search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

Åsikt eller journalistik?

En återkommande uppfattning är att journalister skulle använda sina positioner för att driva egna politiska agendor. Men det är en absurd tanke, anser Anna Hedenmo, journalist, programledare för Agenda och Min sanning i Sveriges Television, tidigare ordförande för Publicistklubben samt programledare för Aktuellt och Rapport.

Efter nästan varje Agenda-sändning får jag flera mail där avsändaren slår fast vilket politiskt parti jag tillhör. Jag pekas ut som är sosse, sverigedemokrat, moderat, miljöpartist eller vänsterpartist. Ofta avslutas mailet med något i stil med: ”Kan du inte åtminstone FÖRSÖKA att agera opartiskt! Det är din skyldighet som journalist inom public service!”

Varje gång tar jag ett djupt andetag och svarar med att försöka beskriva hur journalistik fungerar. Och samtidigt undrar jag hur det kommer sig att så många människor – även uppenbart välutbildade – har så svårt att förstå journalistikens spelregler. Har vi i media inte lyckats förklara vad vår roll går ut på? Borde vi sluta ta för givet att alla tittare, lyssnare och läsare förstår varför vi agerar som vi gör, borde vi ta denna pedagogiska utmaning på allvar? Låt mig göra ett försök.

När jag intervjuar politiker försöker jag förmå personen i fråga att tydliggöra sina argument så mycket som möjligt. Allt för att tittaren ska få grepp om politikerns bevekelsegrunder, överväganden och visioner, och för att det ska bli tydligt var politikens skiljelinjer går.

Och hur gör man då för att bjuda tuffast motstånd under en intervju? Jag pratar alltså inte om en debatt, där de andra debattörerna står för motståndet, utan just om en intervju där det bara är jag och politikern i studion.

Jo, jag ställer förstås motståndarens frågor. När jag till exempel intervjuar Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt använder jag mig av kritiken från höger: ”Vad finns det för skäl att arbeta hårdare om en stor del av inkomsten ändå går till skatt?” Och när Ebba Busch Thor är gäst i Agenda kommer mina frågor följdriktigt från vänster: ”Hur ska välfärden räcka till alla gamla om inte skatten höjs?”

Extra starka reaktioner brukar det bli när jag använder motståndarnas argument i mötet med Sverigedemokraternas representanter. Om jag frågar Jimmie Åkesson hur Syriens fattiga grannländer ska klara att ta emot ännu fler krigsflyktingar om Sverige drastiskt minskar sitt flyktingmottagande, så kommer hätska mail från personer som är helt övertygade om att jag personligen vill att Sverige öppnar sina gränser på vid gavel.

Och när jag använder Sverigedemokraternas argument mot till exempel Miljöpartiets språkrör, och frågar om det finns något samband mellan skjutningarna i utsatta områden och ett generöst flyktingmottagande, så beskrivs jag som en hårdför sverigedemokrat i de upprörda mail som når min inbox.

Det fanns en tid när Sverigedemokraterna inte behandlades som andra partier av nyhetsredaktionerna, men i dag ges partiet samma utrymme och uppmärksamhet, och utsätts för samma kritiska granskning som övriga riksdagspartier.

De allra flesta politiker, i synnerhet på partiledar- och ministernivå, är fullt införstådda med journalistikens logik. Ingen väntar sig att bli smekt medhårs, alla vet att vi programledare och politikreportrar använder oss av de politiska motståndarnas argument när vi gör ansvarsutkrävande intervjuer. Men överraskande många tittare verkar alltså ha svårare att förstå hur vi jobbar.

Att vi journalister skulle driva egna politiska agendor är en föreställning som tyvärr fick ordentligt fäste när undersökingen ”Journalistkårens partisympatier” presenterades. Trots att undersökningen nu har sju år på nacken, möter jag och mina kolleger fortfarande uppfattningen att ”alla” journalister, och i synnerhet vi på SVT, är miljöpartister.

Professor Kent Asps slutsats fick kritik, framstående journalister påpekade att det statistiska underlaget var alldeles för svagt, och att det aldrig framgick VILKA journalister som hade avslöjat sina politiska sympatier i undersökningen. Var det medarbetarna på Bolibompa, underhållningsprogrammen eller Rapport? Ingen visste. Dessutom – för mig framstår det som rätt osannolikt att kollegerna på SVT:s nyhets- och samhällsredaktion skulle avslöja sin politiska hemvist, hur mycket deras anonymitet än garanterades. Och det är ju endast dessa journalister som har inflytande över SVT:s politikbevakning.

Överhuvudtaget är jag fascinerad över den återkommande uppfattningen att vi journalister skulle använda våra positioner för att driva egna politiska agendor.

För mig personligen är det en fullkomligt absurd tanke, att jag ens skulle komma på idén att äventyra min åtråvärda position som programledare för Sveriges enda politikmagasin för att sprida mina egna åsikter.

Och dessutom – vilka åsikter? Efter 35 år som journalist inom public service vet jag faktiskt inte längre var jag står i en rad politiska frågor, det är nog en slags yrkesskada. Decennier i opartiskhetens tjänst har gett mig ständig träning i att se samhällsfrågor ur olika synvinklar, och ärligt talat är det en ”skada” jag trivs ganska bra med. Så fort jag hör en stark åsikt uttryckas – i en tv-studio såväl som på en privat middag – går min hjärna genast igång för att hitta de andra perspektivens synsätt och för att bredda verklighetsbilden. Och skulle jag själv någon gång drabbas av tvärsäkerhet, så går det bara en kort stund innan jag hör motargumenten ringa i öronen.

Nej, jag tror inte att någon behöver oroa sig över att partipolitiska bindningar hämmar eller färgar den politiska bevakningen inom svensk journalistik. Mitt absoluta intryck är att journalister som bevakar inrikespolitik tar opartiskheten på största allvar, vissa går faktiskt så långt att de röstar blankt i riksdagsvalen.

Vad svensk journalistkår däremot har problem med är en alltför stor homogenitet, vi är alldeles för lika. Till journalistutbildningarna söker fortfarande mest unga män och kvinnor från vit medelklass, trots försök att locka andra grupper till yrket. Studenter med rötter i utanförskapsområden – såväl mångkulturella som etniskt svenska – lyser med sin frånvaro. Risken är alltså överhängande att de viktiga skildringarna och nyhetsrapporteringarna från det polariserade Sverige även i fortsättningen kommer skötas av journalister utan djupare kunskap i ämnet, utan egen erfarenhet av den verklighet som beskrivs.

DET borde vi oroa oss över i stället för att odla misstankar om partipolitiska bindningar i svensk journalistkår.

Anna Hedenmo Journalist

Annons
Annons