Balans i både process och debatt

Den rättspolitiska debatten har länge gått i en repressiv riktning. På senare tid tycks hastigheten i denna förskjutning ha accelererat betänkligt. Var och varannan dag framställs förslag på lagändringar som till exempel innebär hårdare straff, nya brottsrubriceringar och ändrade processuella regler. Det hör till debattens natur att framhålla enbart de delar som talar för den egna ståndpunkten. Riskerna med att många säger samma sak utifrån ett ensidigt perspektiv är dock att de nackdelar som kan finnas inte framkommer.

Nyligen har justitieminister Morgan Johansson tillkännagett ett förslag om att avskaffa den så kallade omedelbarhetsprincipen. Även poliser och åklagare har i debatten framfört samma sak. Principen anses försvåra att verklig rättvisa skipas. Detta är – försiktigt uttryckt – en förenklad bild.

Omedelbarhetsprincipen innebär att en dom ska grundas på vad som framkommit (omedelbart) under huvudförhandling. Tillsammans med den kontradiktoriska principen, som innebär att man som misstänkt vid rättegången ska få ta del av allt material och få likvärdiga möjligheter att åberopa bevisning och utföra sin talan, fyller den en viktig funktion för att garantera ett rättssäkert förfarande. Om principen skulle avskaffas och tidiga polisförhör få ett högre bevisvärde minskar möjligheterna för den misstänkte att försvara sig eftersom hen då inte har tillgång till allt material och alla möjligheter att själv inhämta underlag för förhöret. Först när man har tillgång till allt material är det möjligt att bedöma en utsagas relevans och vilka frågor som bör ställas för att kontrollera trovärdighet och tillförlitlighet.

Principerna är till för att kompensera för den enskildes underläge och uppnå en balans i rättsprocessen. Utan sådan balans, ingen rättvis rättegång, vilket ska tillförsäkras både skyldiga och oskyldiga enligt FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen och vår grundlag.

Man måste vara försiktig med att göra inskränkningar i omedelbarhetsprincipen. Om man ändå anser att den bör ses över, för att till exempel effektivisera rättsprocessen, är det helt nödvändigt att man samtidigt försäkrar sig om att avskaffandet inte rubbar balansen mellan åklagare och försvar till förmån för bara den ena sidan. I det förslag som lämnats i utredningen från 2017 (Tidiga förhör – nya bevisregler i brottmål,  SOU 2017:98) utlämnas alltför mycket till åklagarens bedömning för att den misstänkte ska anses ha en rimlig möjlighet att tillvarata sin rätt.

I debatten målas upp en svartvit och förenklad bild som gör det möjligt att driva ett slagkraftigt narrativ: Visst är det hemskt att grova brottslingar går fria? Visst vill vi se till att det går att lagföra dem i stället så att samhället blir tryggare? När frågan ställs på det sättet är det lätt att instämma och hålla med. Brott ska ge straff och vi vill ha ett tryggare samhälle. Vi måste dock, även i debatten, diskutera både för- och nackdelar med olika lagförslag samt väga dem mot varandra för att se om de är proportionerliga och det finns en balans.

Mia Edwall Insulander
mia.edwall.insulander@advokatsamfundet.se