search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Sekularism – ett mångtydigt begrepp

Begreppet religionsfrihet och möjligheten att utöva den är nära kopplade till idén om den sekulära staten. Ordet sekulär betyder helt enkelt världslig, och betecknar att staten, lagstiftningen och rättstillämpningen ska stå fria från religionen, något som i dag är självklart i de allra flesta västerländska stater. En sekulär stat behöver dock inte betyda att befolkningen per definition är icke-religiös.

Hur de olika sekulära staterna förhåller sig till religionen skiljer sig mycket åt. Som alltid spelar här historien och förhållandet mellan stat och kyrka genom tiderna en stor roll för vilken väg man valt.

I Frankrike har principen om den sekulära staten fått en egen benämning: laïcité. Laïcité innebär en strikt åtskillnad mellan världsligt och andligt. All myndighetsutövning ligger på staten och skolan har ingen undervisning i religion. I gengäld blandar sig staten inte in i religiösa angelägenheter och finansierar inte heller några religiösa aktiviteter. Typiskt för laïcitén är också betoningen av den negativa religionsfriheten, alltså att människor ska slippa konfronteras med andras religionsutövning.

Laïcitén har fått spridning även i andra länder, i synnerhet sådana som upplevt en konflikt mellan en stark förhärskande religion och staten. Ett exempel är Turkiet efter Kemal Atatürks maktövertagande.

I Sverige, liksom i övriga Norden, har sekularismen i stället vuxit fram i ett samhälle där stat och kyrka inte varit i konflikt – snarare i symbios. Med reformationen blev kyrkan en del av staten. Stat och kyrka har sedan utvecklats hand i hand, ideologiskt och organisatoriskt. Länge var exempelvis skolan kyrkans ansvar, och ända fram till år 2000 var det regeringen som utsåg Svenska kyrkans biskopar. Även om Svenska kyrkan i dag inte längre har någon särställning gentemot andra samfund (med vissa undantag) fortsätter staten att på olika sätt stödja religiösa samfund. Staten bistår ett antal samfund med att ta in kyrkoavgifter och viss myndighetsutövning är delegerad till samfunden (vigslar). Trossamfunden ses som viktiga delar av civilsamhället, och får därför ekonomiskt stöd.

Delar av den gamla symbiosen lever också kvar i olika delar av samhället, mer eller mindre uppmärksammade. Vem har väl exempelvis missat diskussionen om skolavslutningar i kyrkan, ett fenomen som tycks ha ett starkt folkligt stöd. Mer i det tysta pågår fortfarande korum inom Försvarsmakten, liksom tingspredikningar vid vissa tingsrätter (en gudstjänst som var obligatorisk mellan 1696 och 1990). Vid Svea hovrätt höll man fast vid traditionen med rättegångsgudstjänst fram till 2008, då presidenten Johan Hirschfeldt lade ner den efter kritik från föreningen Humanisterna.

Ulrika Öster