Om mordet på Olof Palme

Nio månader senare, lördagsmorgonen den 1 mars 1986, väcks jag av min pappa med budskapet att Olof Palme är mördad. Jag var då lokaltidningsreporter i en kommun som i decennier hade styrts av Palmes parti. Helgen tillbringade jag med att skriva artiklar till måndagstidningen om reaktionen på mordet. Chock och förstämning.

Den 27 juli 1989 är jag på plats i Stockholms tingsrätt när tingsrätten meddelar dom i målet mot Christer Pettersson. Under terminerna är jag juridikstudent men denna sommar arbetar jag som reporter på Svenska Dagbladet och har skickats till Rådhuset för att skriva om domen. 

Som alla minns dömde tingsrätten Pettersson för mordet. Utgången dikterades av nämndemännen; juristdomarna ville fria. Min artikel i tidningen dagen efter slutade så här: ”Christer Pettersson skall överklaga den fällande domen till Svea hovrätt. Där är juristdomarna i majoritet.” Det var förstås ett sätt att säga – utan att skriva det rent ut – att detta inte kommer att stå sig i hovrätten. Och det gjorde det ju inte heller – senare samma år frikände hovrätten Pettersson. 

Sedan gick det nästan 30 år innan jag på nytt ordentligt intresserade mig för mordet. Det var när journalisten Thomas Pettersson sommaren 2018 lanserade teorin att Palme hade mördats av den så kallade Skandiamannen. Det skedde i en artikel i tidskriften Filter och senare, mera utförligt, i en bok. Efter att ha läst artikeln minns jag att jag tänkte, ja, så här var det kanske.

I februari i år sade så förundersökningsledaren Krister Peterson till SVT att han var ”positiv till att kunna presentera vad som hänt kring mordet och vem som är ansvarig för det”. Senare meddelades att det skulle ske på en presskonferens den 10 juni.

Med en sådan teaser var det inte att undra på att intresset för vad åklagaren skulle ha att säga var stort, och jag skulle tro att de flesta av er gjorde som jag, satt framför teven den där junidagen. 

För egen del var jag övertygad om att utredningen hade fått fram ny bevisning, kanske till och med mordvapnet. Som bekant hade dock Krister Peterson ingen ny bevisning. Det som redovisades var endast en teori byggd på en analys av material som funnits i utredningen sedan den allra första tiden. Det gick inte – som det sades – att ”komma runt” Skandiamannen.

Som vår generalsekreterare och flera andra kollegor framhöll när de kommenterade presskonferensen var det synnerligen olyckligt att åklagaren i praktiken pekade ut Skandiamannen som mördaren utan att denne – som ju är död sedan länge – har någon möjlighet att försvara sig.

Detta hade varit olyckligt även om man på goda grunder kunde anta att Skandiamannen begått mordet. Men det kan man inte, menar jag. Efter att ha lyssnat på den mycket ingående analys av caset mot Skandiamannen som juridikprofessorn Christian Dahlman och vår advokatkollega Per E. Samuelson i somras redovisade i en podcast (”Öppet fall” – lyssna på den!) är jag övertygad om att han inte är mördaren. De sammanfattade sin analys med att det nästan står bortom allt rimligt tvivel att Skandiamannen inte begått brottet.

Mordet kommer att förbli olöst. Och jag undrar om möjligheterna att lösa det inte gick förlorade redan under utredningens första år, när en polisiärt helt oerfaren person, Hans Holmér, ägnade nästan all tid och utredningskraft åt ett spår helt utan förankring på brottsplatsen och bara byggt kring teorier om motivet för att mörda Olof Palme, kurdspåret. Det var där det gick snett, och sedan blev det försent. 

Christer Danielsson
Ordförande i Sveriges advokatsamfund