Om brott och straff

Nürnbergdomstolen införde bland annat brottet ”brott mot mänskligheten”. De resonemang som låg till grund för domslutet har starkt påverkat innehållet i bland annat Europakonventionen och FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. De kom också att utgöra embryot till utvecklingen av en internationell straffrätt och slutligen inrättandet av den internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag 2002. Romstadgan ger domstolen en allmän behörighet att åtala och döma för bland annat brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Den svenska regeringsformen har numera anpassats till de förpliktelser som följer av Romstadgan och av andra mellanfolkliga brottmålsdomstolar.

Vad som kännetecknar såväl nationell rätt som folkrätten är att den är regelstyrd. Reglerna vilar på moraliska föreställningar. Moral och rätt lever därigenom i viss symbios. För att åtnjuta legitimitet måste rättsregler nämligen omfattas av människors moraluppfattning och inte i första hand uppfattas endast som imperativ till medborgarna. Rätten vilar därför på en moralisk grund. Rätt och rättvisa måste gå hand i hand. Moral och rätt är dock inte samma sak. Skillnaden är att rätten vilar på vissa regler som går att genomföra och där brott mot reglerna kan sanktioneras. Detta ansvar åvilar i första hand nationalstaten, men numera i vissa fall också överstatliga organ. Som framgår av regeringsformen är Sverige bundet av en rad folkrättsliga åtaganden. Vi är bland annat medlem av Europeiska unionen och vi har tillträtt Europakonventionen för mänskliga rättigheter, som också är svensk lag. Nationell lagstiftning utgör tillsammans med konventioner och traktat ramen för själva samhällsbygget. Vissa av dessa regler är universella och har till uppgift att skydda mänskliga rättigheter såväl i fred som i krig. En rättsstat ska därutöver ge rättstrygghet åt medborgarna. När rättstryggheten eller mänskliga rättigheter åsidosätts är det statens och, i förkommande fall, mellanstatliga organisationers skyldighet att ingripa.

Regeringsformen föreskriver som alla vet att Sverige är en demokrati och att den offentliga makten utövas under lagarna. Detta innebär att det saknas utrymme att frångå gällande regler utan stöd av lag. I avsaknad här­av måste gällande lagstiftning följas. Det bakomliggande syftet är upprätthållandet av allas likhet inför lagen. Härför krävs frånvaro av godtycke i rättstillämpningen. Detta gäller alldeles oavsett hur vidriga man än må tycka att IS-anhängare, terrorister, våldtäktsmän, narkotikalangare eller mördare må vara. Även den mest förhärdade brottsling äger nämligen komma i åtnjutande av rättsstatens skydd. Det gällde såväl den tyska statsledningen under Nürnbergprocessen som terrorister som Breivik och Akilov. När den moderata kommunstyrelsen i Staffanstorp hävdar att vi ska bortse från gällande lagstiftning finns därför skäl att reagera. Det är klokt att moderaternas partiledare tagit avstånd från påhittet att neka IS-återvändare stöd och uttalat att lagstiftning gäller också i Staffanstorp med tillägget att vill man få till stånd en förändring får man ändra lagstiftningen. Men, det räcker inte med att det finns regler tillkomna på rätt sätt. Det handlar lika mycket om innehållet i de lagar man stiftar. Det är det som skiljer ”rule of law” från det som tyskarna ägnade sig åt under trettiotalet och framåt, nämligen ”rule by law”. Nürnbergprocessen fastslog detta.

Den senaste tidens utveckling med många människor som begivit sig till Syrien och Irak för att ansluta sig till IS och medverka i avskyvärda brott ställer krav på politiker att vidta effektiva, ändamålsenliga och proportionerliga mått och steg. Trycket på politiker att visa beslutsamhet är mycket starkt. Lagstiftningen i form av vår grundlag, Europakonventionen och EU-stadgan sätter emellertid ramarna för vad riksdagen kan besluta. Syftet är just att förhindra att tillfälliga och starka opinioner får inflytande över lagstiftningen. Det är Lagrådets uppgift att pröva om föreslagen lagstiftning överensstämmer med överordnad lagstiftning och om det så kallade beredningskravet är uppfyllt. I flera fall har Lagrådet de senaste åren allvarligt kritiserat lagförslag och till och med avstyrkt ett antal mer eller mindre ogenomtänkta förslag som har stark folklig förankring. Vad värre är att lagstiftaren på ett närmast arrogant sätt i ett flertal fall bortsett från vad Lagrådet anfört. Lagrådets sågning av de senaste ändringarna i vapenlagen är ett sådant exempel. Hur regeringen och riksdagen ska agera vad gäller det i dagarna aktuella förslaget om kriminalisering av deltagande i terrororganisation, liksom polisens tillgång till underrättelser från Försvarets radioanstalt i samband med förundersökning, är ännu oklart. När Lagrådet, som i fallet med lagrådsremissen om deltagande i terror­organisation, fastslår att förslaget inte är förenligt med svensk grundlag, får man glädjas åt att regeringen inte försätter den svenska rättsstaten i vanrykte.

