Offentlig upphandling En tidskrävande väg till spännande uppdrag

Under förra året handlade svenska offentligägda bolag, kommuner, landsting, regioner och myndigheter upp varor och tjänster för totalt omkring 642 miljarder kronor.

Upphandlingarna berör också i högsta grad advokatbyråerna. Förutom att ge råd till både upphandlare och leverantörer måste de, för att få de stora offentliga uppdragen, själva lämna anbud till kommuner och myndigheter.

Det är svårt att få fram någon exakt statistik över hur mycket juridiska tjänster som totalt handlas upp. Året 2016 betalade dock Sveriges kommuner, landsting och myndigheter närmare 1,4 miljarder kronor för juridiska tjänster. Till detta kommer utbetalningar från offentligägda bolag.

– Upphandlingen ger väldigt intressanta uppdrag på spännande rättsområden, som är meriterande för byrån och för alla byråer. Så det är attraktivt att delta, säger advokat Anna Ulfsdotter Forssell på Delphi, utredare inom området (se artikel på s. 42).

Advokat Martin Pekkari på Mannheimer Swartling är inne på samma linje. Hans byrå är särskilt intresserad av de stora och komplexa uppdrag som det offentliga kan erbjuda.

– Den verksamhet som vi bedriver är både bred och djup i och med att vi har väldigt många specialistfunktioner som vi kan kombinera i komplexa projekt. Många projekt som är spännande och komplexa är sådana som offentlig sektor ansvarar för att genomföra, och offentlig upphandling blir därför viktigt, säger han.

Advokat Ulf Djurberg på Setterwalls ser ytterligare en fördel med att bistå myndigheter och andra offentliga aktörer med juridiska råd: den öppenhet som präglar dessa uppdrag.

– I och med att vi normalt sett inte kan nämna klienter, så finns det faktiskt ett marknadsföringsvärde i de offentliga uppdragen. Det blir helt offentligt att vi är en större rådgivare till Stockholms läns landsting till exempel, säger Djurberg.

Många krav försvårar

Spännande, komplexa uppdrag och öppenhet är alltså några av de saker som får advokatbyråerna att ge sig in i offentliga upphandlingar. En del av lockelsen ligger också i att de offentliga uppdragen är långa – två år med möjlighet till ytterligare två års förlängning är en vanlig tid för ramavtal – och att de inte påverkas av konjunkturen så som en del andra områden.

Baksidan av myntet är att det kräver en hel del tid och arbete för att lyckas i offentlig upphandling. Samtliga intervjuade advokater beskriver anbudslämnandet som en omfattande process, där det ibland kan vara svårt att leva upp till alla de krav som ställs i ett förfrågningsunderlag.

– De obligatoriska kraven är ofta alldeles för många och ofta detaljrika på ett sätt som kräver direkt svar från den som lämnar anbud. Det kan vara så att man ibland undrar över vad det egentligen har att göra med tjänsten, säger advokat Eva-Maj Mühlenbock på Lindahl.

Även Martin Pekkari anser att myndigheterna ibland sätter upp allt för omfattande och ibland inte relevanta krav på advokatbyråerna.

– Det är ganska enkelt som upphandlande enhet att inkludera många krav som ska uppfyllas och verifieras på olika sätt. Men jag tror inte alltid att upphandlaren inser vilken mängd arbete som ligger bakom ett anbud med all den information som ibland efterfrågas, konstaterar Martin Pekkari.

Hur relevanta de uppställda kraven är beror i stor utsträckning på vem som ställt upp dem, om det är de jurister eller andra delar av den upphandlande enheten som ska använda tjänsterna eller någon annan såsom inköpsorganisationen, påpekar Martin Pekkari.

Ulf Djurberg har liknande erfarenheter.

– Det är väldigt tydligt i de olika upphandlingarna om det är juristavdelningen som har fått uppdraget att genomföra upphandlingen, eller om det är inköpsavdelningen. När det är inköpsavdelningen som genomför den förekommer det ohyggliga mängder ovidkommande frågor, säger han, och fortsätter:

– Vi är väldigt glada när det är de som förstår marknaden och vad det är för rådgivning som ska lämnas som håller i det.

Reglerna fungerar

Eva-Maj Mühlenbock har arbetat länge med offentlig upphandling, både med byråns egna anbud i upphandlingar och med rådgivning kring upphandling. Hon ser de egna erfarenheterna av att skriva anbud som värdefulla även i rådgivningen.

