search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Praktisk juridik

Nya verktyg krävs för att vända utvecklingen

Näthat med dödlig utgång, demokratiskadliga angrepp, livesända terrorattentat och
val­manipulationer – några exempel på internets baksida. Mårten Schultz anser att det
behövs rättsliga eller etiska verktyg för att motverka dagens utveckling. Och det brådskar.

Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet med hjälp av företaget Cambridge Analytica och Facebook. I Ungern gick Viktor Orbán till val med stöd av en brutal internetkampanj med udden mot George Soros och migranter. Jair Bolsonaro tackar You­tube för sin seger i det brasilianska presidentvalet.

Det här är exempel på tre politiska ledare med auktoritära agendor som använt sig av internet för att sprida budskap som anspelar på hot och rädsla. På samma sätt används internet för att handgripligen sprida skräck. Massakern i Christchurch direktsändes över Facebook och Islamiska staten (IS) förlitade sig på sociala medier för att sprida halshuggningsfilmer. Därtill kan läggas hot och kränkningar som kan drabba alla, men som kan få demokratiska effekter när de leder till att politiker eller journalister drivs bort från sina uppdrag.

Rättssamhället är inte förskonat. För några år sedan skrev jag här i tidskriften Advokaten om en Facebookkampanj mot en domare, som vid den tiden var domstolschef, där ett inlägg som detaljerat beskrev ett sexuellt övergrepp mot domaren spreds hundratusentals gånger. Anledningen? En friande dom i ett sexualbrottmål – som var skriven av andra domare vid domstolen. Och få har väl kunnat missa den digitala stormen kring ASAP Rocky-rättegången och hur varje juridisk aktör blev föremål för hela världens intresse, ett intresse som i vissa fall ledde till övertramp.

Ovanstående iakttagelser är svepande. Förklaringen att Trump vann valet med ryskbetalda Facebookannonser, för att ta det första exemplet, är en översimplifiering. Men det finns en röd tråd i dessa och många, många andra berättelser. Den sociala medierevolutionen medförde inte bara gratis encyklopedier, koordinering av diktaturmotstånd under den arabiska våren och en värld som knöts ihop av att alla kunde samtala med alla andra, i hela världen. Den förde också med sig en massa skit.

Behov av översyn

I en artikel i Washington Post – ”The Internet needs new rules. Let’s start in these four areas” (30/3 2019) – gav Facebooks Mark Zuckerberg kritikerna rätt. Det räcker inte med techföretagens goda vilja och frivillighet. Det behövs nya regler för internet, ett nytt rättsligt maskineri för innehållet i sociala medier och på internet.

Zuckerberg framhöll fyra områden där behoven var särskilt framträdande: yttranden som skadar, valpåverkan, integritetsskyddet (privacy) och informationsrörlighet (data portability). På dessa områden behövs det ny lagstiftning och ett större mått av standardisering. Därtill behövs det kanske också – Zuckerberg antyder detta men ger inga klara besked – striktare modeller för rättsligt ansvar för att tvinga företagen att leva upp till sina egna etiska riktlinjer.

Många avfärdade eller raljerade kring hur världens största sociala medieföretag krävde ingrepp från lagstiftaren. ”Först skapar de ett monster och sedan ska skattebetalarna hjälpa dem att tämja det.” Men i grund och botten är Zuckerbergs uppfattning helt korrekt. Det finns ett behov av en översyn av normerna kring sociala medier och andra kommunikationsplattformar på internet. Frågan är vad, mer precist, en sådan normativ översyn ska innebära och hur den bör utformas.

Det finns, som alltid, de som förespråkar enkla lösningar. Under senare tid har många ropat på hårdare rättsliga ingrepp mot bland annat Facebook. Ett straffrättsligt utgivaransvar för techföretagen och deras chefer för allt som publiceras på deras plattformar, är ett förslag. Vissa talar om att med tvång stycka upp företagen (primärt med Amazon i åtanke). Andra talar till och med om expropriation, att staten (oftast USA) ska ta över företagen i sin helhet. Techföretagen står i dag för den viktigaste infrastrukturen för mänsklig interaktion och denna infrastruktur, menar dessa röster, borde ägas av alla tillsammans.

Dessa reaktioner är förståeliga efter rapporter om näthat med dödlig utgång, demokratiskadliga angrepp, livesända terrorattentat och valmanipulationer. Men när reaktionerna börjar leda till åtgärder finns det faror. Det finns frön till en auktoritär utveckling i dessa krav på rättslig förändring. Det här är ropen som kan bli början till ett mindre fritt internet.

Var finns svaren?

Det är för tidigt att ge upp och lämna över nyckeln till internet till polisen. Jag har tillsammans med min ideella organisation, Institutet för Juridik och Internet, i mer än sex år verkat för ett starkare skydd för mänskliga fri- och rättigheter online. I detta arbete har vi ofta arbetat primärt med skyddet för privatliv och trygghet; hur kan hot och allvarliga kränkningar motverkas med juridiska medel? Ett starkt skydd för integriteten kan inte motivera svepande inskränkningar av informationsfriheten och näringsfriheten. Här fordras försiktiga avvägningar. Men det finns ett uppenbart hinder mot utvecklandet av en juridisk infrastruktur som kan hantera sådana avvägningar.

Internet är globalt. Juridiken är, i hög grad, nationell.

När Zuckerberg talar om att lagstiftaren behöver ingripa så använder han pluralformen. Han talar om stater och regeringar. Men med undantag för de få områden som täcks av FN-konventioner finns det små möjligheter att hitta gemensamma nämnare bland alla länder i ett utvecklingsarbete av det här slaget. EU kan göra och har gjort regionala framstötar, men även det är tungrott. Det är bara att fråga de jurister som deltagit i arbetet med europeisk gemenskapslagstiftning om svårigheterna med att komma överens. Om man för över dessa svårigheter på en global nivå och applicerar dem på de svåraste rättsliga frågorna som finns – som inte rör frihandel utan som har direkt koppling till kultur, demokrati och mänskliga fri- och rättigheter – blir projektet omöjligt.

