, när överenskommelser görs. Av Ekots granskning framgick inte hur ofta det fanns medlare inkopplade.

Just bristen på barnperspektiv är något som forskaren Annika Rejmer gång på gång återkommer till när hon får frågor om vårdnadstvister. Medlingen utgör inte självklart ett undantag påpekar hon. Barnets bästa är, i hennes tycke, inte tillräckligt framlyft i medlarrollen.

– Då är vi tillbaka i detta att det är vuxenperspektivet, föräldraperspektivet, i en överenskommelse. Utan att man har tillräckligt underlag, säger Rejmer.

Bristen på underlag är ett generellt problem i vårdnadstvister, menar Annika Rejmer. De vårdnadsutredningar som utgör underlag för domstolen, och många gånger för medlaren, bygger huvudsakligen på samtal med föräldrarna. Såväl vårdnadsutredare som medlare är beroende av samtycke från föräldrarna för att över huvud taget få tala med barnen. Annika Rejmer skulle här vilja se grundligare utredningar, sådana som genomförs när barn bedöms vara utsatta för en risk.

– Jag kan tycka att om föräldrarna drar en tvist så långt att de hamnar i domstol, då är konflikten en risk i sig för barnet, säger Rejmer, och hänvisar till forskning som visar att långvariga konflikter i familjen orsakar lika svåra skador på barn som misshandel.

Talar med barnen

Men hur säkrar man då barnperspektivet inom dagens regelverk? Medlarna tror förstås på sin metod.

– Själva medlingsförfarandet, alltså att parterna själva styr över överenskommelsen, och inte domstolen, kan i sig säkra barnperspektivet. För i de allra flesta fall försöker föräldrarna hitta en lösning som är bra för barnet, säger Lina Kitti.

Samtidigt måste förstås medlaren ha barnets bästa för ögonen.

– Det gäller att hela tiden ha just barnperspektivet i fokus. Se att det här inte är en fråga om rättvisa mellan föräldrar, utan enbart om vad som är bäst för det här barnet, summerar Kitti.

Alexandra Lyckman är av samma uppfattning.

– Sitter jag som ombud i domstol och ska försöka träffa en förlikning, då är det inte barnperspektivet utan klienten som i första hand är uppdraget. Som medlare är jag objektiv, och det är ingen klient som jag ska företräda. Då blir det också mer naturligt att tänka på barnperspektivet, säger hon.

Precis som Lina Kitti uppfattar Alexandra Lyckman och Anna Hellron Wikström i grunden att de allra flesta föräldrar vill sina barns bästa. Som medlare kan de bistå i att detta och inget annat hamnar i centrum.

– Vi försöker hela tiden lyfta in barnperspektivet och fråga parterna hur barnet skulle påverkas av förslag, samtalston och liknande. Jag tror att vi är ganska tuffa i det och att vi går djupt in i barnets perspektiv vid medlingen på ett sätt som kan vara svårt i en tvist, påpekar Anna Hellron Wikström.

Medlaren har också, om föräldrarna går med på det, möjlighet att tala med huvudpersonerna i tvisterna, alltså barnen. Alla de tre advokaterna anser att det emellanåt finns anledning att nyttja den möjligheten. Enligt Anna Hellron Wikström har barnsamtalen dubbla syften.

– Både att barnet har rätt att få information i viktiga frågor som rör barnet själv, så som det framkommer i lag och barnkonventionen. Men också att barnet ska få komma till tals kring sin tillvaro och att barnets synpunkter kan vara till hjälp för föräldrarna i medlingen. Ibland har barn ganska bra tips att lämna till sina föräldrar.

Saknas siffror

Medling i vårdnadsmål har alltså många fördelar, enligt alla de intervjuade. Men precis som i den kommersiella medlingen är det svårt att säga hur vanlig familjerättslig medling egentligen är, och när i processen den sätts in. Inledningsvis var medling en ganska okänd metod som sällan användes, anser Anna Hellron Wikström och Alexandra Lyckman.

– När vi började med medling var många domare av den uppfattningen att medling är det sista alternativet när man har prövat allt annat. Nu känns det som att det svängt, så att det prövas mycket tidigare, säger Lyckman.

Fortfarande varierar det mycket mellan domstolarna hur mycket medling som bedrivs, enligt advokaternas erfarenhet. Känslan hos de medlande advokaterna är alltså att medling blivit vanligare.

Det är dock svårt att hitta belägg för känslan, i form av siffror. Redan 2014 års vårdnadsutredning konstaterade att det inte finns något tillförlitligt sätt att hitta alla mål där medlare utses. När utredningen gick igenom alla domar och avskrivningsbeslut under 2013, visade det sig att medlare utsetts i mellan 0 och 8 procent av familjemålen. Vid de flesta tingsrätter fanns medlare i mellan 1 och 3 procent av målen.

Även forskaren Annika Rejmer har försökt få en bild av hur vanligt det är med medling i familjemål. 2008 skickade hon ut en enkät till domare. Svaren visade att mellan sex och sju procent av domarna åtminstone kände till någon kollega som förordnat medlare. Senare har Rejmers studenter gjort liknande undersökningar, och då fått resultatet omkring 3 procent.

– Min känsla, utifrån mina undersökningar, är att det fanns förhoppningar, det fanns ambitioner, men att de inte har infriats, säger Annika Rejmer.

Behöver kvalitetssäkras

Även om det är oklart hur mycket medling som genomförs finns det i dag ett stort antal advokater som sysslar med medling, ofta eller enstaka gånger. Intresset från lagstiftare och myndigheter för att minska antalet infekterade och skadeliga vårdnadstvister är också stort. En rad förslag om just medling lämnades redan 2017, i utredningsbetänkandet Se barnet! (se artikeln ”Beredning pågår av uppskattade förslag”).

