search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

Relationen mellan att tänka fritt och att tänka rätt

Vi bombarderas med det falska, det skeva och det motsägelsefulla blandat med det sanna och välgrundade i en salig röra. Vi befinner oss alltså i en situation där den stora friheten att göra sig hörd hotar att underminera kunskapen i stället för att förstärka den. Det konstaterar Åsa Wikforss, som är professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och författare till boken ”Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender”.

Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större. Denna devis, som står i stora bokstäver ovanför ingången till universitetsaulan i Uppsala, hör nog till våra mer ifrågasatta. Den för tankarna till auktoritära stater och fundamentalistiska ideologier. Uppsala universitet har själva uttryckt missnöje. Leif Lewin, tidigare vicerektor vid universitetet, har till och med argumenterat för att universitetet bör stå upp för den akademiska friheten och byta devis.

I dessa tider när informationen flödar fritt på nätet är det emellertid värt att reflektera lite över relationen mellan att tänka fritt och att tänka rätt. Till att börja med bör man notera att begreppet ”rätt” kan förstås på flera olika sätt. Det kan betyda som regimen/religionen/ideologin påbjuder. I den bemärkelsen är det givetvis inte särskilt stort att tänka rätt. Men ”rätt” kan också betyda sant, det vill säga med verkligheten överensstämmande. Och i denna mening är det stort att tänka rätt. För sanning spelar roll, inte bara för ett universitet: det spelar roll när vi ska bota sjukdomar och bygga broar, det spelar roll när vi ska avgöra om den anklagade är skyldig och det spelar roll för det demokratiska samhället.

Men är det större än att tänka fritt? Frågan är felställd. Vad vi bör fråga oss i stället är varför det är stort att tänka fritt. Varför är tanke- och yttrandefrihet värdefulla? Man kan förstås nöja sig med att säga att de är rättigheter och en förutsättning för ett fullgott mänskligt liv. Och det ligger säkert något i det. De klassiska argumenten för dessa friheter handlar dock främst om något annat: att de är en förutsättning för kunskapen.

Mest känd är kanske filosofen John Stuart Mills diskussion i On Liberty, 1859. Hans idé var att en ”fri marknad” av idéer krävs för att kunskap ska uppstå. Genom öppen debatt och fritt ifrågasättande kan vi upptäcka det falska och gå från det ogrundade till det välgrundade. Kunskapen uppstår inte bäst hos den isolerade tänkaren utan i fri konkurrens med andra idéer. Tanke- och yttrandefrihet är förutsättningar för kunskapen och, menade Mill, därför förutsättningar för det demokratiska samhället som bygger på upplysta medborgare.

Psykologisk forskning ger stöd för Mills idé om kunskapens interaktiva karaktär. Vi har alla våra ”biases” i tänkandet såsom bekräftelsebias, det vill säga tendensen att hålla fast vid de övertygelser vi redan har. Forskning visar att det bästa sättet att komma förbi sin bekräftelsebias är i öppen diskussion med andra människor där man gemensamt och under sakliga former kan värdera argument och evidens. Så är det goda akademiska seminariet utformat och så ser det välfungerande demokratiska samtalet ut. Att tänka, och diskutera, fritt är stort just eftersom det hjälper oss att tänka rätt.

Detta har förstås auktoritära ledare sedan tidernas begynnelse varit väl medvetna om. Filosofen Hannah Arendt, i sin berömda studie Totalitarismens ursprung (1951), konstaterar att auktoritära ledare fruktar sanningen just eftersom det är en kraft de inte rår på. Auktoritära stater försöker därför på olika sätt kontrollera det som går att kontrollera – inte sanningen utan människors tillgång till den. Att begränsa tanke- och yttrandefrihet är då centralt: inte bara för att man därigenom kan styra vilka budskap som når människor utan också för att man då kan sätta ur spel de mekanismer som gör att det falska avslöjas, det vill säga öppen debatt och granskning.