– Vi har detta med oss till våra klienter, att de måste lära sig att förenkla sina förfrågningsunderlag. Där kan vi dra nytta av vår frustration på grund av att vi faktiskt har varit med i situationer där vi ser just en massa helt onödiga krav, säger Mühlenbock.

Det finns alltså en hel del att göra från de upphandlande myndigheternas sida för att göra ännu bättre upphandlingar, enligt advokaterna. Själva lagstiftningen, däremot, ser de flesta inga större fel på. LOU, med de förändringar som kom förra året, tycks på det hela taget vara ett fungerande regelverk.

– Jag jobbar med LOU hela tiden. Så länge det finns kompetenta inköpare som gör upphandlingen på rätt sätt och en mogen marknad som kan ta emot förfrågningsunderlagen, då tycker jag att LOU fungerar alldeles utmärkt, säger Ulf Djurberg.

Även Martin Pekkari vill avdramatisera offentlig upphandling lite grann. Det är inte alltid själva reglerna för hur en upphandling som ska genomföras som är det svåra, utan i stället att den upphandlande enheten måste ha analyserat och vara klar över sina behov innan man börjar en upphandling, menar han.

– Många skäller på lagstiftningen. Men jag är inte säker på att det alltid är lagstiftningen i sig själv som är problemet. Snarare handlar det väldigt mycket om att tänka efter vilka krav som egentligen är viktiga. I grunden handlar det om, såsom för alla typer av inköp, att ha tänkt igenom vad man är ute efter och hur leverantörsmarknaden ser ut.

En utmaning med lagstiftningen är dock det, jämfört med privat sektor, begränsade utrymmet för en förhandlingsbaserad upphandlingsprocess, påpekar Martin Pekkari.

Eva-Maj Mühlenbock är mer kritisk. Hon hade hoppats på större förändringar med den nya lagen.

– Förväntningarna på nya LOU var ganska stora, om förenklingar, att det skulle bli smidigare och att vi skulle få bättre möjligheter till förhandlingar. Den lagstiftningen fick vi inte, säger hon.

Samtidigt pekar hon på vissa förbättringar, som ökade möjligheter att komplettera ett anbud och det så kallade processundantaget som undantar juridiska tjänster i direkt anslutning till tvister från upphandlingskravet.

Referensfrågan svår

Till de vanligaste kraven från de upphandlande myndigheterna hör omfattande cv för var och en av de jurister och advokater som ska ingå i arbetet. Arbetsprover i form av verkliga uppdrag och hur de genomförts, och referenser, är andra krav som kan ställa till det för advokaterna. För hur hanterar man egentligen kravet på uppdragsbeskrivningar och referenser, när verksamhetens kärnvärden är tystnadsplikten och den absolut lojaliteten med klienten?

Eva-Maj Mühlenbock har många erfarenheter av de problem som kravet på referenser kan leda till.

– Med våra tystnadspliktsregler kan vi inte uppge någon klient utan att först få samtycke och godkännande, och du kan kanske inte ange uppdraget på det sätt som myndigheten velat ha, säger Mühlenbock, som kallar referenser för ett elände inom upphandlingsvärlden.

– Det kan vara så att vi har angett tre referenser. Upphandlaren försöker få tag i dem för att intervjua dem, men lyckas inte. Och då är det liksom kört för oss. Vi kan ju inte ge instruktioner till våra klienter att de ska sitta vid telefonen tre dagar, konstaterar Eva-Maj Mühlenbock.

Att referensfrågan är svår och återkommande märks tydligt på de intervjuade advokaterna. Och även Advokatsamfundets styrelse har engagerat sig i frågan. I ett vägledande uttalande år 2009 fastslog styrelsen att det inte är förenligt med god advokatsed att utan samtycke från klienten lämna ut namn på klienter eller att uppge vad uppdragen handlat om. Advokater kan inte heller anses vara skyldiga att begära samtycke för att kunna lämna referenser, och det kan i vissa fall, enligt uttalandet, vara direkt olämpligt att ställa en fråga om samtycke till sin klient.

De omfattade kraven på dokumentation och referenser eller arbetsprover gör anbudslämnandet till en tidsödande process. Det innebär också att advokatbyråerna noga värderar varje upphandling och gör en bedömning om det är värt att lämna anbud.

Ett övervägande handlar om risken för jäv. Risken finns ju, särskilt för större byråer, att ett ramavtal med en myndighet eller stor kommun innebär att de måste säga nej till andra intressanta uppdrag, för att de kommer från stora leverantörer till just den myndigheten.

