search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyhetsreportage

Den obotlige optimisten

Årets mottagare av Stockholm Human Rights Award domaren och professorn Thomas Buergenthal ser hoppfullt på tillståndet i världen trots allvarliga bakslag för de mänskliga rättigheterna under senare år. Situationen i Nordkorea är vad som upprör honom mest i dag. Det är värre i Nordkorea än var det var i Nazityskland anser överlevaren av Förintelsen.

Thomas Buergenthals livsresa är unik; den rymmer allt från djupaste mörker till en internationell framgångsrik livsgärning i kampen för mänskliga rättigheter och folkrätten.

Professor Thomas Buergenthal gör en stillsam entré när han anländer i mörkret till Advokatsamfundets kansli, iklädd kavaj utan överrock, strax före klockan två den 19 november. Stödd på en käpp rör han sig sakteliga och på sköra steg, men så snart han intagit ordförandestolen i Advokatsamfundets styrelserum visar det sig att professor Buergenthal är en synnerligen vital herre med pigga gråblå ögon.

Thomas Buergenthal säger att han känner sig hedrad över att vara årets mottagare av Stockholm Human Rights Award.

– Det är en av få utmärkelser som delas ut av advokatorganisationer. Det är fint att få ett erkännande av sina egna, säger han och tillägger:

– Det bekräftar ens ställning på området. Sett ut ur det perspektivet är det väldigt viktigt.

Överlevare

Thomas Buergenthal är en av de yngsta som överlevt Förintelsen. Efter att han emigrerade till USA i början av 1950-talet har han gjort en enastående karriär. Buergenthal har ägnat sitt liv åt att främja mänskliga rättigheter, bland annat som domare vid Internationella domstolen i Haag.

Med ett bättre perspektiv än de flesta människor kan han pedagogiskt, konkret och understundom underhållande teckna de stora dragen i den moderna utvecklingen av folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Inte så konstigt. Han är en van föreläsare. Fast framför allt var han med tidigt i arbetet för att sprida dessa rättigheter över världen. Det har varit en fantastisk utveckling, anser han. I stora delar av världen är situationen en helt annan i dag än den var för femtio år sedan. Han nämner särskilt den positiva utvecklingen i Latinamerika och Afrika.

Samtidigt konstaterar Buergenthal att den ljusa bilden är långt ifrån ensidig. Utvecklingen för mänskliga rättigheter är bekymmersam i länder som USA, Ryssland, Kina, (Burma) Myanmar, Ungern och Polen, samt, understryker han, Nordkorea.

– Mänskliga rättigheter är alla människors strävan. Men det är inte nödvändigtvis så att alla människor vill att alla andra ska ha mänskliga rättigheter. Somliga vill endast ha dem för sig själva.

Nordkorea

Thomas Buergenthal medverkade i en kommission, War Crimes Committe of the International Bar Association, som 2017 presenterade en rapport om förhållandena i de nordkoreanska lägren. Underlaget kom från flera källor: vittnesuppgifter från tidigare politiska fångar och även vakter, avhandlingar och videofilmer. Rapporten visar på hur Nordkorea begår tio av elva krigsförbrytelser som finns upptagna i FN:s Romstadga.

För närvarande uppskattas mellan 80 000 och 130 000 vara internerade i fångläger. Behandlingen är synnerligen grym. Fångar avrättas, våldtas, misshandlas, torteras samt får svälta. Kristna utsätts för särskild grymhet eftersom de ses som reaktionära.

Thomas Buergenthal säger att han trodde att han kände till hur svåra förhållandena var. Trots det blev han överraskad.

– Förhållandena i Nordkorea är betydligt värre än vad man kan föreställa sig. De är otänkbara. Det är lika illa eller ännu värre än vad vi upplevde i koncentrationslägren. De nordkoreanska arbetslägren är mordmaskiner. Det som händer människor där är fruktansvärt, säger han indignerat och berättar att om en människa i en familj döms för att inte stödja Nordkoreas diktator så hämtas tre generationer från samma familj till lägren.

– Kvinnorna behandlas fruktansvärt. De våldtas av vakterna, säger han och tillägger att om de blir gravida så utsätts kvinnorna för mycket grovt våld från vakterna så att fostret ska dö. De begår fruktansvärda handlingar.

Thomas Buergenthals kommission presenterade en rapport om Nordkorea och försökte få president Trump att ta del av den.