Den tilltagande nonchalansen mot grundläggande rättsprinciper från lagstiftarens sida och avsaknaden av framförhållning är bekymmersam. Det gäller särskilt införandet av ogenomtänkt repressiv lagstiftning. Det är inte smickrande för riksdagen att den i ett utflöde av känslor, utan analys och framförhållning, har beslutat om ingripande lagstiftningsåtgärder på det straffprocessuella och kriminalpolitiska området. Ny lagstiftning på en rad områden innefattande utvidgning av det straffbara området har inneburit förlängda strafftider med straffskärpningar och höjda minimistraff. Till detta kommer ändringar i domstolsprocessen innefattande snabbare lagföring, nya ungdomspåföljder, reglerna för villkorlig frigivning, borttagande av straffrabatten för unga med mera som kommer att leda till att antalet häktade och intagna på anstalt kommer att öka.

Konsekvensen av detta är bland annat en akut platsbrist på såväl häkten som anstalter. Från 2016 har antalet häktade och i anstalt ökat kraftigt från att ha varit vikande under många år. Under 2018 var ökningen hela 6 procent jämfört med 2017. Medelantalet häktade ökade med 13 procent under samma period. Den främsta förklaringen härtill är straffskärpningen för vapenbrott. Antalet häktade för vapenbrott femfaldigades på ett år från 2017. Beläggningen i häkte har under samma period ökat med 12 procent. Motsvarande siffra i anstalt var 4 procent. Även frivården går igenom motsvarande utveckling då fler döms till skyddstillsyn med mera. Det kan i sammanhanget noteras att en ”frivårdsplats” kostar cirka 340 kronor per dag att jämföra med dygnskostnaden för en häktesanstaltsplats, som uppgår till 3 500 kronor motsvarande 1 miljon per plats och år.

Effekterna av denna utveckling är bland annat att dömda med verkställbara domar blir kvar i häkte, att intagna placeras på fel ställe och i fel säkerhetsklass då tillgången på lediga platser ensamt blir styrande, att dubbelbeläggning äger rum, att det återfallsförebyggande arbetet väsentligt försvåras, att transportbehovet ökar och försvåras, att underhåll av byggnader med mera försvåras eller omöjliggörs, att besöksrum och transportutrymmen används som häktesrum och att säkerheten försämras väsentligt vid brand, hot och andra akuta händelser. Detta är en inte godtagbar utveckling.

Kriminalvården står idag inför en systemkollaps med en beräknad ökning med 7 procent av häktade och en ökning med 13 procent av intagna på anstalt under de närmaste tre åren. Myndigheten har till följd av bristande kapacitet, på goda grunder, hemställt om senareläggning av ikraftträdandet av några av de reformer som aviserats. Idag finns cirka 2 150 häktesplatser och 4 360 anstaltsplatser. Kriminalvården bedömer att det inom tio år kommer att finnas minst 8 000 frihetsberövade. Det kräver 9 500 platser mot nuvarande 6 510. Till detta kommer en ökning i frivården med 5–20 procent. Vidare bedömer kriminalvården att det innebär 11 000 fler transporter de närmaste åtta åren. Underskottet i kriminalvården uppgår idag till 560 miljoner. Det beräknas öka med 300 miljoner bara i år.

Till skillnad från vad som görs gällande i den kriminalpolitiska debatten har inte brottsutvecklingen påverkats nämnvärt sedan år 2000 om man beaktar antal brott per capita. Vad som styrt är huvudsakligen den jämförelsevis höga befolkningsökningen. Tvärtom sjunker ungdomsbrottsligheten liksom återfall i brott. Återfallsfrekvensen ligger idag på 30 procent vid en uppföljning på tre år. Denna siffra kan enligt kriminalvården dock komma att öka som en följd av de många utsatta områden som finns.

Problemet handlar inte bara om kapacitetsbrist och finansiellt underskott inom kriminalvården. Det handlar i första hand om en populistisk kriminalvårdspolitik som saknar all verklighetsförankring. Och som är farlig för dem som arbetar inom kriminalvården, liksom för de intagna. Vi kommer sannolikt att möta betydande säkerhetsproblem de närmaste åren om majoriteten i Sveriges riksdag genomför denna otidsenliga straff- och kriminalpolitik.

Cirka tio miljoner av världens befolkning befinner sig i häkte eller anstalt. Denna siffra ökar stadigt och i något snabbare takt än befolkningsökningen. Sedan år 2000 har fängelsepopulationen globalt ökat med 20 procent, att jämföra med befolkningsökningen på 18 procent. Kriminalpolitiska beslut, rättsväsendets effektivitet och prioriteringar har varit avgörande för utvecklingen. Straffskärpningar och senareläggning av villkorlig frigivning, liksom ökad migration där utländska medborgare inte omfattas av frivården, anses vara förklaringen i många länder där fängelsepopulationen under kort tid ökat dramatiskt. Mest dramatisk har utvecklingen i Australien varit med en ökning av de intagna i anstalt med 79 procent. I Nya Zeeland ökade antalet intagna med 66 procent, i Norge med 51 procent och i Frankrike med 48 procent. Om lagstiftaren vill låta sig inspireras av en rättsosäker, inhuman och ineffektiv kriminalvård, kan man givetvis titta på hur det ser ut i stater som Kina, USA och Brasilien med världens största fängelsebefolkningar. Det är emellertid inte någon uppbygglig erfarenhet. Förhoppningsvis kan lagstiftaren dra relevanta slutsatser i närtid.

Anne Ramberg
Anne.Ramberg@advokatsamfundet.se