De problemområden som Zuckerberg lyfter fram kommer inte att kunna lösas genom bindande, internationella överenskommelser om nya fri- och rättigheter och en gemensam struktur för utkrävande av ansvar. I stället är vägen fram att bygga vidare på andra normativa lösningar. Lösningar som också har koppling till juridiken, men inte primärt i folkrätten eller den konstitutionella rätten. Svaren finns snarare i civilrätten och närmare bestämt i avtalen mellan användare och plattformarna.

Facebook – och andra – har redan tagit de första stegen. En väg framåt är att inrätta särskilda tvistelösningsorgan inom de olika plattformarna, med självständiga och externa bedömare som kan lösa de normativa problem som dyker upp. Digitala skiljenämnder. Med bindande utslag (vilket kan hanteras genom användarvillkoren).

Arbetet med Facebooks Oversight Board – som i pressen har kallats för företagets Supreme Court – har redan kommit en bra bit på vägen. Jag har själv varit med på ett hörn i diskussionerna och övertygats om att företaget menar allvar med sina planer att skapa en självständig institution, ekonomiskt och juridiskt frikopplad från Facebook, och skjuta över beslutande makt till detta organ.

Formerna är inte klara, men tanken är att nämnden ska bestå av kloka personer från olika delar av världen – inte bara från Silicon Valley – som kommer att anställas av en nyskapad juridisk person på armlängds avstånd från Facebook. I detta arbete har den svenska medie­historien en del att tillföra, med vår särskilda tradition av fristående medieetisk granskning.

Ur juridisk infrastruktursynvinkel är Facebooks nämnd inget nytt i sak. Frivillig rättskipning har funnits i alla kulturer i alla tider, i stort och i smått. Många läsare av denna tidning är verksamma med skiljeförfaranden, beslutsfattande i olika nämnder eller annan normativ verksamhet i gränslandet mellan juridik och etik. Det som är nytt är storleken. Facebooks nämnd kommer, sett till antalet möjliga klagande, att vara det mest omfattande tvistelösningsorganet i mänsklighetens historia.

Ännu är det bara Facebook som tagit ett sådant här tydligt steg mot en frikopplad prövning. Det är positivt, men inte tillräckligt. De övergripande problemen med hur sociala medier påverkar våra samhällen sker emellertid i ett samspel mellan de olika plattformarna. Facebook är störst men det är de sociala medie-plattformarna som tillsammans är den kokande grytan.

När Facebook stramar upp, går åtminstone de mest radikaliserade användarna vidare till GAB eller diskussionsfora som 8chan, medan de mindre extrema yttringarna går till Twitter (som utövar mindre kontroll över sin plattform). En förflyttning från den största plattformen till mindre alternativ gör att Facebook inte längre har något ansvar för vad som sker. Ur samhällelig synvinkel betyder det förstås att problemen inte försvunnit utan bara flyttat på sig och kanske dessutom förvärrats: På Facebook finns det redan i dag en stor kontrollapparat för att tillse att användarvillkoren följs. Vissa av de mindre plattformarna har inte alls samma syn på internt ansvar. Det är inte en slump att flertalet av de masskjutningar som skett i USA under senare tid föregåtts av diskussioner på forumet 8chan och inte på Facebook eller, för den delen, Reddit.

Rättsliga eller etiska verktyg

På sikt krävs ett samarbete. De största företagen kan tillsammans sätta upp ett gemensamt organ som kan hantera dessa frågor. Den svenska Pressens Opinionsnämnd ut­övar etisk granskning av den svenska pressen och består av personer från branschen men också företrädare för rättssamhället och allmänheten. Pressetiken har tjänat inte bara medborgarnas intresse utan även pressfriheten – en stark och respekterad etisk granskning kan hålla lagstiftaren borta.

Det finns inget hinder mot en digital opinionsnämnd som på en bas av frivillighet kan hantera anmälningar och konflikter – allt­ifrån smygstreamingar från duschrummet till hot mot nationell säkerhet – vid sidan om de nationella juridiska systemen. Det kostar förstås pengar. Men det är knappast det största hindret. Det förutsätter nämligen också att företagen är beredda att underkasta sig ett sådant etiskt system. Och det krävs, om det ska fungera i praktiken, (troligen) att de tittar upp från sina egna plattformar och samarbetar med sina konkurrenter.

Något måste hända. Institutet för Juridik och Internet har haft samtal med företag som Facebook/Instagram och Google/Youtube om vilka rättsliga eller etiska verktyg som kan användas för att motverka en utveckling mot mer brott, demokratipåverkan och att fler extremiseras på internet. Samtalet kommer att fortsätta. Men det börjar bli bråttom. Om inte techföretagen själva hittar lösningar kommer normgivare i olika stater snart att börja göra det åt dem. Och tack vare, eller i alla fall delvis tack vare, de sociala medierna är dessa normgivare i USA Donald Trump, i Ungern Viktor Orbán och i Brasilien Jair Bolsonaro.

Mårten Schultz Professor i civilrätt, Stockholms universitet

Presentation

Mårten Schultz är professor i civilrätt vid Stockholms universitet och grundare av Institutet för Juridik och Internet. Han är bland annat ledamot av Brottsoffermyndighetens nämnd och Digitaliseringrådet samt expert åt Statens medieråd, ECPAT och Prinsparets stiftelse.

Annons
Annons