search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

När kriminalpolitiken blir kontraproduktiv

Den ökande inriktningen på straff i svensk kriminalpolitik kan ge ett annat resultat än vad politikerna önskar. ­Henrik Tham, professor emeritus, varnar för att det i stället kan leda till ökad fientlighet mot polisen och minskad tilltro till myndigheter. Och det i sig ökar risken för brott.

Sveriges justitieminister berömmer sig av att ha skärpt straff mer än troligen någon annan justitieminister. I en debatt i TV i oktober uttalar partiledare att signaler ska skickas genom att inte gå med på mängdrabatt för våldtäkt, att vissa brottslingar kanske inte alls ska släppas ut, att brottsoffren ska upprättas genom längre straff för gärningsmännen, att tiden i anstalt ska förlängas av behandlingsskäl, och att ”grovt kriminella 15-åringar” inte längre ska hanteras av socialtjänsten. 

Kanske ska den ökande inriktningen på straff i svensk kriminalpolitik främst förstås som ett politiskt spel, som ett sätt att framstå som politiskt kraftfull då andra frågor är för svåra. Det kan också vara ett försök att markera position för att inte bli anklagad för att vara ”soft on crime” i ett klimat starkt präglat av lag och ordning. Detta skulle förstås ingen politiker tillstå. Tillfrågad skulle man svara att brottsutvecklingen är alarmerande och att skärpta straff, fler poliser och mer människor i fängelse är nödvändigt för att få ned brottsligheten.

Att sådana förväntningar på hårdare tag inte har stöd i forskningen tillåts inte störa den politiska retoriken. Pressade skulle politikerna kanske svara att viss forskning trots allt pekar på att lagstiftning och rättsväsende kan ha avskräckande och oskadliggörande effekter. Och även om effekterna är små och tillfälliga måste alla medel tillgripas för att få bukt med en mycket allvarlig situation. De ökade utgifterna för rättsväsendet kommer också att kunna vägas upp av de minskade kostnaderna av brottsligheten.

Det är här kriminalpolitiken går fel. Effektivitetskriteriet, om än empiriskt mycket tveksamt vad gäller straffskärpningar, är inte det enda eller ens det viktigaste skälet för lagstiftning och lagtillämpning. Att riksdagen genom strafflagstiftning vill åstadkomma allmänpreventiva effekter är grunden för kriminaliseringar och straffskärpningar och är förstås helt legitimt. Dock riskerar själva föreställningen om att straffets funktion främst är att bekämpa brott komma i konflikt med klassiska juridiska principer.

Nils Jareborg, professor emeritus i straffrätt, har ställt två typer av straffrättspolitik mot varandra, den defensiva och den offensiva. I den defensiva modellen är straffet undantaget och ska användas återhållsamt. Rättssäkerhetskrav ska vara hårda och skyddet mot statligt maktmissbruk ska vara starkt. Kriminalisering av förfältsbrott ska begränsas och likaså handlingar som innebär risk eller fara snarare än faktiskt skada. Denna modell för straffrättspolitik knyter tydligt an till regeringsformen om medborgarnas skydd mot påtvingade ingrepp från staten i den personliga integriteten. 

Den offensiva modellen präglas av att strafflagen blir ett instrument för social förändring och bekämpning av sociala problem. Här finns inga egentliga restriktioner för ny- och uppkriminaliseringar. Personlig integritet får oftast stryka på foten för påstådda effektivitetskrav. Skyddsvärda intressen utökas till att i större utsträckning gälla staten och en anonym allmänhet. Riskbedömningar och farebrott får större betydelse. Denna modell har blivit alltmer dominerande.

I Sverige har sedan länge strafflagstiftningen expanderat kraftigt. Den tidigare ambitionen att genom ned- och avkriminaliseringar begränsa straffandet har i stort sett upphört. Tvångsmedelslagstiftningen har likaledes varit under stark tillväxt. Polisen ska tillföras 10 000 nya tjänster – även om satsningen på 3 000 nya poliser för några år sedan följdes av minskad brottsuppklaring.