– Men det var han naturligtvis inte intresserad av. Han är intresserad av att få Nobels fredspris för att ha avväpnat Nordkorea. Det är en dröm och komplett nonsens, säger han och suckar tungt.

USA:s tillstånd

Thomas Buergenthal beklagar att Donald Trump valdes till USA:s president.

– Det är en större tragedi än vad vi hade kunnat föreställa oss. Vi tänkte bara att det var en obildad tölp som hade blivit president och att vi kunde ta oss igenom de här fyra åren. Men nu ser vi hur den här mannen ställer till med enorm skada på så många områden, kommenterar han och tillägger:

– Det är en tragedi för den internationella freden, för oss alla, för vår framtid.

Hur tror du att det går i nästa amerikanska val?

– Vissa av oss har slutat att besvara den frågan eftersom vi hade så fel. Vi trodde inte att han (Donald Trump) hade någon chans.

Buergenthal anser att utvecklingen till trots för mänskliga rättigheter i världens tre mäktigaste länder Kina, Ryssland och USA, så måste man hoppas.

– Vi behöver verkligen en ny president i USA. En bra amerikansk president kan ha ett stort inflytande. Om han är uppfinningsrik så är det än bättre.

Buergenthal säger att det är svårt att veta vad som kan hända i Ryssland. Ibland kan militären bli missnöjd och Putin, som kom till makten snabbt, kan vara borta från en dag till en annan, funderar han.

– Jag kan föreställa mig en sådan utveckling i Ryssland. Det fanns goda stunder med Gorbatjov. Det krävs bara lite tur!

Är du optimistisk?

– Ja, om inte jag är optimistisk vem ska då vara det?, utbrister han och skrattar stort.

Han berättar roat om en amerikansk senator som en gång kallade honom för ”goddamned idealist!”

– Hon trodde att det var en förolämpning. Jag kände mig mycket hedrad, säger han och skrattar förtjust innan han fortsätter:

– Jag är en idealist med realistiska förväntningar. Man måste vara en idealist om man ska arbeta med de här frågorna. För mig betyder det i grunden att se på möjligheterna och inte motsatsen, saker som kan gå fel. 

Utbildning i demokrati

När Thomas blickar framåt och reflekterar över vad som är viktigast för att stärka utvecklingen för de mänskliga rättigheterna ser han en faktor som den avgörande.

– Det viktigaste är utbildning, och den måste börja i hemmet. Det är för sent på universitet eller till och med på högstadiet. Barn måste få växa upp utan att lära sig hata, utan tro gott om andra. Det innebär att på de flesta platser har vi inte rätt utbildningsprogram, vi börjar för sent, säger han tillägger:

– Hat är en synd. Du föds utan hat. Du tillägnar dig det, och det börjar i hemmet. Man kan
kalla det för demokratiutbildning. Lev och låt leva och hata inte människor på grund av deras hudfärg, eller något annat.

Karriären

Thomas Buergenthal växte upp i en tvåspråkig familj. Med sin far talade han polska och med sin mor tyska. När de tre var tillsammans talade de tyska eftersom hans mamma inte talade polska. Senare lärde han sig även franska och engelska.

Efter ankomsten till USA i början av 1950-talet erbjöds Thomas att utbilda sig till något slags hantverkaryrke, men han tackade nej. Han ville studera juridik. Något som även hans far hade gjort. ”Har man en examen i juridik kan man ägna sig åt väldigt mycket.” Det som alltid har hjälpt honom genom sin livsgärning är hans språkkunskaper.

Efter juridikexamen valde Thomas medvetet bort erbjudanden om välavlönat advokatarbete på Wall Street.

– Jag hade språkkvalifikationerna. Jag tänkte först och främst: Vad kan man göra om man kan
språk? Jo, då kan man arbeta internationellt. Och då tänkte jag att folkrätt är rätt ämne för mig.

Valet av inriktning hänger också samman med hans barndomserfarenheter.

– Jag kände att här finns det något jag kan göra och förstå. Och det viktigt att göra någonting.

Thomas Buergenthal konstaterar hur han återkommande haft tur, att klara sig genom tiden i koncentrationsläger och genom sitt liv och yrkesgärning. Men det finns en ytterligare förklaring.

