search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Praktisk juridik

Lyssna på barnen

Polisens barnförhör av två bröder, fem respektive sju år gamla, i Kevinfallet 1988 visar, enligt Sara Landström, att förhörsledarna använde en kombination av suggestiva och manipulativa metoder. Men även om barnförhören har utvecklats sedan dess så måste barnförhörsutbildningen bli betydligt mer omfattande för att Sverige ska leva upp till barnkonventionen, anser hon.

Söndagen den 16 augusti 1998 hittades fyraåriga Kevin Hjalmarsson död vid Glafsfjorden i Dottevik strax utanför centrala Arvika. Polisen misstänker att han utsatts för ett brott och inleder en förundersökning om mord. Tre månader senare meddelar polisen att alla frågetecken kring Kevins död är utredda. Två bröder, fem respektive sju år gamla har erkänt att de dödade Kevin.

Tisdagen den 11 april 2017 blir jag uppringd av en journalist på Dagens Nyheter som undrar om jag har möjlighet att granska barnförhör i en gammal mordutredning. Som forskare i rättspsykologi med särskilt intresse för barns vittnesmål är jag van vid denna typ av förfrågningar. Under årens lopp har jag granskat hundratals polisutredningar och rättsprocesser där barn varit iblandade. Samtliga har rört misstänkta brott mot barn, nio av tio har handlat om misstänkta sexuella övergrepp mot barn. Det som gör denna förfrågan speciell är att jag för första gången blir ombedd att granska förhör med barn utpekade som mördare. Antalet svenska mordfall där barn pekats ut som mördare är få och fallen omgärdas av hög sekretess. Journalisten vill inte gå in på detaljer men beskriver ärendet i korthet. Mordet har ägt rum i Arvika i augusti 1998. Mordoffret är fyra år och de två utpekade gärningspersonerna är fem respektive sju år gamla. Mer information behöver jag inte. Journalisten vill att jag granskar utredningen om Kevin. Jag tackar ja till uppdraget trots att tiden jag fått är knapp och trots att jag vet att den stundande påsken med familjen just fått sig en törn.

Enligt artikel 12 i barnkonventionen har barn rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör dem. Att granska barnförhör är ett sätt att undersöka om denna rättighet åtföljs i rättsliga sammanhang. Genom att granska varje ord barnet yttrar och varje fråga förhörsledaren ställer kan vi forskare se om förhörsledaren ger barnet möjlighet att ge sin fria berättelse. Vi kan avgöra om förhörsledaren lyssnar på barnet och om hen ställer frågor som är anpassade efter barnets ålder och mognad. Forskning visar att barn redan vid fyra års ålder kan ge tillförlitlig information om sina tidigare upplevelser. Att förvalta denna kunskap vilar tungt på förhörsledarens axlar. Om förhörsledaren ger barnet öppna invitationer: Berätta allting som hände, från början till slut? Eller öppna frågor: Du sa att du såg en man, berätta hur mannen såg ut kan barnet ge tillförlitlig information. Om förhörsledaren i stället ställer slutna frågor: Hade mannen en röd eller blå t-shirt på sig? Ledande frågor: Du säger att du såg en man, han hade blå t-shirt eller hur? Eller suggestiva påståenden: Vi vet att du har sett en man med en blå t-shirt, sänks barnets tillförlitlighet dramatiskt. Detta beror på att barn, och i synnerhet yngre barn, vill vara till lags och tenderar att svara på frågorna de får även om de inte vet svaret på dem. De gissar sig fram och försöker ge det svar de tror att förhörsledaren vill ha, även om svaret inte stämmer överens med deras egna minnesbilder. Att förhöra barn är en stor utmaning. De som håller barnförhör måste ha god kunskap om såväl barns utveckling som barnförhörsmetodik.

