Kampen för rättsstaten

 – Hur länge har ni bott på fastigheten?
– I hela mitt liv, 85 år.
– Har Ni varit i domstol förr?
– Nej, aldrig.

Muntlig förberedelse i Amtsgericht Potsdam hösten 2015. Tvisten handlar om en mur och en häck nära en tomtgräns; muren rasar, häcken breder ut sig och gränsens exakta dragning är oklar.

Men som åhörare får jag en hisnande känsla långt bortom de grannelagsrättsliga trivialiteterna. Den äldre damen föddes mot slutet av Weimar-republikens rättsstat och genomlevde tredje riket, andra världskriget och DDR-tiden utan att hamna i domstol eller – tydligen – väcka myndigheternas intresse på något sätt som kunde hindra henne från att fortsätta bo på sin ärvda fastighet.

Hans Fallada beskriver i romanen Ensam i Berlin hur ett par, helt vanliga människor, fick nog av tredje riket och började protestera genom att sprida brevkort med budskap som var kritiska mot nazistregimen. I Volksgerichtshof var rättegången ett skådespel; domen var klar i förväg och advokaterna knappt ens statister. Jeder stirbt für sich allein, Var och en dör för sig i ensamhet, är bokens tyska originaltitel.

I våras var vi några rättshistoriker från Lund och Uppsala på studieresa i Berlin. Vi besökte Stasis häkte i Hohenschönhausen och träffade en äldre man vid namn Peter Rüegg. Han hade år 1959 som löjtnant vid DDR:s gränspolis fällt några obetänksamma uttalanden, sedan suttit inlåst i Hohenschönhausen och dömts av en domstol i Potsdam till sju års fängelse. Efter murens fall visade det sig att åklagaren hade velat yrka dödsstraff. Högste chefen för Stasi, Erich Mielke, hade dock inte undertecknat åklagarens begäran utan instruerat denne att yrka livstids fängelse. Wenn Mielke unterschrieben hätte, Om Mielke hade skrivit under, är titeln på Rüeggs självbiografiska bok.

Hur byggs en rättsstat upp? Det är en fråga som inte minst sedan murens fall har väckt mycket uppmärksamhet. Internationellt arbete har pågått och viktiga framsteg har gjorts i många länder. Grundlagsfästa fri- och rättigheter, oavhängiga domstolar, författningsdomstolar, självständiga advokatväsenden har införts.

Hur bryts en rättsstat ned? Frågan som inte skulle behöva ställas dyker allt oftare upp. Vi ser hur domare och advokater avsätts, häktas och fängslas i Turkiet. Vi ser hur regeringar i Ungern och Polen successivt genomför förändringar som försvagar författningsdomstolar och andra domstolar och försöker byta ut oavhängiga domare mot mer följsamma efterträdare.

Hur ska nedbrytandet av rättsstaten kunna motverkas? Vilka varningsklockor ska vi lyssna efter? Vad kan göras? Och vem ska göra det?

EU-domstolen har i ett avgörande den 25 juli 2018 (mål C-216/18) besvarat en irländsk domares fråga om den europeiska arresteringsorderns fortsatta funktion i förhållande till Polen. Principen om ömsesidigt erkännande är en EU-rättslig grundprincip, men under exceptionella omständigheter kan den frångås. Och frågan är när rättsstaten i ett EU-land underminerats så mycket att exceptionella omständigheter föreligger.

EU-domstolen har i sitt avgörande uttalat sig om vad som gäller för domstolarnas oavhängighet. Kravet på att domstolar ska vara oavhängiga hör till kärnan i rätten till en rättvis rättegång. Domstolar ska fullgöra sina uppgifter helt självständigt utan att vara underställda någon annan och utan att ta emot order eller instruktioner från något håll. Domstolarna ska vara skyddade mot yttre inblandning och påtryckningar som kan äventyra ledamöternas oberoende prövning och påverka deras avgöranden. Domarnas integritet ska skyddas bland annat genom att de är oavsättliga och har en lön som står i proportion till uppdragets betydelse. Det disciplinära systemet för domare ska innehålla de garantier som behövs för att helt förhindra risken för att ett sådant system används för att utöva politisk kontroll över innehållet i domstolarnas avgöranden.

Domare ska vara opartiska, och avståndet gentemot parterna och deras respektive intressen ska vara detsamma. Det ska inte finnas något annat intresse vad gäller utgången i målet än vad som följer av en strikt tillämpning av rättsreglerna. Det ska finnas regler om en domstols sammansättning, utnämningar, längden på förordnanden, de grunder på vilka ledamöterna kan avstå från att delta i ett avgörande, grunderna för vad som utgör jäv och de grunder med stöd av vilka ledamöterna får avsättas. Dessa regler ska utesluta allt rimligt tvivel som enskilda skulle kunna hysa beträffande domstolsinstansens okänslighet för påverkan av yttre omständigheter och dess neutralitet i förhållande till de motstående intressena.

Intet av detta är nytt. Allt detta syftar till att förhindra skådeprocesser och instruktioner från ministrar om önskade domslut. Och det behöver återupprepas och slås fast gång på gång. Endast på det sättet kan vi höra varningsklockorna – när en av dessa garantier för domarens oavhängighet ifrågasätts eller naggas i kanten, är det dags för var och en av oss att reagera. För vi kan inte lita på att någon annan ska göra det.

Den muntliga förberedelsen om muren, häcken och tomtgränsen i Potsdam hösten 2015 hölls i en domstolsbyggnad uppförd år 1883. År 1952 tog Stasi över den, och domstolen flyttade till mer oansenliga byggnader. I samband med Berlinmurens fall lämnade de äldre domarna snabbt domstolen, och några yngre domare blev kvar. Samtidigt protesterade en folksamling mot Stasi utanför det gamla tingshuset. De yngre domarna tog tillfället i akt och ockuperade tingshuset. De förklarade att rättskipningen enligt rättsstatens principer nu skulle återupptas, och så blev också fallet. Sedan dess bedrivs åter domstolsverksamhet i domstolsbyggnaden i Potsdam.

I Polen ser vi Högsta domstolens ordförande Małgorzata Gersdorf försvara rättsstatens principer ­genom att vidhålla att hon är domare under den tid för vilken hon utnämnts. Vi ser bland annat norska domare åka till Turkiet och medverka som åhörare vid rättegångar mot turkiska domare. Det är viktigt att institutioner, som domstolar och advokatsamfund, byggs så självständiga och starka att de är väl rustade att stå emot försök att rasera detta värn för rättsstaten. Men till slut ankommer det på den enskilda domaren – och advokaten – att reagera och agera.

Martin Sunnqvist

Martin Sunnqvist är jur. dr i rättshistoria vid Lunds universitet. Han är rådman i Malmö tingsrätt och adjungerad universitetslektor i rättshistoria och processrätt i Lund. Hans avhandling Konstitutionellt kritiskt dömande handlade om framväxten av lagprövningsrätten i Norden, och han har hos Lunds domarakademi gett ut en mer praktiskt användbar bok, Praktiskt konstitutionellt dömande.

Sunnqvist reflekterar över olika aspekter som rör rättsstaten. Hur byggs en rättsstat upp? Hur bryts en rättsstat ned? Den första frågan har lett till att fri- och rättigheter, oavhängiga domstolar, författningsdomstolar och självständiga advokatväsenden har införts i många länder. Nu måste den motsatta frågan ställas, så att varningsklockorna kan identifieras.