search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Aktuellt

Om lagprövning

I 7 kap. 2 § RF föreskrivs att yttrande ska inhämtas från myndigheter och kommuner vid beredning av regeringsärenden. Även sammanslutningar och enskilda ska i den omfattning som behövs ges möjlighet att yttra sig. Det är det sista som gör att Advokatsamfundet varje år yttrar sig över ett stort antal förslag till lagar med mera. Det händer att vi kritiserar att remisstiden är för kort. Det skedde senast vid beredningen av den lag som syftar till att ge möjlighet till uppehållstillstånd för gymnasiestudier. Remisstiden var tre veckor. Vi skrev: ”Den skyndsamhet som remisstiden påkallar medför att eventuella brister i förslaget kan bli otillräckligt övervägda eller i värsta fall inte uppmärksammade alls.”

I 11 kap. 14 § RF föreskrivs bland annat att en föreskrift inte får tillämpas av en domstol ”om stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid föreskriftens tillkomst”. Om det är en lagregel ska ”särskilt beaktas att riksdagen är folkets främsta företrädare”.

Kan en domstol underlåta att tillämpa en lagregel på den grunden att remisstiden varit otillräcklig? Det har Högsta domstolen prövat i dom den 28 september i år. En man hade av tingsrätt och hovrätt dömts till två års fängelse för grovt vapenbrott, med tillämpning av regler som trädde i kraft den 1 januari 2018 och som bland annat innebär att straffminimum för grovt vapenbrott höjs från ett till två år. Ingen av underinstanserna gjorde någon lagprövning av de nya reglerna; ej heller berördes frågan i överklagandet till Högsta domstolen. Det måste därför förstås så att HD på eget initiativ företog lagprövning.

Lagrådet hade avstyrkt förslaget. RF:s beredningskrav ansågs inte uppfyllt. Lagrådet anförde bland annat att remissinstanserna fick mindre än en månad på sig att yttra sig och att remisstiden inföll under sommaren.

Trots att man instämde med Lagrådet att regeringen brustit i beredningen ställde sig riksdagens justitieutskott bakom propositionen, varvid man hänvisade till att det var angeläget att straffskärpningarna snarast trädde i kraft och att den stora majoriteten av remissinstanser trots allt yttrat sig.

HD anför bland annat följande i sin dom. Brister vid beredningen måste för att få betydelse vid lagprövningen vara väsentliga. Detta torde endast i undantagsfall bli aktuellt och lagprövningen skiljer sig alltså från Lagrådets bredare granskning. Lagprövningen får när det gäller beredningen anses ta sikte på i vad mån frågor av betydelse för rättssäkerheten har utretts och belysts. Om det tydligt brister i det avseendet samtidigt som det har förekommit ett ofullständigt remissförfarande bör det kunna inverka vid en lagprövning. Om återverkningarna för enskilda i något centralt hänseende framstår som helt outredda eller oöverblickbara, trots att upplysningar rimligtvis hade kunnat hämtas in genom ett mer sedvanligt remissförfarande, skulle detta kunna leda till bedömningen att stadgad ordning har satts åt sidan i ett väsentligt hänseende.

HD hänför sig också till föreskriften i 11 kap. 14 § att det särskilt ska beaktas att riksdagen är folkets främsta företrädare och skriver att den måste förstås så att en domstol ska ge riksdagens tolkning stor tyngd och att det krävs starka skäl, närmast av allmänt rättsstatlig karaktär, för att gå ifrån riksdagens bedömning.

I det enskilda fallet fann HD att stadgad ordning inte följts fullt ut men det saknades skäl för slutsatsen att återverkningarna för den enskilde som en följd av den korta remisstiden blivit helt outredda eller oöverblickbara, varför lagregeln om två års minimistraff skulle tillämpas.

Samfundet kommer förstås att fortsätta kritisera korta remisstider men utrymmet för att det skulle föranleda att aktuell bestämmelse inte tillämpas är efter HD:s dom minimalt.

Christer Danielsson
Ordförande i Sveriges advokatsamfund