search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Rättshjälpen – från jämlikhetsprojekt till soppköksmodell

I rättssalen ställs den enskilda människan mot en statlig myndighet, småföretagaren mot jätte­företaget, låginkomsttagaren mot miljonären och den processvane mot nybörjaren i rättsliga frågor. 

Samtidigt står i dag många utan ekonomisk ­möjlighet att anlita en advokat, när rättshjälpen urholkas och rättsskyddet är fullt av undantag.

En forskare går så långt som att kalla systemet för en soppköksmodell, och advokater ifrågasätter nu om alla verkligen är lika inför lagen.

Balans mellan parterna i en rättssak är en grundsten i en rättvis rättegång. Samtidigt är verkligheten sällan så balanserad som idealbilden. I rättssalen ställs den enskilda människan mot en statlig myndighet, småföretagaren mot jätteföretaget, låginkomsttagaren mot miljonären och den processvane mot nybörjaren i rättsliga frågor. 

Det rättsliga biträdet, en advokat eller annan juridiskt kunnig som kan föra den svagares och mer ovanes talan, är många gånger den som skapar en acceptabel balans i processen. 

Just tanken på balans och likhet inför lagen var central när Sveriges rättshjälpslag kom till på 1970-talet. I propositionen skrev regeringen bland annat: ”Flertalet vanliga inkomsttagare, för vilka en rättegång innebär avsevärda ekonomiska påfrestningar, är helt utestängda från rättshjälp. Det sagda innebär att den för ett rättssamhälle centrala principen om allas likhet inför lagen inte upprätthålls i full utsträckning.”

Tanken om likhet inför lagen består förstås. Men för att få en advokat vid sin sida i förhandlingssalen eller rättssalen måste den enskilde och småföretagaren i dag många gånger ha en rejäl slant på banken, eftersom både rättshjälpen och det rättsskydd som ingår i hemförsäkringen har en rad begränsningar.

Advokat ger fördel

– Om du inte har ganska mycket pengar undanstoppade som du kan använda så tvingas du ofta föra din egen talan i domstol. Det skapar en ojämlikhet inför lagen, eftersom vissa människor har råd att betala medan andra inte har det. Tänker man i termer av likhet inför lagen så är det problematiskt i sig.

Det säger forskaren Sebastian Wejedal, som 2017 la fram sin avhandling Rätten till biträde.

Wejedal konstaterar också att det är svårt att föra sin egen talan inför en domstol. 

– Juridiken är svår i sig. Handlar det dessutom om en process, så tillkommer ytterligare ett lager av regler, processreglerna. Det är inte lätt att förstå vad som är relevanta omständigheter att berätta om och föra bevisning om, säger han, och tillägger att det också tillkommer en rent känslomässig dimension; om man är involverad i en konflikt kan det vara svårt att förhålla sig saklig och nyanserad.

Det finns, berättar Wejedal, en ganska omfattande forskning i de anglosaxiska länderna kring vad som kallas ”lawyer advantage”, översatt ungefär advokatfördel. Resultaten visar ett tydligt samband mellan förekomsten av en advokat och framgång i rättssaken. 

– Det finns metastudier som omfattar flera tusen underliggande studier eller mål som visar att det går ungefär 500 procent bättre för dem som har advokat, säger Sebastian Wejedal.

Han understryker dock att den mesta forskningen bara kan visa ett samband mellan advokat och framgång, inte att advokaten faktiskt orsakat framgången. Det kan alltså vara så att advokater främst tar sig an ärenden där de har goda förutsättningar att vinna. Tesen att en advokat kan bidra till framgång får dock också stöd av vissa kausalitetsstudier.

Sebastian Wejedal pekar också på forskning som visat att aktörer som återkommande uppträder i rättssalen, ”repeat player litigants”, har ett stort försprång framför aktörer som bara framträder inför rätten någon enstaka gång, ”one shot litigants”. 

Från jämlikhet till soppkök

Mycket tyder alltså på att ett juridiskt biträde ökar chanserna att lyckas i en rättslig tvist. Samtidigt omfattas en allt mindre andel av befolkningen av den statliga rättshjälpen. 

Siffrorna talar sitt tydliga språk. För samtidigt som anslagen till rättsväsendet under ett antal år vuxit stadigt har kostnaden för rättshjälp krympt från 274 miljoner kronor år 2015 till 248 miljoner kronor år 2018.

2019 ökade dock siffran igen till 272 miljoner kronor, en ökning som i sin helhet kunde hänföras till att domstolarna fick hantera allt fler vårdnadsmål.

