search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Advokatdagarna

Praxis fortsätter styra överklagbarheten med nya förvaltningslagen

Ulrik von Essen tror inte att nya förvaltningslagen innebär stora ändringar för förvaltningsbeslutens överklagbarhet.

Den nya förvaltningslagen (2017:900) trädde i kraft den 1 juli i år.

Ulrik von Essen, justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen, diskuterade hur den nya förvaltningslagen kan inverka på den praxis som finns om förvaltningsbesluts överklagbarhet.

Ulrik von Essen trodde inte att så mycket skulle förändras.

– Några ändringar får betydelse, framför allt för domstolarna, i huvudsak förvaltningsrätterna. Men mycket fortsätter som tidigare.

Tillämpningsområdet för den nya lagen är detsamma, med några ändringar. Undantaget för hälso- och sjukvården är borttaget. Några principer som redan gällde har kodifierats i lagen: legalitets-, objektivitets- och proportionalitetsprinciperna.

Kravet att beslutet ska innebära myndighetsutövning har strukits – den nya lagen gäller fullt ut, oavsett om det är myndighetsutövning eller inte.

– Jag har svårt att se att det innebär stora förändringar, sa Ulrik von Essen.

I fråga om överklagbarheten har man tidigare i princip bara kunnat klaga på slutliga beslut. Men enligt den nya lagen (41 §) kan man klaga på väsentliga beslut, oavsett om de är slutliga beslut eller beredningsbeslut – och förmodligen också på verkställighetsbeslut.

– Målsättningen är att man ska kunna klaga på fler beslut än tidigare. I vilken utsträckning får praxis visa, sa Ulrik von Essen.

I rättsfallet HFD 2018 ref. 23 har HFD sammanställt praxis till en ”manual” över överklagbarhet. För överklagbarhet krävs att avgörandet är skriftligt, innefattar ett handlingsdirigerande uttalande (även till exempel uppgifter på en webbsida omfattas, se RÅ 2004 ref. 8), är bestående i tiden, är dokumenterat och har viss verkan på något sätt. Om myndigheten utformar ett uttalande så att det framstår som att den enskilde behöver rätta sig efter det, är det ett överklagbart beslut (se RÅ 2007 ref. 7).

Klagorätten är helt oförändrad i den nya lagen (42 §) – praxis gäller fortfarande där.

Den nya lagen (39 §) lagfäster principen om litis pendens.

– Det tycker jag är en olycklig ordning, sa Ulrik von Essen.

Det innebär att en myndighet numera inte kan ändra ett beslut till förmån för den klagande, när det väl har gått vidare till domstol. Man tvingas invänta domstolens avgörande.

Enligt RÅ 1995 ref. 26 har principen om litis pendens inte ansetts absolut i förvaltningsprocessen.

– Men nu får vi utgå från att principen är absolut, sa Ulrik von Essen.

Ett viktigt rättsfall som gäller återförvisningsbesluts överklagbarhet är HFD 2015 ref. 39, där HFD slår fast dels att ett överlämnande inte ger beslutsmyndigheten möjlighet att göra en förnyad materiell prövning av den fråga som domstolen slutligt har avgjort, dels att ett beslut om överlämnande inte kan överklagas.

HFD 2015 ref. 39 hänvisar till fallet RÅ 1979 1:95, som fortfarande gäller.

I RÅ 1979 1:95 slog domstolen fast att, vid återförvisning, den instans som man återförvisar till är bunden av överinstansens processuella ställningstaganden.

– Men däremot är underinstansen inte bunden i materiella frågor, sa Ulrik von Essen.

I 2015 års fall drar domstolen också en linje mellan begreppen återförvisa och överlämna.

– Vid återförvisning ska man undanröja det som finns, skicka tillbaka det, och så börjar man om igen. Vid överlämnande, däremot, ska det inte ske någon ny prövning. Överlämnande sker uteslutande för att underinstansen ska verkställa beslutet och fatta eventuella följdbeslut, sa Ulrik von Essen.

Överklagbarhet vid onyttiga besvär är speciellt för förvaltningsdomstolarna. Ett exempel är en restaurang som i februari söker tillfälligt bygglov för en uteservering under sommaren och får det beviljat i april. Grannarna överklagar beslutet, och ärendet är färdigkommunicerat i november – då uteserveringen redan är borta. Ärendet avskrivs. När detta upprepas år efter år tycker domstolen att grannarna ändå borde få sin sak prövad, och prövar överklagandet trots att hela processföremålet är överspelat.

HFD har i tidigare praxis sagt att alla ­domstolsinstanser kan göra en sådan prövning.

– Domstolarna kan göra det av två skäl: antingen för att vägleda myndigheterna, eller av omsorg om den enskilda parten, sa Ulrik von Essen.

I HFD 2016 ref. 48 har domstolen slagit fast att ett sådant avgörande ska göras inte genom avskrivning utan genom dom, så att avgörandet går att överklaga. Annars är det bara själva avskrivningen som kan överklagas, och eftersom den är riktig i sak avslås överklagandet.

– Däremot gissar jag att myndigheter inte har motsvarande befogenhet, sa Ulrik von Essen. 

Annons
Annons