Djävulens advokat

Begreppet ”djävulens advokat” har sitt ursprung i kanoniseringen av helgon i katolska kyrkan. En person fick i uppdrag att söka fel och brister hos de föreslagna helgonkandidaterna och blev i folkmun kallad ”advocatus diaboli”. Hans uppdrag (för det var alltid en han) var att ifrågasätta mirakel och andra positiva element i den döda personens livsberättelse för att fungera som en säkerhetsspärr för introduktionen av ovärdiga i helgonens skara. Genom att systematiskt ifrågasätta tvingades de som eftersträvade kanoniseringen – i första hand den person som brukade kallas ”advocatus Dei”, guds advokat, anstränga sig för att bevisa att helgonet förtjänade sin gloria.

Som advokat arbetar man med att ifrågasätta det som inte talar till den egna klientens fördel, på ett sätt agerar vi djävulens advokat hela tiden. Man får inte vara rädd för att vara obekväm i vårt yrke.

Inte minst i brottmål är det viktigt att ifrågasätta åklagarens påståenden. Försvararen är en garant för att den tilltalade får en rättvis rättegång. Ofta krävs det att betydande arbete läggs ned av försvararen för att vända på alla stenar och att brister i utredningen identifieras. Att statens kostnader för offentliga försvar i domstolarna ökar (som DN bland annat rapporterade om den 4 augusti 2020: DN:s artikel om advokatfakturor samt artikeln ”Advokaten avgör bäst vad som är skäligt” där jag kommenterar frågan) är logiskt mot bakgrund av att de stora brottmålen blir fler och förundersökningarna större, men det är olyckligt om det sprids en allmän bild av att advokater tar oskäligt betalt. Jag delar inte den bilden.

Många av brottmålen där en offentlig försvarare är förordnad är så kallade taxemål där ersättningen grundar sig på en särskild tariff. I de målen finns inget utrymme att ta betalt för faktisk nedlagd arbetstid, och advokaterna lägger därför ofta ned mer tid än vad de får betalt för. I andra mål har en offentlig försvarare rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och de utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen ska bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till målets art och omfattning och med tillämpning av en timkostnadsnorm. Självklart ska advokaternas fakturor granskas och bedömas av domstol, och man ska också kunna förvänta sig att de är korrekta, men advokaten måste ha utrymme att själv bedöma vilket arbete som krävs. Försvararen är den som bäst kan avgöra vilka arbetsåtgärder som är nödvändiga för att den misstänktes rätt ska tas tillvara på bästa sätt. Utgångspunkten bör vara att försvararen tar del av allt material som tillhör målet. För att en försvarare bara ska ta del av en viss del av förundersökningen eller inte närvara vid alla huvudförhandlingsdagar måste hen vara förvissad om att det inte är till nackdel för klienten. Det skulle strida mot reglerna om god advokatsed om advokaten inte tog del av material eller närvarade vid en förhandling på ett sätt som medförde rättsförlust för klienten.

Det krävs omfattande arbete om vi vill säkerställa att helgonet har förtjänat sin gloria. Rättssäkerheten svajar betänkligt om advokater riskerar att inte få skälig ersättning för det arbete de bedömt nödvändigt för att tillvarata klientens rätt till en rättvis rättegång.

Mia Edwall Insulander
mia.edwall.insulander@advokatsamfundet.se