Att utgifterna för rättshjälp under ett antal år minskat är knappast förvånande. För samtidigt som inkomsterna i Sverige stadigt stiger, har inkomsttaket för rättshjälpen varit detsamma sedan 1999. Då tjänade en vuxen genomsnittssvensk knappt 177 000 kronor om året, och 84 procent av den vuxna befolkningen låg under rättshjälpsgränsen.

År 2009 hade snittinkomsten ökat till drygt 228 000 kronor, och 59 procent av de vuxna i Sverige hade en inkomst som låg under gränsen för rättshjälp. 2014 var siffran 43 procent. I praktiken har alltså inkomstribban för att få rättshjälp kontinuerligt sänkts. 

Sebastian Wejedal är mycket kritisk till utvecklingen.

– Eftersom inkomsterna i samhället ökar medan ­gränsen är densamma så kan allt färre ta den här lagstiftningen i anspråk. Utan att ens ändra reglerna så skapar man ett mer och mer restriktivt system för varje år, säger han, och tillägger att för den som vill spara pengar är detta en synnerligen effektiv lagstiftningsteknik. 

Sebastian Wejedal pekar på att befolkningen något förenklat kan delas in i tre grupper. De riktigt rika, som inte behöver rättshjälp, och de riktigt fattiga som behöver och alltjämt kan få den. Mellan ytterligheterna finns en grupp som åkt ömsom in i och ömsom ut ur systemet. 

– För riktigt länge sedan, innan man införde ett modernt rättshjälpssystem, så omfattades inte mellangruppen. Det sågs som ett jättestort problem och ett hinder för access to justice på 50-talet när den nya rättegångsbalken infördes, förklarar han. 

Med 70-talets rättshjälpslag kunde också mellangruppen få del av rättshjälpen. Och fortfarande när rättshjälpen på 1990-talet gjordes subsidiär till rättsskyddet hade många medelinkomsttagare möjlighet att vid behov få rättshjälp. 

– Nu har den gruppen åkt ut igen. Man har hamnat i vad man i de äldre förarbetena kallade soppköksmodellen, där rättshjälp är jämförbart med socialbidrag, fastslår Sebastian Wejedal, som också pekar på att ambitionen när systemet gjordes om på 1990-talet var att inkomstgränsen skulle ses över vart tredje år. 

Utredaren förbannad

Både regeringen och Domstolsverket har flera gånger utrett rättshjälpssystemet och hur det fungerar. I januari 2013 gav regeringen den tidigare lagmannen K-G Ekeberg i uppdrag att se över utgifterna för rättsliga biträden, där rättshjälpen ingår. Direktiven andas en önskan om besparingar, och Ekeberg skulle bland annat ”överväga om inkomstgränsen för rättshjälp i någon mån bör justeras samt om rättshjälpsavgifterna bör höjas”.

Men önskemålen kom på skam, åtminstone på rättshjälpens område. När K-G Ekeberg år 2014 lade fram sin utredning Rättvisans pris föreslog han i stället en höjning av inkomsttaket i rättshjälpen. Utredaren motiverade höjningen med att en allt mindre andel av befolkningen kommit att omfattas av rättshjälpen. Det nya föreslagna taket, 400 000 kronor, skulle innebära att omkring 80 procent av befolkningen fick möjlighet att ansöka om rättshjälp. 

”Enligt vår uppfattning innebär en justering av inkomstgränsen till 400 000 kr en god avvägning i förhållande till angivna parametrar och med hänsyn till den ökade inkomstspridningen. Höjningen är visserligen betydande i förhållande till nuvarande inkomstgräns men är en naturlig konsekvens av att inkomstgränsen varit oförändrad i 15 år”, skriver K-G Ekeberg bland annat i utredningen. 

Flera av förslagen i Rättvisans pris lades fram för riksdagen. Dock inte det höjda inkomsttaket, något som enligt ett uttalande till TT 2019 gjorde utredaren ”rent förbannad”. 

Behovet rättsligt konstruerat

Ett höjt inkomsttak i rättshjälpen står högt upp på Sebatian Wejedals önskelista för att förbättra access to justice. Men inkomsttaket är inte heller det enda nålsöga som den rättssökande måste passera för att få ekonomiskt stöd i sin process. Bakom rättshjälpslagens korta formulering om behov – ”Rättshjälp får beviljas om den rättssökande behöver juridiskt biträde utöver rådgivning och detta behov inte kan tillgodoses på annat sätt” – döljs en rad föreställningar om när ett biträde är behövligt och inte. I vissa vanliga måltyper ställs därtill krav på särskilda skäl för att rättshjälp ska beviljas, vilket gör behovsprövningen än mer restriktiv.