På tisdag kväll när den ordinarie arbetsdagen nått sitt slut och mina barn somnat börjar jag studera materialet jag fått i Kevinutredningen. Det första som slår mig är antalet förhör som hållits med pojkarna. Det är inte ovanligt att polisen håller fler än ett förhör med barn för att ge dem möjlighet att berätta vad de varit med om. Att skapa en trygg stämning i förhörsrummet kan ta tid. Vissa barn kan behöva träffa förhörsledaren upprepade gånger innan de känner tillräcklig tillit för att börja berätta. Det kan även vara svårt för barn att förstå vad ett förhör innebär. Till skillnad från vardagliga samtal där vuxna sällan ställer frågor som kräver någon särskild eftertanke, syftar ett barnförhör till att få utförliga och tillförlitliga uppgifter från barnen själva. Barnen behöver inte berätta något de inte vill berätta men det de väljer att berätta ska vara sant. Det är okej att svara jag vet inte, jag förstår inte och att rätta förhörsledaren om hen har fel. Så länge varje förhör håller god kvalitet och har ett tydligt syfte är det inga problem att hålla flera förhör, men i Kevinutredningen hålls 30 förhör med två små barn. Detta är betydligt fler förhör än vad jag någonsin tidigare stött på och det gör mig bekymrad. Det andra jag slås av är längden på förhören och tidpunkterna när förhören startar. Att förhöra barn i förskoleåldern medför särskilda utmaningar. En sådan är att yngre barn har en begränsad koncentrationsförmåga som gör att de snabbt kan bli trötta och ofokuserade. Redan efter ett par minuter kan de fråga efter en paus och förhöret behöver då avslutas efter en stund. Att hålla timslånga förhör med barn i förskoleåldern är direkt olämpligt. Det kan försämra barnets möjligheter att minnas och berätta om sina upplevelser. Uppgifter om förhörens start- och sluttid saknas ofta i Kevinutredningen, vilket tyder på slarv. Ännu mer alarmerande är de tider som faktiskt anges. Vissa förhör startar först kl. 18.40 och pågår fram till efter kl. 20.00 vilket är mycket olämpligt då barn i regel inte orkar hålla koncentrationen uppe efter en lång dag. Dessutom är flera av förhören flera timmar långa. Det längsta är 4 timmar och 26 minuter. Detta är mycket längre än vad misstänkta vuxna orkar med. Innan jag börjat läsa själva förhören har jag identifierat allvarliga brister att tillgodose barnens rättigheter. Brister som kan påverka deras möjligheter att berätta om vad de varit med om.

Skärtorsdagen kommer och jag åker med familjen till min syster för att fira påsk. Både jag och min syster har barn i samma åldrar som de två misstänkta bröderna. Jag funderar över hur våra barn skulle ha klarat av ett förhör på fyra timmar. Jag lägger märke till att våra barn knappt kan äta en måltid utan att bli distraherade och vilja hitta på något annat. Jag ser min femåring somna i en sandlåda efter lunchen. Skulle de klara av att sitta i ett förhörsrum i flera timmar sent på kvällen och svara på frågor om ett mord? Tveksamt. När barnen slutligen somnat vid min sida återvänder jag till Kevinutredningen. Det är dags att börja granska förhören med de två pojkarna. I de första tio förhören hörs de som vittnen. Pojkarna säger att de har information om vem som mördat Kevin. Femåringen berättar att han sett mördaren och den äldre brodern säger att lillebror berättat för honom om mordet. Mördaren har tagit en kniv i magen på Kevin och de säger att Kevin ramlade i och drunknade och dödde. Senare får jag reda på att dessa uppgifter inte stämmer med vad som framkommit i utredningen i övrigt. Kevin fick varken en kniv i magen eller drunknade. Han dog av kraftigt våld mot halsen. Men huruvida barnens uppgifter stämmer eller inte är ointressant för mig eftersom min granskning syftar till att undersöka de frågor som ställs och om barnen har getts möjlighet att berätta om sina upplevelser. Jag ska inte avgöra sanningshalten i deras utsagor.

