search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Okunskap gör debatten skev

Debatten om det tragiska dödsfallet med en treårig flicka i Norrköping visar på okunskap om uppdraget att företräda barn. Det anser advokat UllaBella af Klercker.

Med anledning av den senaste tidens medierapportering kring treåringen som har dött i sitt hem i Norrköping, har vår roll som biträde till barn i LVU-mål debatterats i medierna. De advokater som har företrätt det aktuella barnet har fått utstå skarp kritik i dagspress och sociala medier om sina ställningstaganden. Debatten tydliggör den okunskap som finns om vårt uppdrag, om hur vi arbetar och om hur vårt ansvar ser ut. Med anledning av den sekretess som ska omgärda dessa uppdrag är det svårt för dem som haft uppdraget att biträda ett barn, att gå i svaromål mot kritiken. Debatten blir således skev och riskerar att bli oriktig.

Till att börja med så utses den som ska företräda barnet av förvaltningsrätten. Min uppfattning och min egen erfarenhet från området är att domstolarna är ytterst noga när de utser biträden till barnen och förordnar dem som är bäst lämpade. Anledningen är att av alla aktörerna i en LVU-process, så är uppdraget som ställföreträdare det absolut svåraste.

Att vara ställföreträdare och offentligt biträde för ett barn som är under 15 år i ett tvångsvårdsmål innebär att biträdet ska ta egen ställning och förmedla sin inställning till rätten om det saken berör. Frågorna som det handlar om är antingen att ett barn ska placeras utanför hemmet på grund av att omsorgen om barnet sviktar, eller att barnet har ett eget beteende som gör att det behöver få vård och stöd. Har barnet varit placerat utanför hemmet, kan frågan handla om huruvida tvångsvården ska upphöra och barnet återförenas med sina biologiska föräldrar.

Som lagstiftningen om tvångsomhändertaganden av barn är utformad, så är syftet med lagen att insatser för barnet i första hand ska ges med samtycke, och om det inte går att få till stånd blir tvångslagstiftningen tillämplig. Syftet med lagstiftningen är att barn som placerats utanför hemmet ska återförenas med sina föräldrar så snart det kan ske. För att nå dit ska föräldrarna erbjudas insatser och stöd att avhjälpa de brister som gjort att barnet placerats. Detta betyder att socialnämnden har ett stort ansvar att, såväl innan ett omhändertagande sker som efter att ett barn placerats, få till stånd ett samarbete med föräldrarna för att i möjligaste mån komma till rätta med omsorgsbristerna. Vad som har erbjudits och resultatet av detta ska presenteras i en utredning, som blir del av det underlag som barnets biträde grundar sitt ställningstagande på.

Att biträda ett barn i ett LVU-mål innebär att vi som biträde till barnet gör en sammanvägd bedömning av barnets situation. Det material vi har att ta del av är socialnämndens utredning, som förutom vilka insatser som har gjorts ska beskriva barnets situation och behov. Utredningen ska vidare specificera vilka behov som ska tillgodoses och ange vilka konsekvenser ett omhändertagande får för barnet.

I regel besöker biträdet barnet för att inhämta barnets åsikt, lite beroende på barnets ålder och mognad. Med barnkonventionens inträde som svensk lag, den 1 januari i år, blir barnets åsikter än mer centrala, och vi måste beakta och respektera det som våra klienter framför. I de fall när barnen inte kan uttrycka egen åsikt inhämtas inte sällan uppgifter från omsorgsgivare som finns runt barnet, exempelvis jourhem, familjehem, barnets anhöriga eller förskolepersonal. I rättssalen får vi därefter ta del av föräldrarnas inställning och syn på det som läggs till grund för socialnämndens bedömning, innan vi slutligen lämnar vår inställning till rätten inför deras beslut.

Uppgiften vi har är oerhört svår. Vi ska göra en sammanvägd bedömning utifrån det enskilda barnets situation. Vi måste själva ta ställning till vad som är bäst för just det här barnet och inför rätten motivera vårt ställningstagande.

För att göra detta på ett bra sätt, måste vi ha ett underlag som vi kan förlita oss på. Utredningarna som socialnämnden presenterar måste vara sakliga och opartiska, och vi måste kunna sätta tillit till de uppgifter som presenteras där. Det måste finnas faktaunderlag för de påståenden som presenteras, och vi måste kunna granska uppgifterna. Det borde vara självklart att det ska framgå vem som lämnat uppgifter i en utredning och i vilket skede detta är gjort. Lämnade uppgifter måste godkännas av den som lämnat informationen innan de läggs in som underlag i en utredning om tvångsvård.

Av egen erfarenhet vet jag att utredningar i stället ofta styrs av tyckanden och svepande uttalanden, såväl som hänvisningar till anonyma källor, uppgifter från ”personalen på förskolan” eller liknande. Inte sällan blir utredningarna mer av en partsinlaga än en objektiv utredning. Det här gör att vi, för att kunna ta ställning till tvångsvård av ett barn, ofta kritiskt måste granska utredningarna och kräva förtydliganden till otydliga påståenden.

Föreligger det omsorgsbrister vid tiden för ett omhändertagande, eller kvarstår omsorgsbristerna vid tiden för en begäran om hemtagning av barnen, så är det socialnämndens ansvar att inför en prövning tydliggöra dessa. Som ställföreträdare för barnet har vi inga möjligheter att utreda om exempelvis missförhållandena kvarstår.

Jag är medveten om att det kan vara en svår uppgift för socialnämnden att få till stånd ett samarbete med föräldrar som har fått, eller riskerar att få, sina barn omhändertagna. Att få till stånd en samarbetsallians kring insatser och att kontinuerligt följa utvecklingen i hemmet är dock helt nödvändigt för att kunna bedöma föräldrarnas omsorgsförmåga. För att vi som biträden ska kunna fullgöra vårt uppdrag måste det underlaget finnas.

Domar från förvaltningsrätt och kammarrätt är offentliga handlingar och kan läsas av alla. De uppgifter som vi som biträden grundar vår inställning på är dock i domarna ofta redovisade endast i begränsad del. 

Åter till fallet med den treåriga flickan. Vid en läsning av kammarrättens dom återfinns de uppgifter som barnets biträde inhämtat och haft som underlag för sin bedömning. Kammarrätten beslutade bland annat på det underlag som fanns att tvångsvården skulle upphöra i september 2018. Uppdraget och möjligheten till insyn avslutades därefter.

I april 2019 flyttade flickan tillbaka till sina biologiska föräldrar. Under det halvår som föregick hemflytten var således flickan frivilligt placerad i familjehemmet, varpå det pågick en upptrappning av umgänget mellan flickan och de biologiska föräldrarna. Socialnämnden har under den här perioden haft möjlighet, och skyldighet, att följa flickans utveckling och mående innan och efter umgänget med de biologiska föräldrarna. Om nya omständigheter framkommer under denna period, finns det i aktuell lagstiftning juridiska möjligheter att begära antingen ett flyttningsförbud, alternativt, om situationen är akut, ett omedelbart omhändertagande av barnet.

I januari 2020, nästan ett och ett halvt år efter kammarrättens dom, påträffas flickan död i hemmet. Dödsfallet är djupt tragiskt och är en sorg för alla som kommit i kontakt med ärendet på ett eller annat sätt. Vid tiden för kammarrättens prövning var detta en situation som ingen hade kunnat förutse och naturligtvis ingen heller önskat.

UllaBella af Klercker
Advokat

UllaBella af Klercker är advokat och har drivit egen advokatverksamhet sedan 1998.

Annons
Annons