search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

EU:s existentiella kris är inte över

Minns ni vad som hände i Europa för trettio år sedan? Hösten 1988 bjöd den kommunistiska regimen i Warszawa in den oberoende fackföreningsrörelsen Solidaritet till rundabordssamtal som inte bara förändrade Polen, utan hela Europa. Det var början på en fredlig demokratisk revolution i vår del av världen.

Samtalen i Polen satte igång en process som inte gick att hejda. Sommaren 1989 vann Solidaritet en förkrossande seger i det första halvfria polska valet sedan andra världskrigets slut. I november samma år föll muren i Berlin och sedan kollapsade de kommunistiska diktaturerna i land efter land i östra och centrala Europa. Vi som följde det som hände glömmer det aldrig. Polen banade väg för ett mer demokratiskt Europa, kalla krigets slut och en friare värld. Därför är det så sorgligt att följa den riktning som regeringen i Warszawa väljer i dag.

För tre år sedan inleddes en ny revolution i Polen som också skakar Europa, men på ett annat sätt än för trettio år sedan. Efter valet 2015, som innebar en storseger för det nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa, inleddes en omvälvning som bland annat gick ut på att den exekutiva och lagstiftande makten skulle få mer direkt kontroll över landets domstolar och rättsväsende.

Redan i december 2015 protesterade EU-kommissio­nen och varnade för att rättsstatens principer kunde vara i fara. Tvisten som har pågått sedan dess har hittills inte lett till någon uppgörelse, utan snarast skärpt motsättningarna och blivit en närmast existentiell fråga för EU. ”Det handlar om vilka vi är”, hävdar kommissionens vice ordförande Frans Timmermans. Den polska regeringen håller med, fast på motsatt sätt. ”Det är inte EU som ska bestämma vilka vi är”, heter det från Warszawa.

Det är på sätt och vis kommunismens gamla spöke som åter vandrar genom Europa. Den polska regeringen hävdar att kommunismens rester ska bort och att det är därför till exempel ledamöter i landets högsta domstol tvingas att gå i förtida pension. EU-kommissionen anser tvärtom att Polen går mot ett auktoritärt styre när den politiska makten sparkar domstolens ledamöter och får mer direkt kontroll över styrning, administration och utnämningsprocesser i rättssystemet.

Så hur kommer det att gå? Den frågan är också existentiell och pekar på en paradox som sedan länge präglar unionen. EU hyllar demokrati och rättsstatens principer och kan ställa detaljerade krav på länder som vill bli medlemmar i unionen, men har hittills inte satt upp några demokratiska gränser för stater som redan är EU-medlemmar. Den utdragna tvisten mellan EU-kommissionen och Polen har inte lett till något klargörande, men vissa slutsatser kan ändå dras.

Det är för det första tydligt att artikel 7 i EU:s fördrag, den så kallade atombomben, inte avskräcker ett EU-land som går i auktoritär riktning. Artikel 7 infördes 1999 och gav EU möjlighet att dra in rösträtten för ett medlemsland som ”allvarligt åsidosätter” demokratin eller andra grundläggande värden i EU. Precis som när det gäller kärnvapen var förhoppningen att artikeln aldrig skulle behöva användas eftersom dess blotta existens skulle hindra EU:s länder att urholka demokratin.

Så har det inte blivit. I december 2017 aktiverades artikel 7 första gången i EU:s historia när kommissionen varnade för att det fanns risk för brott mot rättsstatens principer i Polen, men sedan hamnade frågan på de politiska ledarnas bord.

För att slå fast att det verkligen finns en risk för att ett EU-land åsidosätter demokratin krävs att fyra femtedelar av medlemsstaterna är överens, och när det gäller Polen har sådant beslut inte fattats. För att sedan gå vidare och eventuellt straffa Polen med indragen rösträtt måste alla EU-länder vara överens, och Ungern har redan förklarat att landet i så fall tänker lägga in sitt veto.

Betyder det att eu-kommissionens kritik inte kommer att få några följder? Nej, det är inte alls säkert. I somras valde nämligen kommissionen en annan väg för att försöka tvinga Polen att backa. Ett så kallat överträdelseförfarande inleddes där kommissionen senare under hösten drog Polen inför rätta vid EU-domstolen. Kommissionen hävdar att Polen dels bryter mot artikel 47 i EU:s stadga om grundläggande rättigheter (där rätten till en opartisk domstol slås fast), dels mot artikel 19 i EU:s fördrag.

Det var ett nytt och ganska listigt drag. EU har ju egentligen inga gemensamma lagar om hur medlemsstaterna ska organisera sina domstolar. Rättsstaten är i huvudsak nationell, också i EU, men den här gången pekar kommissionen på en artikel i unionens fördrag på ett sätt som inte har gjorts tidigare.

Artikel 19 handlar egentligen bara om hur EU-domstolen ska fungera. Där stadgas emellertid också att ”medlemsstaterna ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten”.

Allt hänger alltså ihop, anser EU-kommissionen. Domstolar i medlemsländerna ska vara politiskt oberoende eftersom det annars inte går att lita på deras rättstillämpning. Om Polen politiserar landets domstolar kan inte EU-domstolen, och inte heller andra EU-länder, ha förtroende för att de polska domarna är oberoende när de tolkar de gemensamma EU-lagarna. Därför angår Polens rättsliga affärer hela EU, tycker kommissionen.

Tvisten mellan kommissionen och Warszawa ska alltså avgöras i EU-domstolen i Luxemburg. I avvaktan på slutligt avgörande har EU-domstolen beordrat Polen att den nya lagen om sänkt pensionsålder för polska domare inte ska tillämpas. Om Polen senare fälls måste regeringen i Warszawa följa utslaget. Polen kan inte gärna strunta i EU-domstolens beslut, även om det har antytts, utan att det skulle uppfattas som en grov provokation. Dessutom skulle det leda till dryga böter.

EU-domstolen är trots allt den enda institution som har makt att slutligt avgöra tvister i unionen, och därmed hålla ihop EU. Till och med regeringen i Budapest är lojal med unionens domstol. EU-kommissionen har dragit den ungerska regeringen inför EU-domstolen många gånger och Ungern har hittills alltid följt utslagen, även efter en förlust.

EU:s existentiella kris är med andra ord inte över. Frågan gäller vad alla de där vackra men diffusa orden om demokrati och rättsstatens principer, som EU:s företrädare så ofta använder i högtidstalen, egentligen innebär. Striden om EU:s själ är inte avgjord, utan pågår för närvarande bakom lyckta dörrar i Luxemburg.

Annika Ström Melin Journalist

Annika Ström Melin

Trettio år efter kommunismens fall i Polen anklagas landet för brott mot demokratins grunder. Den utdragna tvisten om det polska rättssystemet handlar i grunden om EU:s själ och har till slut hamnat i EU-domstolen, skriver journalisten Annika Ström Melin.

Ström Melin har bevakat Europafrågor för olika tidningar och medier sedan mitten av 1990-talet. 2004 tilldelades hon Advokatsamfundets journalistpris och de senaste åren och fram till i somras var hon Dagens Nyheters EU-korrespondent. För närvarande skriver hon på en bok om världen efter 1989 och hon har tidigare publicerat två böcker om EU:s historia och framväxt.