Regeringen för nu fram förslag på bland annat skärpta straff för dem som förmår unga att begå brott, för smuggling av vapen, för allvarliga våldsbrott, för övergrepp i rättssak, för skyddande av brottsling, för organiserade stölder och bostadsinbrott och  för överlåtelse av narkotika. Återhållsamheten i strafflagstiftningen förefaller fjärran. 

Vissa förslag på straffskärpningar och andra åtgärder från skilda riksdagspartier ska inte gälla allmänt utan begränsas till särskilda grupper och platser. Straffen för brott kopplade till kriminella uppgörelser ska höjas, gängrelaterad brottslighet ska leda till fördubblade straff, och i särskilda zoner i utsatta områden ska polisen kunna utföra visitationer utan misstanke om brott. Regeringen lägger också förslag om att fel attityd under anstaltstiden ska kunna leda till längre tid i fängelse efter bedömning av kriminalvårdspersonal. Dessa förslag är tydliga exempel på att likhet inför lagen åsidosätts och att rättssäkerheten urholkas. Risken för upplevd orättvisa förefaller påtaglig.

I det goda syftet att stävja sexuella övergrepp har våldtäktsbegreppet utvidgats och straffet höjts sex gånger sedan 1980-talet. Ytterligare straffskärpning har aviserats av regeringen. Om lagstiftningen hittills haft någon effekt är högst oklart. Om denna ständiga förändring av våldtäktslagen och andra strafflagar är förenlig med föreställningar om straffvärde och rättvisa kan ifrågasättas.

På narkotikaområdet kan såväl lagstiftningen som lagtillämpningen ifrågasättas utifrån den defensiva straffrättsmodellen. Utgångspunkten i risk förknippad med narkotika snarare än faktisk skada är ett tydligt exempel på offensiv straffrättspolitik. Kriminaliseringen av själva bruket av narkotika har lett till att polisen med tvång tar omkring 37 000 prov av kroppsvätskor varje år. Ett allt större antal prov visar sig ge negativa resultat, bland de yngsta omkring hälften. Polisen har också visats koncentrera provtagningen till fattigare och mer invandrartäta områden där andelen unga som använder narkotika enligt undersökningar av självdeklarerad konsumtion är lägre än i rikare områden. Erfarenhet och studier visar här att både konsumtionsförbudet och tillämpningen av lagen upplevs djupt orättvis och starkt kränkande.

Internationell forskning pekar tydligt på att männi­skor tillmäter en rättvis behandling från polisens sida stor betydelse. Bemötande som upplevs som orättvist leder till förbittring och minskad benägenhet att följa lagen och att lyda eller hjälpa polisen. Medborgarna kan till och med prioritera rättvis behandling framför brottsbekämpning. Detta är vad som i USA kommit till uttryck i rörelsen Black Lives Matters. I Sverige äventyras respekten för polisen av bland annat den inre utlänningskontrollen, där personer med ”utländskt utseende” kan stoppas flera gånger per dag.

Politikerna stiftar lagar i brottsbekämpande syfte. Tillämpningen läggs på poliser som ska sikta in sig på vissa grupper och områden och som ska agera proaktivt och öka brottsuppklaringen. Riskerna är här stora att en eventuell effektivitet sätts före en processuell rättvisa. Proaktivt polisarbete, razzior och tillslag ökar med nödvändighet risken för konfrontationer och aggressivt beteende. Resultatet blir ökad fientlighet mot polisen och minskad tilltro till myndigheter. Detta ökar i sin tur risken för brott. 

Lagens kärna är rättvisa, inte brottsbekämpning. Politikerna borde reflektera över detta.

Henrik Tham
Professor emeritus, Stockholms universitet

Annons
Annons