Bröderna hörs var för sig men de metoder som används under förhören liknar varandra. Förhören saknar helt den struktur jag är van vid. Förhörsledarna lägger ingen tid på att skapa kontakt med barnen. De går inte igenom några grundregler. Inte heller efterfrågar de en fri återgivning. Faktum är att barnen knappt får några öppna invitationer alls. I stället präglas förhören av suggestiva, ledande och slutna frågor vilket gör att det är förhörsledarna som styr samtalet – inte barnen. Därtill utsätts barnen för social press och förhörsledaren kritiserar barnens svar: Jag tror att du har sett något mer som inte du vill berätta för oss. Förhören är repetitiva. Samma frågor ställs om och om igen. Att upprepa samma fråga är riskabelt med yngre barn. Det kan leda till att barnet börjar fundera över varför frågan ställs på nytt: Har jag kanske svarat fel? Vilket svar vill de ha? Ju fler förhör som hålls med pojkarna desto allvarligare blir bristerna. Bristerna ska naturligtvis ses i ljuset av att förhören hölls före 2007 då Sverige införde ett helt nytt utbildningsprogram i barnförhörsmetodik. Sedan dess har svenska barnförhör blivit bättre, tränade barnförhörsledare ställer i dag fler öppna invitationer och färre slutna och ledande frågor. Trots detta är det anmärkningsvärt att förhören helt saknar barnperspektiv. Förhörsledarna lyssnar inte till barnens berättelser. När barnen nekar till ett påstående eller en fråga blir de antingen ifrågasatta eller också lämnar förhörsledarna dessa nekanden helt utan avseende.

Efter de tio inledande förhören saknas uppgifter huruvida barnen hörs som vittnen, målsägande eller misstänkta. Polisen har inte brytt sig om att kryssa i den ruta där detta ska anges vilket återigen vittnar om slarv. Men av tonen i förhörsledarens frågor går det att utläsa att bröderna inte längre hörs som vittnen utan som misstänkta. Trots detta saknar barnen juridiskt ombud. I de fall barnens vårdnadshavare är med i förhörsrummet är de inte där för att värna om deras rättigheter utan används för att få barnen att berätta om sådant de verkar oförmögna att prata om. Det är inte ovanligt att det uppstår situationer under ett förhör där barn visar tydligt motstånd att berätta. Situationer där förhörsledare känner sig manade att hjälpa ett barn att berätta om sådant som kan vara svårt att vittna om, till exempel att de blivit utsatta för eller utsatt andra för något de känner skam, skuld eller rädsla inför. Det bästa en förhörsledare kan göra i en sådan situation är att visa barnet att förhörsrummet är en trygg plats där de kan berätta om sådant som är jobbigt – att förhörsledaren lyssnar om barnet vill berätta. Barnet har ingen skyldighet att berätta. Så att använda suggestiva metoder och ledande frågor för att pressa fram en utsaga är inte i linje med barnkonventionens princip om barnets bästa enligt artikel 3. Dessa metoder riskerar att forma barnens berättelser vilket minskar utsagornas tillförlitlighet. Just det sker i Kevinutredningen. Femåringens berättelse blir mer och mer motsägelsefull. När han blir ombedd att peka ut vem det var som ”bötte” Kevin i sjön pekar han ut alla han känner i skolkatalogen. När han får samma fråga flera gånger byter han svar och blir ifrågasatt: Nej, nu får du passa dig. Nu växer det snart upp maskar och grodor ur munnen på dig, tänker jag. Hans allt mer påfallande koncentrationssvårigheter möts med ständiga uppmaningar: Sätt dig upp! Titta på mig! Hans svar korrigeras gentemot vad förhörsledaren säger sig veta, vad han tidigare sagt och vad hans bror har sagt i förhör. Förhörsledarna spelar ut bröderna mot varandra och mot deras föräldrar: Tänk hårt, pappa vill att du berättar. Du ska berätta för mamma. Nu har vi tummat på det. Förhörsledaren för in information som bröderna ska förhålla sig till i sina allt mer motstridiga berättelser: Då ska jag visa dig vart Kevin hade sina skador och så vill jag att du talar om för mig hur han fick dom skadorna. Sjuåringen blir allt eftersom förhören fortsätter mer och mer tystlåten och uppgiven. I förhöret som varar 4 timmar och 26 minuter säger han att han inte vill eller orkar mer 61 gånger utan att förhörsledaren lyssnar på honom. Ingen av de vuxna som är med och tittar på förhöret lyssnar på honom. Han gråter så han skakar och frågar efter mamma men ingen hör honom. Han är sju år, helt ensam och hans grundläggande rättigheter: rätt till tystnad och rätt till juridiskt ombud har berövats honom.