Men det finns också ett annat sätt att förhindra att människor tar till sig sanningen. Man kan bombardera dem med så mycket motsägelsefulla budskap, så mycket skevheter och falsarier blandat med en och annan sanning, att människor till slut inte vet vad de ska tro. Fenomenet kallas för gaslighting efter pjäsen ”Gaslight” från 1938 (filmad med Ingrid Bergman 1944) där en man försöker manipulera sin hustru att tro att hon tappat sitt förnuft. Målet med denna typ av propaganda är att medborgarna ska ge upp, sluta söka sanningen och tro på ledaren. Metoden används flitigt i Ryssland och det finns de som har oroat sig för att Trump ägnar sig åt just gaslighting eftersom han på en daglig basis sprider omkring sig så många motsägelsefulla och uppenbart falska påståenden.

I dessa tider hotas vi alla av gaslighting som ett resultat av den kakafoni av röster som hör nätet till. Vi bombarderas med det falska, det skeva och det motsägelsefulla blandat med det sanna och välgrundade i en salig röra. Aktörerna är många. Det handlar om trollfabriker, politiska plattformar och unga killar som upptäckt att de kan tjäna stora annonspengar på fejkade nyheter. Men det handlar också om en utsuddning av gränserna mellan sponsrat innehåll och information (som hos ”influencers”), om konspirationsteoretiker som når ut globalt och om Facebookgrupper som driver frågor utan vetenskaplig grund (till exempel vaccinmotstånd). Och mitt i alltihop har vi seriösa medier och forskare som på olika sätt försöker faktakontrollera och som genast anklagas för att ha en politisk agenda. Hat och hot hör förstås också bilden till.

Vi befinner oss alltså i en situation där den stora friheten att göra sig hörd hotar att underminera kunskapen i stället för att förstärka den. Mill hade inte fel när han hävdade att fri debatt är en förutsättning för kunskap, men man måste också reflektera över hur lätt en debatt blir ofri: Hur systematisk desinformation kan blockera möjligheten att nå sanningen, hur ofta diskussioner övergår i grupptänkande och hur den prövande dialogen byts ut mot hat och personangrepp där den som skriker högst tar över. Idéernas fria marknad fungerar inte om den är helt oreglerad, lika lite som ekonomins fria marknad fungerar helt oreglerad.

Mill ansåg förstås inte att yttrandefriheten skulle vara obegränsad, och diskussionen om vilka regleringar som är rimliga är gammal. Men den nya teknikens utmaningar leder oss in i okänd terräng. Teknikjättarna (Facebook, Google och Youtube) styr över informationsflödet samtidigt som de hävdar att de inte har något ansvar eftersom de inte är publicister. Vi själva bidrar till att sprida desinformationen genom att göra den till vår. Och datainsamling via sociala medier har möjliggjort att budskapen kan anpassas efter våra individuella sårbarheter. Hur detta ska regleras utan att på ett oacceptabelt sätt inskränka yttrandefriheten är en svår nöt att knäcka. Men vi bör vara medvetna om vad som står på spel: Hotet mot kunskapen är ett hot mot det demokratiska samhället.

Avslutningsvis är det värt att återvända till Thorild och till devisens ursprung, en text från 1794, Rätt, eller alla samhällens eviga lag. Thorild var inspirerad av revolutionen i Frankrike 1789 men han blev betänksam i takt med att terrorn bredde ut sig. I texten konstaterar han att precis som sann lycksalighet inte har en större fiende än falsk lycksalighet så har sann frihet inte en större fiende en falsk frihet. Den falska friheten, skriver han, driver först människorna till galen förtjusning men sedan, när de känner sig bedragna, störtar den dem i galen förtvivlan och träldom. Låt oss hoppas att vi kan hantera nätets falska frihet innan vår förtjusning övergår i förtvivlan och ofrihet.

Åsa Wikforss Professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet

Annons
Annons