– Framför allt blir jag inte deprimerad av misslyckanden. Det tycker min fru är mycket förvånande. Är det något som inte fungerar, släpp det. Jag har även försökt lära av andra människor. Men låt inte andra få dig att misströsta.

Men det finns ett hack i hans levnadsbana. Ett uppdrag som gick honom förbi. Han skulle väldigt gärna ha blivit nominerad till Internationella brottmålsdomstolen, ICC (the International criminal court).

Thomas Buergenthal berättar att när han såg listan med USA:s kandidater tyckte han sig vara betydligt mer kvalificerad än de för att bli nominerad.

– Jag blev väldigt
besviken eftersom jag kände att det här är en plats där jag borde vara. Jag hade kunnat göra mer i ICC. I Internationella domstolen finns bra duktiga folkrättsjurister men om jag var där eller inte spelade inte någon roll. Medan i ICC:s begynnelse hade jag kunnat bidra mer.

Boken om Lyckobarnet

Thomas skrev sin självbiografi ”Lyckobarnet, pojken som överlevde förintelsen” när han var i 60-årsåldern och arbetade i Internationella domstolen. Vid ett tillfälle hade han några veckor ledigt och då skrev han boken. Han försökte få barnets röst att bli tydlig i boken, men var orolig för att han skulle ha förlorat den.

– Det var en befrielse att upptäcka att jag hade barnets röst inuti mig när jag skrev boken. Att ha den rösten gjorde skrivandet mycket lättare, säger han och fortsätter:

– När jag började skriva kom allt tillbaka. Det var mycket enkelt att skriva, allt bara flöt på. På tre veckor hade jag den klar till största del.

Tycker du att bokens titel stämmer för ditt liv i övrigt?

– I stort sett stämmer titeln även för mitt liv. Nu när jag blickar tillbaka på min karriär, det finns inte så mycket mer att se fram emot, tycker jag att jag har haft en extrem tur. Att överleva, komma till USA, få utbildning och stipendier, och sedan bli doktor vid Harvards juristutbildning bland annat. Men det finns en sak som han önskar att han inte lämnat ogjord.

– Jag önskar att jag hade lärt mig kinesiska. Jag har aldrig haft mardrömmar om tiden i koncentrationslägret. Men det finns en annan dröm som är återkommande. Jag kommer till ett provtillfälle och får veta att provet är antingen på japanska eller kinesiska. Jag brukar då välja japanska. Det visar att jag på något sätt försöker lösa situationen hur det än verkar.

Den evige optimisten. ¶

Curriculum vitae

Under mer än ett halvt sekel har Thomas Buergenthal tjänstgjort som domare och undervisat vid många ledande juridiska fakulteter. Bland de domstolar och organ där han har varit ledamot finns Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter, där han också en period var ordförande, FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och Internationella domstolen i Haag.

Thomas Buergenthal har innehaft många professurer och andra akademiska ställningar, bland dem hans nuvarande som Lobingier-emeritusprofessor i komparativ rätt och rättsvetenskap vid George Washington University Law School, där han har undervisat i folkrätt och mänskliga rättigheter, och som dekanus vid Washington College of Law of American University.

Thomas Buergenthal är upphovsman till ett stort antal artiklar om folkrätt och mänskliga rättigheter och har skrivit mer än ett dussin böcker, däribland hans memoarer Pojken
som överlevde Förintelsen.

Personligt: Thomas Buergenthal

Född: Thomas Buergenthal, 1934 i Ľubochňa, Tjeckoslovakien, nuvarande Slovakien.

Bor: Chevy Chase, Maryland, USA, strax norr om Washington, D.C.

Familj: Thomas har tre söner, från ett tidigare äktenskap, och fyra barnbarn. Hans fru Peggy har en son och en dotter, från ett tidigare äktenskap, och fem barnbarn.

Fritid: Det han helst gör på ledig tid är att skriva. Hittills har det blivit 12–13 böcker framför allt om folkrätt och mänskliga rättigheter. Han har även en stor samling med promenadkäppar, ett samlarintresse som uppstod långt tidigare än han behövde dem. I dag ingår ett 30–40-tal käppar i samlingen. ”De är vackra men inte så funktionella.”

I sin ungdom var han mycket sportintresserad, och spelade fotboll och bordtennis. Han var juniormästare i Göttingen, och på college i USA tjänade han prispengar på bordtennis.

Tom Knutson