Här faller bland annat många familjerättsliga mål bort, liksom så kallade ”förenklade tvistemål” om mindre belopp (ofta konsumenttvister) samt de flesta arbetsrättstvister. Men mest bekymmersamt är, enligt Sebastian Wejedal, att förvaltningsmålen helt hamnat utanför rättshjälpssystemet. I stället finns en möjlighet att få offentligt biträde, men bara i tvångsvårdmål och utlänningsmål. 

– Att lagstiftningen gjordes så smal berodde ju inte ursprungligen på att man tänkte att detta var de enda förvaltningsmål där det fanns behov, utan på att rättshjälpslagen då var ganska generös och omfattade också förvaltningsmål, påpekar Wejedal.

Han tillägger att även försäkringsbolagen begränsar rättsskyddet på samma sätt. Sammantaget gör det att enskilda människor i praktiken ofta ställs utan möjlighet till juridisk hjälp i just de angelägenheter där de mest troligt behöver den. 

– När man tänker kring vilken typ av rättsliga problem som de människor får som inte har invecklade kommersiella förhållanden eller begår brott, så är det ju förvaltningsmål, en vårdnadstvist med anknytande frågor eller ett förenklat tvistemål. I alla de typerna är man väldigt restriktiv i behovsprövningen, konstaterar Wejedal. 

Att behovet av juridiskt bistånd är mindre i förvaltningsprocessen än i tvistemål förklaras som regel med förvaltningsdomstolarnas utredningsskyldighet, officialprövningen. I sin avhandling undersöker Sebastian Wejedal det argumentet grundligt, och finner att det inte håller måttet i alla förvaltningsmål. Snarare är biträdesbehovet rättsligt konstruerat, menar han. 

Dessutom anar han ekonomiska hänsyn bakom begränsningen. ”Att försöka besvara frågan varför enskilda anses sakna behov av biträde i förvaltningsmål utan att beakta detta statsfinansiella intresse framstår – milt uttryckt – som naivt” skriver Wejedal. 

Biträden inte ett problem

Svårigheten att få rättshjälp eller rättsskydd i förvaltningsprocessen lyftes fram av Svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen (ICJ), när ICJ under hösten 2019 presenterade sitt rättspolitiska program för Sverige. Reglerna innebär, anser ICJ, att enskilda inte kan få upprättelse när deras mänskliga rättigheter kränks. Ett exempel är när män­niskor med funktionsvariationer möter bristande tillgänglighet i samhället. 

Sebastian Wejedal har många kontakter inom funktionsrättsrörelsen, den som tidigare kallades handikapprörelsen. Rörelsens medlemmar upplever många gånger hur förvaltningsrättsliga beslut kan vara helt avgörande för deras möjligheter att leva sitt liv, som när personlig assistans ska prövas. Här bistår dock ofta assistansbolagen med juridisk hjälp och rättsligt biträde, något som ibland beskrivs som ett problem, berättar Wejedal. 

– I vissa förarbeten sägs att kostnaderna för assistansen ökar, och att en anledning till detta är att de assistansberättigade har kvalificerade ombud. Alltså i praktiken att juristerna lyckas lura förvaltningsdom­stolarna att människor har rätt till mer ersättning än de verkligen har, säger Sebastian Wejedal, och fortsätter:

– Sakfrågan i målet kan vara om en person kan föra maten till munnen, ta på sina kläder, sköta sin intimhygien. Det är vad processen handlar om. Men man förutsätts kunna föra sin egen talan inför domstol. Det blir för mig väldigt bakvänt.

I stället för att se biträdet som ett problem tror Sebastian Wejedal att ett kompetent biträde många gånger kan bidra till en mer effektiv rättslig prövning – och kanske att vissa prövningar inte alls behöver göras. 

– Man kan se i exempelvis förvaltningsmålen att besluten väldigt sällan ändras. Det beror säkert på att människor överklagar i väldigt stor utsträckning, för att de inte kan göra bedömningen av om ett beslut är fel eller inte. Där tror jag att ett biträde många gånger skulle ha en avhållande effekt, genom att förklara att det inte finns någon förutsättning att lyckas. 

Offentligt biträde en lösning

Att öka människors möjlighet till juridiskt stöd i förvaltningsärendena är enligt Sebastian Wejedal den mest angelägna reformen på området just nu. Så hur kan den enskildes access to justice förbättras i förvaltningsmålen? 