* * *

Påskhelgen fortskrider. Barnen målar påskägg, ritar påskkort och pyntar med allehanda färgglada attiraljer. Men över mig ligger Kevinutredningen som en blöt filt. Förhörsmetoderna är på intet sett obekanta för mig men jag har aldrig tidigare sett dem tillämpas med så här små barn. Oavsett om en förhörsledare har träning i barnförhörsmetodik eller ej. Oavsett om barnet som hörs är målsägande, vittne eller misstänkt bör syftet med ett barnförhör alltid vara detsamma: att samla information om ett eventuellt begånget brott. Men allt eftersom förhören pågår blir det mycket tydligt att de inte syftar till att ta reda på om eller på vilket sätt bröderna varit inblandade i Kevins död. Förhören syftar till att få bröderna att erkänna att de dödade Kevin och berätta hur de dödade honom. För att få barnen att erkänna använder förhörsledarna en kombination av suggestiva och manipulativa metoder. Metoder som kritiserats hårt av forskare allt sedan 1980-talet eftersom dessa metoder kan få personer att erkänna brott de inte begått. Barn är särskilt sårbara för suggestiva metoder. De kan ge den information de tror att förhörsledaren vill ha – även om det innebär att de erkänner ett brott de inte begått bara för att få slut på ett pressande förhör. Konsekvenserna i Kevinutredningen är förödande. Pojkarnas utsagor blir mer och mer orimliga och motsägelsefulla. De ger förhörsledarna en mängd olika alternativa gärningspersoner, personer vars signalement varierar kraftigt mellan förhören. Pojkarna ger också flera olika förklaringar till vad som kan ha hänt Kevin. Kevin har ramlat, drunknat, blivit puttad, sparkad och fått en kniv i magen. Men oavsett vad de säger tas deras uppgifter som intäkt för att de är skyldiga. Förhörsledaren ber barnen berätta hur de bråkat med Kevin, trots att bröderna nekar till att de bråkat med honom. De ber barnen beskriva hur de dödat Kevin, trots att bröderna nekar till att de har haft med detta att göra. De ber barnen berätta hur de flyttade Kevin efter hans död, trots att bröderna nekar till att ha flyttat honom.

När jag till slut kommit igenom alla förhör känner jag mig fullständigt utmattad. Den här utredningen liknar ingenting jag tidigare sett och tankarna går till de två små pojkarna – som nu blivit män. Hur mår de i dag? Pressande förhör kan få förödande och långsiktiga konsekvenser. När jag sammanställer min granskning får jag en gnagande känsla av att jag missat något. Det tar en stund innan jag kommer på vad det är, men så slår det mig: Pojkarna erkände aldrig att de dödade Kevin. Även om Kevinutredningen varit höljd i dunkel under nästan

20 år, var dess upplösning och pojkarnas erkännande någonting som uppmärksammades stort i media. Givet de metoder som använts och den press de utsattes för hade jag inte blivit förvånad om de erkänt. Men de erkänner inte och utifrån barnens berättelser kan jag varken beskriva hur Kevin dött eller om och i så fall hur pojkarna varit inblandade. Misstankar om allvarliga brott mot barn väcker ofta starka känslor som ilska, sorg och avsky hos människor i barnets närhet och hos dem som utreder brotten. Dessa starka känslor kan i sin tur leda till övertygelser om att en misstanke är befogad. I Kevin-utredningen syns tydliga spår av konfirmeringsbias – att all information tolkas som stöd för misstanken att de båda bröderna är inblandade i Kevins död. Utredarnas övertygelse om att så är fallet gör dem benägna att endast söka information som stödjer detta antagande, till exempel att de i förhör berättar att de varit på plats när Kevin dog. De bortser från all information som talar emot antagandet, till exempel övrig bevisning som visar att barnen var och fiskade vid tiden för Kevins död. Trots att konfirmeringsbias är ett vanligt problem i polisutredningar saknas det fortfarande tydliga rutiner för att motverka detta tankefel.

