search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Aktuellt

Om en viktig utredning

I skuggan av pandemin har regeringen nyligen tillsatt en parlamentarisk kommitté med två synnerligen viktiga uppdrag: att skydda demokratin och stärka domstolarnas oberoende. I kommittén finns representanter för samtliga riksdagspartier. Ordförande är Anders Eka, som är ordförande i Högsta domstolen och som var huvudsekreterare i den förra stora grundlagskommittén.

Grunden för 2020 års grundlagskommitté står att finna i den allra sista punkten i 73-punktsöverenskommelsen som de så kallade januaripartierna ingick förra året: ”Under mandatperioden ska en parlamentarisk översyn göras för att stärka grundlagsskyddet för de demokratiska strukturerna samt domstolarnas och public services oberoende.” Personligen är jag ingen tillskyndare av den politiska pyttipanna som 73-punktsprogrammet är, men just denna punkt är angelägen. 

Vid stiftande av grundlag krävs som bekant två likalydande riksdagsbeslut med mellanliggande val. Ett av valen kan vara extraval. Och det finns inget krav på kvalificerad majoritet. Som författaren Per T. Ohlsson skriver i en krönika: ”Rent formellt, och under konstitutionellt korrekta former, kan svensk demokrati avvecklas på något år eller så …” 

I kommittédirektiven anför regeringen att utvecklingen på senare tid i en del länder i vår omvärld visar på vikten av att säkerställa att det finns ett robust skydd för den svenska demokratins grundstrukturer. Mot den bakgrunden ska kommittén bland annat bedöma om det bör införas ett krav på kvalificerad majoritet vid riksdagsbeslut om grundlagsändring och bedöma om det val som hålls mellan de två riksdagsbesluten måste vara ett ordinarie val. Enligt min uppfattning borde svaren på bägge frågorna självklart vara ja. Det måste, menar jag, finnas en större tröghet i systemet än vad som nu är fallet i frågor som berör demokratins och rättsstatens fundamenta. 

Utredningens andra uppdrag – domstolarnas oberoende, särskilt de högsta – har i mångt och mycket sin grund i en diskussion som några av landets ledande domare initierade 2017 (Fredrik Wersäll, SvJT 2017 s. 1, samt Stefan Lindskog och Mats Melin, SvJT 2017 s. 345). Diskussionen fördes under intryck av utvecklingen i framför allt Polen, där det ju på senare år skett mycket allvarliga ingrepp i domstolarnas oberoende från regeringens sida.

I kommitténs uppdrag ingår bland annat följande: Bör justitieråds pensionsålder regleras i grundlag (så att statsmakterna inte kan göra sig av med misshagliga domare genom att sänka pensionsåldern)? Bör antalet domare i de båda högsta instanserna grundlagsfästas (så att statsmakterna inte kan utöka domstolen med lojala domare och så att statsmakterna inte kan minska antalet ledamöter på sätt som gör arbetet svårt att genomföra)? 

Allt detta är bra, men det är också en del som fattas. En fråga jag saknar är förslaget från Lindskog och Melin i SvJT 2017 s. 345 att förändra proceduren vid domarutnämningar i högsta instans. Exempelvis, menar de, bör Domarnämnden bara lämna förslag på ett namn till regeringen i stället för att som nu normalt föreslå flera kandidater. Det skulle hindra att regeringen utnämner någon annan än den som Domarnämnden ansett mest lämpad.

I uppdraget ingår också att bedöma ”om Domstolsverkets organisation, styrning och roll bör förändras för att stärka domstolarnas oberoende”. I direktiven nämner regeringen Lindskogs och Melins förslag att Domstolsverket, som i dag är ett enrådighetsverk styrt av generaldirektören, ska ledas av en styrelse vars majoritet utgörs av domare. Domstolsverket skulle då kunna ses som ett sådant domstolsråd som finns i många andra europeiska länder (council for the judiciary). Det skulle stärka den centrala domstolsadministrationens autonomi och därmed ytterst domstolarnas oberoende. Jag hoppas att utredningen går på den linjen.

Christer Danielsson
Ordförande i Sveriges advokatsamfund

Annons
Annons