Ett sätt kan vara att utgå från dagens regler om offentliga biträden. Lagen om offentligt biträde är en bra konstruktion, menar Wejedal, genom att den påminner mycket om den offentliga försvararen och måls­ägandebiträdet.

– Den lagstiftningen tycker jag att man ska överväga att utvidga till andra måltyper, säger han.

Detta skulle inte innebära att alla får ett offentligt biträde i förvaltningsmål, påpekar Sebastian Wejedal. Rent realistiskt skulle regeln förmodligen komma att tolkas ganska restriktivt, så att man måste ha ett tydligt behov av biträde för att få det. Regeln skulle ändå innebära att domstolen var fri att göra den bedömningen i det enskilda fallet.

Ytterligare ett sätt att förbättra tillgängligheten till rättvisa i förvaltningsprocessen är, enligt Sebastian Wejedal, att se över hur kostnaderna för en process fördelas. 

I vanliga tvistemål i allmänna domstolar är tumregeln att den part som förlorar får bära den vinnande partens kostnader. Rättsskyddet täcker dessa kostnader, inom de kostnadsramar som gäller. Men i förvaltningsprocessen råder en kvittningsprincip, alltså att varje part får stå sina kostnader. I praktiken kan detta innebära att en person, som känner behov av ett juridiskt biträde, faktiskt måste betala för att få rätt gentemot en myndighet eller kommun. 

– Det finns inget lagstöd för en förvaltningsdomstol att döma ut en kostnadsersättning och det betraktar förvaltningsdomstolarna själva som ett hinder för att göra det. De anser sig lagligt förhindrade att bifalla ett kostnadsyrkande, förklarar Sebastian Wejedal. 

Han skulle vilja se en så kallat skev kostnadsfördelningsregel i förvaltningsmål, alltså att den enskilde som vinner gentemot det allmänna kan få sina kostnader täckta, men att den enskilde aldrig ska riskera att stå för det allmännas kostnader. Förslaget ansluter till dagens regler för kostnadsfördelning i brottmål.

– Om den tilltalade blir frikänd så kan han eller hon få ersättning för sina privata försvararkostnader, och det också i ett läge när det inte har ansetts finnas behov av en offentlig försvarare. Medan den som blir fälld inte behöver betala hela statens kostnader. Det är ju ett exempel på att det går att behandla parterna olika, säger Wejedal.

Förslaget om en skev kostnadsregel har enligt Sebastian Wejedal förts fram i alla större utredningar som berör förvaltningsprocessen sedan 1950-talet.

– Inte att man ska få ersättning i alla förvaltningsmål, men att det ändå finns vissa förvaltningsmål där den absoluta kvittningsregeln blir direkt stötande. Men de förslagen har alltid fallit bort i det slutgiltiga lagstiftningsarbetet, ofta utan någon kommentar alls från lagstiftaren. 

En möjlighet, om lagstiftaren fortsätter att inte agera, skulle kunna vara att förvaltningsdomstolarna tog intryck av Högsta domstolen, framhåller Sebastian Wejedal.

– HD har i ett antal domstolsärenden där den enskilde har det allmänna som motpart sagt att en ordning där den enskilde inte kan anlita biträde strider mot regeringsformens regel om en rättvis rättegång. Det resonemanget tycker jag är ganska överförbart på förvaltningsrättens område också, säger han, och tillägger att det bästa vore att lagstiftaren tog tag i det här problemet. 

Marknaden tillgodoser behov

Bristerna i rättshjälp och rättsskydd öppnar nu möjligheter för nya aktörer i det svenska rättssystemet. I mars i år meddelade investmentbolaget Litigium Capital att bolaget avser att starta verksamhet med processfinansiering, mer känt under det engelska namnet litigation funding. Företagets affärsmodell bygger på att finansiera tredje parts rättegångskostnader för att driva en tvist, i utbyte mot en andel av tvisteföremålet vid framgångsrik talan eller förlikning. 

Sebastian Wejedal är kluven inför fenomenet. 

– Man kan se det som att marknaden tillgodoser ett behov som staten inte tillgodoser längre. Men det gör ju också att om du inte har pengar att processa så tar någon annan en del av vinsten. Å ena sidan kanske det är bättre att få en del av det man har rätt till än att inte kunna föra processen alls. Å andra sidan tar någon annan en del av det man själv var berättigad till för att föra processen, säger han.

Ulrika Öster
Annons
Annons