search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Upp till engagemang för valet till Europaparlamentet

Efter brexit kommer EU att bestå av 27 länder. Länderna representeras av ministerrådet, som tillsammans med parlamentet är lagstiftare. Den 26 maj är det val till Europaparlamentet, som representerar det europeiska folket. Sverige kommer att få 21 av Europaparlamentets 705 platser. Sverige har en fyraprocentsspärr också till Europaparlamentet. Av tradition är valdeltagandet i EU-val dessvärre lägre än i de nationella valen. Valdeltagandet 2014 var för Sveriges vidkommande 51 procent, vilket är betydligt lägre än till riksdagsvalet. Samma fenomen kan iakttas i övriga EU-länder.

I dessa mörka tider av högerpopulism är årets val till Europaparlamentet ett särskilt viktigt val.

Parlamentet har makt. Det godkänner och avsätter EU-kommissionen. Parlamentsledamöterna kan ställa skriftliga frågor till kommissionen, som den måste svara på. Framför allt granskar och godkänner parlamentet budgeten. EU:s budget 2019 uppgår till 166 miljarder euro. Jordbrukspolitiken står för 40 procent härav. Den näst största utgiften är regionalstödet som syftar till att skapa ekonomisk utjämning inom EU. EU:s gränsskydd, asylsystemet, rättsligt samarbete, kultur, folkhälsa och konsumentskydd motsvarar 2 procent av budgeten. EU finansieras till 70 procent av medlemsavgifter. Importtullar och moms utgör cirka 20 procent. Sverige betalar cirka 30 miljarder kronor om året. Hälften kommer tillbaka i form av bidrag och stöd.

Parlamentet har genom Lissabonfördraget fått en central roll i lagstiftningsprocessen som berör över 500 miljoner ­män­niskor. Men, i vissa viktiga hänseenden, som vid internationella handelsavtal, sjuårsbudgeten och finansieringen av den årliga budgeten, fungerar parlamentet mer som en reaktiv broms. Här har ministerrådet betydligt större makt. Europaparlamentets inflytande bestäms i viktiga avseenden av kommissionen och ministerrådet. Kommissionen måste nämligen presentera förslag och ministerrådet måste förhandla med parlamentet för att föra frågan framåt.

Medlemsländerna har på centrala rättsområden överlämnat beslutandemakten till EU. Detta gäller allt från tullar, konkurrensregler, fiskekvoter och handelspolitik till penningpolitik inom eurosamarbetet, det senare ett område där ju Sverige inte deltar. När det gäller områden som välfärdspolitik, kultur och utbildning med mera saknar EU makt. Inom det stora flertalet av samhällsområden som miljö, jordbruk, fiske, transport och konsumentfrågor är makten i någon mån delad, även om EU:s lagstiftning äger företräde. När det gäller forskning och teknisk utveckling samt humanitärt bistånd med mera råder ett delat ansvar men EU är förhindrat att begränsa medlemsländernas beslutsfattande. EU:s inflytande över gestaltningen av det svenska samhället är avsevärd. Man bör erinra sig att minst en tredjedel av all svensk lagstiftning emanerar från EU och att 60 procent av alla beslut på kommunal nivå beräknas ha sitt ursprung i EU.

Nyligen godkände det ansvariga EU-utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, LIBE, ett lagförslag som är påtagligt diskriminerande och såvitt jag kan bedöma strider inte bara mot EU-stadgan utan också mot en rad MR-konventioner. Detta anser även FN:s speciella sändebud mot rasism med mera. Förslaget gör nämligen åtskillnad på EU-medborgare. Personer med dubbelt medborgarskap bedöms vara ett hot mot unionen och kommer tillsammans med utomeuropeiska medborgare att ingå i ett europeiskt brottsregister. Databasen innebär att nationella brottsregister harmoniseras och kommer att vara tillgängliga för alla medlemsstater. Parlamentet kommer att rösta om detta inom kort. Parlamentet bör givetvis inte godta denna diskriminerande lagstiftning. Men, förutsättningen för att utgången blir en annan är mycket liten. Vi måste dock hoppas på de goda krafterna.

Drivande bakom LIBE:s förslag har, kanske inte helt överraskande, enligt uppgift, varit bland annat Ungern. Ungern är inom EU en källa till frustration och inger stor oro när det gäller demokrati och rättsstatliga principer. Europaparlamentet har beslutat att, i likhet med EU-kommissionens beslut att inleda ett förfarande enligt artikel 7 mot Polen, begära att samma förfarande ska inledas mot Ungern.

Den senaste veckan presenterade premiärminister Viktor Orbán en ”Family protection action plan”, vars språkbruk i hög grad påminner om trettiotalets retorik. Han efterlyser fler ungerska barn. I stället för att jämna ut siffror vill vi ha ungerska barn, sa premiärministern. Migration är kapitulation enligt herr Orbán. Mot sådant tankegods har parlamentet en viktig roll att fylla. Upplivning av minnet krävs! Minnet förefaller vad gäller just Ungern vara anmärkningsvärt kort. Året 1956 med enorma ungerska flyktingströmmar till ett medkännande Europa bort från sovjetryska förtryckare ligger ju inte alldeles fjärran i historien. Men det vill man tydligen inte bli påmind om.

