Religionsfriheten i Sverige

Historiskt sett är religionsfriheten, precis som övriga fri- och rättigheter, en ungdom. Idén om att människan själv skulle få välja – eller välja bort – religion föddes med upplysningen, och får fart i både den amerikanska och den franska revolutionen.

I Sverige tar det betydligt längre tid innan någon verklig religionsfrihet uppnås. Visserligen nämns ­religionsfriheten redan i 1809 års regeringsform, men i praktiken är i stort sett alla människor i landet tvångsanslutna till den protestantiska kyrkan och på olika sätt ålagda att följa dess lära. Liksom i de övriga nordiska länderna är kyrkan sedan reformationen på 1500- och 1600-talen starkt knuten till staten, och att vara svensk är på många sätt synonymt med att höra till kyrkan.

Väckelserörelsen, tillsammans med industrialismen och liberalismen, skapar ett tryck på förändringar under 1800-talet. Under andra halvan av 1800-talet får svenskarna möjlighet att lämna Svenska kyrkan för att gå in i annat (kristet) samfund genom den så kallade dissenterlagen. Dissenter är dock fortsatt skattskyldiga i kyrkan, och förlorar dessutom möjligheten till insyn i exempelvis skolfrågor, som sköts av kyrkan.

Först med religionsfrihetslagen 1951 genomförs en negativ religionsfrihet, rätten att inte vara med i något religiöst samfund. Sverige har då tillträtt Europakonventionen, och fri- och rättigheter diskuteras flitigt. Barn till medlemmar i statskyrkan ansluts även fortsättningsvis till kyrkan vid födseln.

Med 1974 års regeringsform (RF) får religionsfriheten, liksom en rad andra grundläggande fri- och rättigheter, formen av grundlag. Religionsfriheten skiljer sig från flera av de övriga rättigheterna genom att vara absolut, i bemärkelsen att den bara kan begränsas av grundlag, inte av lag. Rättighetsskyddet i RF är dock fortsatt begränsat av det så kallade uppenbarhetsrekvisitet, som består till 2010.

1995 antar riksdagen, efter flera års diskussioner, lagen om trossamfund, och separationen mellan kyrka och stat formaliseras. Lagen träder i kraft 1998, och innebär bland annat att barn inte längre ansluts automatiskt till Svenska kyrkan. I stället blir dopet, eller en anmälan, grunden för medlemskap i kyrkan. 

Ulrika Öster