Såväl rådmannen Britt Björneke som advokaterna lyfter fram utredningsförslagen som positiva. Britt Björneke tar särskilt fasta på förslaget om ett obligatoriskt informationssamtal för alla föräldrar som är oense om barnen.

– Att man så tidigt som möjligt försöker få parterna att komma överens, innan de går till domstol. Det kan jag tänka mig skulle kunna utvecklas mer, medling före domstol, säger hon.

Anna Hellron Wikström lyfter, precis som utredningen, upp frågan om en gemensam lägstanivå vad gäller kompetens och erfarenhet för medlare. Och Lina Kitti är inne på samma linje.

– Det bör införas utbildnings- och lämplighetskrav för medlare, för att säkra kompetensen och för att parterna ska känna sig trygga i att de som förordnas för uppdragen också är lämpliga att åta sig dem, säger hon, och efterlyser också enhetligare metoder och strukturer för medlingen, så att parterna vet vad de går in i.

I dag kan medlare tvingas att vittna inför rätten om vad som kommit fram under medling. Här vill advokaterna gå länge än utredningen, som efter viss vånda föreslog att vittnesplikten ska vara kvar. Vittnesplikten riskerar nämligen att minska förtroendet för medlaren och minska öppenheten hos parterna.

– Konfliktnivån blir ju ofta högre i en domstolsförhandling där man ska berätta varför den andra parten är sämre och så. Vi försöker få bort det tänket, så att det inte blir en massa taktik och att man tänker på vad man kan använda i domstolen. Annars blir det så svårt att ha en bra medling, om man sitter och bevakar sina intressen, inte vågar testa andra tankar och andra vägar, säger Alexandra Lyckman.

På hennes och Anna Hellron Wikströms byrå avtalar medlarna med parterna att de inte ska kallas som vittnen. Här behövs dock stöd i lag, menar alla advokaterna.

– Det har inte ställts på sin spets än. Vi har ju sekretess även som medlare, så vi kommer ju inte att berätta för någon utomstående vad som sägs under medlingen. Det är bara det som parterna kommer överens om ska lämnas vidare som lämnas vidare. Men vi vill inte bli kallade som vittnen, fastslår Lyckman.

Ytterligare en förbättring skulle vara att låta medling i familjemål omfattas av rättshjälpen och rättsskyddet.

– Medlingen ska helst komma in så tidigt som möjligt, gärna innan en domstolsprocess inleds. Möjligheten att få medlingen finansierad utan att behöva stämma i domstol skulle sannolikt bidra till detta och underlätta för parterna, konstaterar Lina Kitti. 

Medling enligt konferensmodellen

Lina Kitti, Alexandra Lyckman och Anna Hellron Wikström har utbildats i medling vid organisationen MiKK i Berlin. MiKK:s utbildning omfattar 50 timmar. Alexandra Lyckman håller nu kurser i metoden inom Advokatsamfundets utbildningsverksamhet Advokatakademien. Medlingsmodellen bygger på att två medlare tillsammans träffar parterna vid sammanlagt fyra möten. Medlarna kan också träffa parterna enskilt när detta behövs.

Medlaruppdraget kan börja med ett telefonsamtal från en pågående muntlig förberedelse i domstolen. Medling som metod är ofta okänd bland de föräldrar som tvistar om vårdnad, boende eller umgänge. Domaren brukar därför be advokaterna att berätta om medling och om hur just de arbetar. Medlingen kan också initieras av parterna själva eller deras ombud, och inledas även redan innan någon stämt i domstol.

Precis som vid alla uppdrag inleds medlingen med en jävskontroll. Medlaren ska vara strikt neutral, och ingen av parterna får finnas i klientregistret.

Ett medlaruppdrag pågår enligt föräldrabalkens regler i fyra veckor. Tiden kan förlängas om detta behövs.

– Det händer att vi måste begära förlängning, men det är ofta för att vi inte har fått igång medlingen för att vi inte lyckats hitta tider som fungerar för såväl medlarna som parterna. Men från det första mötet så räcker de fyra veckorna oftast, säger Alexandra Lyckman.

Medling enligt föräldrabalken

Beslut om medling i familjemål fattas med stöd av 6 kap. 18 a § föräldrabalken. Reglerna trädde i kraft den 1 juli 2006.

Redan tidigare fanns möjlighet till medling i verkställighetsmål. Enligt 2002 års vårdnadskommitté visade sig dessa medlingar ganska ofta komma att handla om själva innehållet i föräldrarnas uppgörelse, och det med goda resultat i form av fungerande överenskommelser.

Vem som kan utses till medlare specificeras inte närmare i förarbetena. Medlaren ska dock sätta barnets bästa först. Exempel på medlare som nämns är familjerättssekreterare, domare och advokater. Inget frågeförbud eller vittnesförbud gäller för medlare.

6 kap. 18 a § föräldrabalken

18 a § Rätten får uppdra åt en medlare att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa. Rätten kan lämna medlaren närmare anvisningar om vad han eller hon skall iaktta när uppdraget fullgörs. Medlaren skall inom den tid som rätten bestämmer lämna en redogörelse för de åtgärder som har vidtagits. Tiden får inte sättas längre än fyra veckor. Rätten får dock förlänga tiden, om det finns förutsättningar att nå en samförståndslösning. Medlaren har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Rätten beslutar om ersättningen. Ersättningen betalas av allmänna medel. Lag (2006:458).

Ulrika Öster

Annons
Annons