Dessvärre är det inte bara den ungerska regimens människosyn som står fram. EU har en viktig roll att spela i de internationella politiska skeendena. Och i EU:s förhållningssätt finns på flera områden en hel del att önska. En personlig ståndpunkt är att jag finner det anmärkningsvärt att EU inte förmått sig att starkt markera mot den nuvarande israeliska regimens diskriminering av palestinierna. Detta trots upprepade försök från diplomater inom EU att uppmärksamma den systematiska diskriminering och de övergrepp som dagligen äger rum på ockuperat område i Palestina. Detta ligger inte långt bort från den apart­heidpolitik som sydafrikanska regeringar ägnade sig åt. Det bor 2,7 miljoner palestinier på Västbanken, ett område som Israel erövrade 1967 från Jordanien. Till detta område har cirka 400 000 israeliska bosättare flyttat. Och inte bara flyttat utan därtill plundrat och förstört. Det oproportionerliga våld som utövas av israeliska myndigheter kan, enligt min mening, inte med något rimligt mått mätt anses försvarbart. För de 300 000 palestinier som lever i område C på Västbanken är situationen särskilt allvarlig. Område C omfattar cirka 60 procent av Västbanken. Bosättare bygger. Palestinier får i princip aldrig tillstånd att bygga. Israel kontrollerar även vattentillgången. Många palestinier får inget vatten. Över 12 500 palestinska hem och byggnader förstördes av Israel förra året. Palestinier som grips av polis på Västbanken blir underkastade militärlagstiftning, under vars ”rättskipning” närmare 100 procent av de tilltalade fälls till ansvar! Tusentals palestinier grips och arresteras under tortyrliknande former varav hundratals underåriga, utan rättegång. Israeler som grips omfattas dock av israelisk civil lagstiftning. Bara 8 procent av bosättarna fälls till ansvar för åtalade brott! President Trump tyckte det var i sin ordning att verkställa beslutet att flytta USA:s ambassad till Jerusalem. Det tyckte Ungern också. I vart fall opponerade de sig inte. Ungern la nio gånger in sitt veto i Mashriq/Maghreb(MaMa)-gruppen i Europeiska rådet för att överhuvudtaget diskutera en EU-rapport om Jerusalem. EU har varit alltför ängsligt och låtit Ungern de facto styra, också i denna fråga.

Många människor har invändningar mot den typen av (personliga) åsikter för vilka jag ovan givit uttryck. I vulgärpropagandan beskrivs sådant förhållningssätt som antisemitiskt. Till dem säger jag att man måste kunna skilja på sakförhållanden och antisemitism. Skygglappar gagnar ingen. När den israeliska regimens politiker kritiseras, vare sig kritiken kommer från judar eller från icke-judar, beskylls dessa kritiker ofta för att vara antisemiter. Det är dags att lägga ned den diskursen. Den skymmer blicken och gagnar ingen. Israelvän kan man vara utan att gilla Netanyahu-regimens övergrepp. Och med sorg tvingas vi notera hur antisemitismen dramatiskt ökat under senare år. Och detta på ett sätt som vi i en europeisk efterkrigsgeneration trodde skulle vara helt otänkbart. Den utvecklingen stöds bland annat av europeiska populister med grumlig ideologi. Den ungerska retoriken med tydligt stöd i pilkorstraditionen bär syn för sägen. Orbáns av antisemitiska övertoner präglade behandling av George Soros är illustrativ. Och också mot detta måste vi kämpa. Vi måste i själva verket bekämpa orättfärdigheten varhelst den visar sitt fula tryne. Ytterst handlar det om respekten för universella mänskliga rättigheter. De gäller för alla – inte bara för några få utvalda. I denna ständigt pågående kamp har jurister, och inte minst advokater, en viktig roll att spela. Tappad mark måste återvinnas. Med politiska och med juridiska medel. En del av detta har i hög grad bäring på det stundande EU-valet.

Partikonstellationerna inom parlamentet, vilka präglas av mycket annat än klarhet, har nämligen stor betydelse för den politiska inriktningen framöver. Högerpopulister med Viktor Orbán i spetsen försöker förändra EU. Det borde inge stark oro hos dem som ansluter sig till demokratiska principer om människors lika värde. Detta är särskilt angeläget i ljuset av de påfrestningar som EU-systemet nu utsätts för genom en förestående Brexit, ett möjligt handelskrig mot USA, Krimproblematiken, miljöfrågorna och Europas framtida energiförsörjning. Kommissionsordföranden är en mäktig person som normalt utses från den partigrupp som blir störst efter valet till EU-parlamentet. Följaktligen borde det bli Frans Timmermans eller Manfred Weber. Personvalen är viktiga. Därför bör vi alla noga undersöka vilka politiker som är aktuella för Europaparlamentet och vad de står för. Det handlar ytterst om vilket Europa vi vill leva i.

Anne Ramberg
Generalsekreterare
anne.ramberg@advokatsamfundet.se

Annons
Annons