search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Aktuellt

Om medieetiken och samfundet

Jag tror inte att det är så känt i kåren att Advokatsamfundets ordförande har en viktig roll i det medieetiska systemet. Jag tänkte därför uppmärksamma hur det kom att bli på det sättet och hur uppgiften fullgörs i dag, i linje med min strävan att belysa olika delar av samfundets verksamhet i den här spalten.

Redan år 1900 kom Publicistklubbens första rekommendationer till landets tidningsredaktioner om hur de borde agera i etiska frågor. Pressens Opinionsnämnd, PON, inrättades 1916. Den bestod av tre branschrepresentanter och en hög jurist som ordförande. Någon pressombudsman, PO, fanns ännu inte.

Under 1960-talet var det pressetiska systemet utsatt för stark kritik både internt i branschen och från politiskt håll. Riksdagsledamöter från det då sedan länge styrande socialdemokratiska partiet väckte motioner i riksdagen. Det som aktualiserades genom motionerna var frågan om det borde inrättas en statlig nämnd för granskning av pressen och hantering av klagomål mot tidningarna. Med tanke på från vilket håll initiativet kom säger det sig självt att ett systemskifte – från självgranskning till statlig granskning – mycket väl kunde ha kommit till stånd.

Från branschhåll tillsattes 1967 en utredning för att komma med förslag som skulle värna ordningen med självgranskning och undvika ett förstatligande. Utredningen föreslog bland annat inrättandet av en ”Pressens Ombudsman” och att det i PON skulle sitta två ledamöter som inte kom från branschen utan representerade allmänheten. Dessa skulle utses av ett statligt organ, Statens Konsumentråd.

Efter nya riksdagsmotioner från (s)-håll 1969 stod det klart att utredningens förslag riskerade att inte vara tillräckliga för att undvika ett förstatligande. En arbetsgrupp bestående av framstående publicister föreslog därför bland annat att PO inte skulle heta ”Pressens Ombudsman” utan ”Allmänhetens pressombudsman”, att ombudsmannen skulle utses av ordföranden i Pressens Samarbetsnämnd, chefs-JO och ordföranden i Advokatsamfundet och att två representanter i PON skulle utses av samma trio (och alltså inte av en statlig myndighet). Så kom det också att bli, trots branschröster som tyckte att chefs-JO och samfundets ordförande för mycket representerade – som det uttrycktes – ”the establishment”. Detta visade sig också vara tillräckligt för att avvärja lagstiftningshotet.

Den ordning som sålunda etablerades för nu drygt 50 år sedan har kommit att bestå och, törs jag säga efter att själv under flera år ha suttit i PON, den har tjänat samhället väl.

Den nuvarande sammansättningen är, förutom ordförande, 16 branschrepresentanter och 12 företrädare för allmänheten, som alltså utses av chefs-JO och samfundets ordförande i förening. En är advokat, Magnus Ramberg i Helsingborg. Bredden bland allmänrepresentanterna är stor, från regissören Suzanne Osten till näringslivsmannen Sven Hagströmer. De har inte längre samma korporativistiska prägel som den första uppsättningen (1970), som synbarligen utsågs för att representera olika intressen i samhället (LO, SAF, KF etc.).

I år har det skett ett namnbyte till Allmänhetens Medieombudsman och Mediernas Etiknämnd (MEN), speglande att numera inte bara tidningar och tidskrifter utan också etermedierna ingår i det medieetiska systemet.

Nyligen hade jag glädjen att tillsammans med Robert Aschberg (ordförande i Pressens Samarbetsnämnd) och chefs-JO Elisabeth Rynning utse dåvarande PO Ola Sigvardsson till den förste Medie­ombudsmannen, och under våren ska Elisabeth och jag också utse ett antal representanter i MEN. 

Avslutningsvis: Uppdraget att vara med och utse Medieombudsmannen och allmänhetens representanter i MEN är inte bara viktigt utan också – för mig som gammal journalist – ett av de roligaste inslagen i ordförandetillvaron.

Christer Danielsson
Ordförande i Sveriges advokatsamfund

Annons
Annons