search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Aktuellt

Ny bok om bevisning i brottmål välkomnas varmt

Advokat Thorulf Arwidson har läst Lars Holmgårds bok ”Bevisning i brottmål” och lovordar den.

Arwidson tycker att  Holmgårds bok fyller ett stort behov och anser att alla som arbetar med brottmål bör läsa den.

Bevislära har aldrig varit ett centralt ämne i den svenska juristutbildningen. Det är förvånande då ämnet är centralt i utbildningen i exempelvis de anglosaxiska länderna. Även nyutbildade jurister säger i dag att bevisfrågorna ofta förbigås i den utbildningen. Dessa är ju ofta helt avgörande i den praktiska juridiken. 

Det är i gränslandet mellan det teoretiska och det praktiska som bevisfrågorna bör behandlas. Därför välkomnar jag lagmannen Lars Holmgårds bok ”Bevisning i brottmål”. I den delar han med sig av sin långa erfarenhet från tingsrätter samt framför egna tankar om praktisk bevisföring och bevisvärdering. Lars Holmgård har tidigare pedagogiskt skrivit om notariemål och reglerna kring gode män och förvaltare. 

Lars Holmgård redovisar på ett utmärkt sätt många av de i praktiken förekommande frågorna med hänvisning till både rättegångsbalken och överrätternas praxis. Detta i kombination med hänvisningar till aktuell forskning i sådant som rör bevisning. Författaren redogör för centrala bevisrättsliga frågor om bevisbörda, beviskrav, förhör och bedömning av tillförlitlighet. Det är en sådan genomgång av de praktiska frågorna  i brottmål som alla försvarsadvokater, åklagare och domare behöver få belysta. Europarättsliga aspekter uppmärksammas dessutom. Framställningen är på en hel del punkter direkt tentativ och bjuder in till meningsutbyte med plats för andra uppfattningar. Boken är till del faktagranskad av bland andra advokaten Johan Eriksson. Författaren själv bjuder dessutom in läsaren att komma med synpunkter och kritik inför en eventuell andra upplaga.

Det vi många gånger saknar är böcker skrivna från ett praktiskt perspektiv med god förankring i såväl praxis som doktrin. Lars Holmgårds bok fyller ett stort behov och jag vågar säga att alla som arbetar med brottmål bör läsa den. Boken förmedlar mycket domarerfarenhet och reflektioner som vi advokater inte alltid är medvetna om. Framställningen är inte i någon högre grad fotad på doktrinen, vilket möjligen har sin förklaring i att doktrinen inte ger så många svar på det som dyker upp i den dömande verksamheten. Inte heller fördjupar författaren sig i åklagarnas ofta prekära roll. Jag saknar något om åklagarnas skyldighet till objektivitet även under huvudförhandlingen. Det är ju ytterst sällan som en åklagare under huvudförhandlingen lägger ned eller justerar åtalet. Utrymme för detta borde finnas ibland sedan bevisningen upptagits. 

Jag har själv en gång hört en chefsåklagare säga att denne alltid försökte vara helt objektiv, särskilt vid åtalsprövningen. Men sade även: ”Men när jag kliver in i rättssalen gör jag allt för att få den tilltalade fälld.” En uppfattning som nog få åklagare delar, men som i praktiken ändå tycks vara den förhärskande. Jag har till och med varit med om att ordföranden förklarat för parterna att rätten tar en paus i förhandlingen för att låta åklagaren överväga om åtalet ska vidhållas. Åklagaren backade dock inte. Rätten kunde efter de korta pläderingarna och fem minuters överläggning meddela en frikännande dom. En sådan paus i förhandlingen är förmodligen inte något som författaren skulle tillgripa. 

Från den misstänktes, försvararens och åklagarens sida kan man säga att brottmålsprocessen inleds långt tidigare än då stämningsansökan ges in till rätten. Många gånger kan en försvarare göra mer nytta för sin klient under förundersökningen och inför åtalsprövningen än under huvudförhandlingen. Försvarare vet att det är lättare att få en förundersökning nedlagd än att nå framgång under huvudförhandlingen. Boken omfattar dock inte bevisfrågor under förundersökningen annat än i den omfattning som tidigare förhör och annan utredning tillåts under huvudförhandlingen. 

Bokens avsnitt om uppsåtsbedömning i allmänhet och bevisvärdering i sexualbrott är av stort värde för den praktiskt verksamme. Vissa områden berörs dock knappast alls, exempelvis bevisning om ekobrott och arbetsmiljöbrott. Bevisfrågorna i sådana mål är ganska annorlunda och skulle behöva presenteras särskilt.

I den dömande verksamheten borde särskild uppmärksamhet ägnas det förhållandet att personer med utländskt påbrå, även om de är födda i landet, ibland saknar förmåga att berätta nyanserat och preciserat. Många gånger kan det vara så att de inte förstår den verkliga innebörden av vissa ord. I bevisvärderingen måste sådant beaktas. Lars Holmgård belyser visserligen problemet med bristfälliga tolkningar och att tolkarna inte får tillräcklig tid. Men språkproblemen borde uppmärksammas mer än vad författaren gör.

Boken är hårt strukturerad, vilket gör att vissa frågor återkommer i olika avsnitt. Detta stör inte alls utan gör det i stället möjligt att leta upp ett parti som belyser en fråga när den dyker upp. Innehållsförteckningen är på hela 20 sidor för att hjälpa läsaren att hitta. Sakförteckningen är dock inte lika omfattande. Men litteraturförteckningen och rättsfallsförteckningarna är fylliga.

Lars Holmgårds arbete, som har något av handbokskaraktär, hör hemma hos alla som arbetar med brottmål. Hans domarkunnande om forensisk vetenskap är intressant och tankeväckande, men borde kunna utvecklas ytterligare. Frågan om vad som är notoriskt känt för ordföranden och nämndemännen, i det som förr kallades hjälpvetenskaperna, kan alltid diskuteras. I praktiken är det förstås så att det notoriskt kända är olika bland domare och har samband med bland annat tjänstgöringstid. Den domare som kommer från många år i departementen har inte den praktiska kunskap som förvärvats av underrättsdomare. Lars Holmgårds vällovliga ambition har varit att förmedla just den erfarenheten. 

Under läsningen ansattes jag av den djärva tanken att boken borde fritt bli tillgänglig för alla i digital form. Då skulle den kunna finnas där i ”paddan” hos alla advokater, åklagare och domare. Samt hos alla som studerar juridik. Ett radikalt grepp vore att Domstolsverket förvärvade rättigheterna till en digital utgåva (pdf-bok) samt tillhandahöll den fritt på nätet med uppdateringar. Det skulle förmodligen ge bättre kunskapsspridning i dessa frågor än alla centralt anordnade pratkurser. För övrigt tycker jag att staten borde göra det möjligt för några domare och åklagare att under betald tjänstledighet få tillfälle att skriva böcker som bedöms viktiga för det praktiska rättslivet.

Thorulf Arwidson
Advokat

Annons
Annons