* * *

Tisdagen den 27 mars 2018, ett knappt år efter det att Dagens Nyheter och SVT gjort allmänheten uppmärksammad på de oerhörda bristerna i Kevinfallet, väntar en ny presskonferens. Tillsammans med mina studenter i rättspsykologi nås jag av det glädjande beskedet från åklagare Niclas Wargren: Bröderna är avförda från utredningen om Kevins död. I pressmeddelandet står det: Uppgifterna bedöms inte vara sådana att de ensamma kan ligga till grund för slutsatsen att de utpekade orsakat pojkens död eller att de har varit närvarande när han dog. Efter 20 år är bröderna äntligen fria från den skuld de tvingats bära. Slutet gott, allting gott! Eller? Dessvärre har vi långt kvar för att kunna säkerställa att historien inte upprepar sig. Barns rättssäkerhet har visserligen stärkts under de senaste 20 åren. En majoritet av dem som håller förhör med barn i dag har gått åtminstone en av de tre kurser som står till buds och barns rätt till ett juridiskt ombud vid förhör har stärkts. Svenska barnförhör har dock på senare år kritiserats för att vara allt för manualstyrda vilket är oroande eftersom det inte finns någon manual som fungerar i alla situationer för alla barn. Ur ett barnperspektiv måste varje förhör skräddarsys för det unika barn som kliver in genom dörren. De som har till uppgift att hålla barnförhör måste ha en gedigen utbildning. Någon sådan utbildning finns inte i Sverige. Den utbildning som erbjuds svenska barnförhörsledare är mycket kortare än den som ges i våra grannländer Norge och Finland. Där har det gjorts stora och helt nödvändiga satsningar på att höja kvaliteten i barnförhör. För att leva upp till barnkonventionen måste barnförhörsutbildningen bli betydligt mer omfattande. Det måste även ställas formella krav på att den som håller förhör med barn har genomgått utbildningen. För att stärka barns rättssäkerhet och för att kunna svara upp mot barnkonventionen är det av yttersta vikt att Sverige snarast tar efter Finland. Där inleds varje utredning om misstänkta brott mot barn med att utredarna formulerar och sedan systematiskt utreder alternativa förklaringar till misstanken och alternativa misstänkta gärningspersoner. Barns rätt att uttrycka sin mening och höras i rättsliga sammanhang ger vuxna en skyldighet – att faktiskt lyssna på vad barnen säger.

Sara Landström
Docent i psykologi 

Sara Landström är docent i psykologi och verksam som lektor och forskare vid Göteborgs universitet. Hon forskar inom rättspsykologi med fokus på minne, intervjuteknik, barns vittnesmål, tillförlitlighet och trovärdighet. Hon har publicerat ett 30-tal vetenskapliga artiklar. Sara Landström föreläser regelbundet för poliser, domare och andra rättspraktiker och har granskat ett stort antal rättsfall.

Fallet Kevin

Den 16 augusti 1998 hittades fyraåriga Kevin Hjalmarsson död strax utanför centrala Arvika. Tre månader senare meddelade polisen att två bröder, fem respektive sju år gamla hade erkänt att de dödat Kevin. Efter mediers granskning av fallet togs det upp igen av åklagare och 2018 avfördes bröderna helt från utredningen om Kevins död.

Essän är ett bidrag i antologin Vi måste börja med barnen,  redaktör Ylva Mårtens. Boken handlar om barnens och de ungas fri- och rättigheter sett ur många olika perspektiv. Från och med januari 2020 är barnkonventionen svensk lag. Tillsammans med arton skribenter, nio kvinnor och nio män, rapporterar Ylva Mårtens om de ungas utsatthet, negligering och vuxenvärldens ansvar. Här finns också konkreta krav för att barnkonventionen ska kunna efterlevas.

Annons
Annons