– Man måste ha ett visst strategiskt tänkande och avstå från vissa upphandlingar där man tror att det kan skapa jävsproblem, säger Eva-Maj Mühlenbock, som också pekar på vikten av att den upphandlande myndigheten har en bra modell för att utvärdera anbuden.

– Många av de områden som upphandlas är jättespännande att vara med om. Men om det bara är pris som avgör i utvärderingsmodellen, då lämnar vi inte anbud, säger Mühlenbock.

Även Anna Ulfsdotter Forssells byrå gör en noggrann prövning inför varje anbudslämnande.

– Det är väldigt mycket frågan om att det är rättsområden som vi verkar inom, om vi tycker att vi har något att bidra med förstås, och att det är någon upphandlande myndighet eller enhet som vi önskar att jobba med, förklarar hon, och fortsätter:

– Något annat är att ibland är det väldigt lågt ställda krav, så att alla kan uppfylla dem. Då blir det väldigt mycket en fråga om pris. Och rena prisupphandlingar brukar vi faktiskt inte delta i. Vi tar skäligt arvode och det blir väldigt märkligt om vi har väldigt låga priser för vissa men inte gentemot alla.

Svårt att mäta kvalitet

Just att väga kvalitet och pris mot varandra tycks vara en konst som upphandlande myndigheter lyckas olika bra med.

– Det är väldigt olika. De myndigheter som är vana att handla upp arbetar alltid mer med kvalitet. De som är ovana, mindre myndigheter, jobbar väldigt mycket med pris. Där är det vanligtvis så att inköpsavdelningen gör det hela. De förstår inte riktigt vad det är att handla upp juristtjänster, och då blir priset helt avgörande, säger Ulf Djurberg.

Anna Ulfsdotter Forssell har förståelse för svårigheten att handla upp kvalificerade tjänster.

– Det spelar ingen roll om det är advokater eller tekniska konsulttjänster – det är svårt att vara transparent, ­likabehandlande, tydlig. Men jag tycker att myndigheterna och enheterna gör så gott de kan, och det har blivit en otrolig förbättring på nivån och kvali­teten på upphandlingsdokumenten under de senaste åren, anser Ulfsdotter Forssell.

De upphandlande myndigheterna arbetar med olika modeller för att bedöma pris och kvalitet. Vissa ställer upp en rad så kallade skall-krav, som måste uppfyllas, och låter därefter priset avgöra. Andra bygger upp modeller där olika kvalitetsparametrar, så som de kommer fram av förfrågningsunderlaget, får modifiera priset. Men att vikta kvalitet är svårt, och kräver kunskap hos upphandlarna.

– Jag tycker att utvärderingsmodeller som ska betona kvalitet ofta visar sig bli mest pris ändå. Så vi brukar säga att det ska vara kvalitet i vart fall till 50 procent för att vi ska lämna anbud, säger Eva-Maj Mühlenbock.

Det pris som spelar så stor roll är i de allra flesta fall timtaxan på olika kategorier av jurister och advokater. Det kan tyckas vara en rättvis bedömningsgrund, men säger egentligen ganska lite om den totala kostnaden för att anlita en advokatbyrå, påpekar Eva-Maj Mühlenbock.

– Vi har sett exempel på att en rättsutredning i en viss fråga kanske tar 50 timmar för någon som saknar erfarenhet, och vi skulle ha gjort utredningen på tre timmar. Så timkostnaden säger tyvärr väldigt lite, konstaterar hon.

Martin Pekkari resonerar på samma sätt.

– Jag har stor respekt för att det är svårt att utvärdera pris som inte är ett timpris. Särskilt gäller detta för ramavtal som ska täcka behovet av rådgivning i många olika typer av uppdrag: alltifrån stora projekt till löpande rådgivning och mer begränsade uppdrag. Samtidigt säger inte ett timpris något om den totala kostnaden för att genomföra ett uppdrag, utan utgör endast en angivelse av timkostnad utan koppling till hur mycket tid det tar för olika byråer att utföra ett uppdrag, säger han, och fortsätter:

– Timpriset och sättet att utvärdera pris har därmed även en direkt koppling till bedömningen av kvalitet och den varierande expertis som olika byråer kan erbjuda. Här finns mycket att göra för upphandlande enheter.

Prisar in sig

Oavsett hur den upphandlande myndigheten mäter kvaliteten på de erbjudna juristtjänsterna så går det förstås inte att komma ifrån att priset spelar roll i de allra flesta fall. Advokat Johan Jacobsson på Flood Herslow Holme advokatbyrå lyfter fram en, i hans tycke, bekymmersam följd av detta.

– I några upphandlingar har vi stött på advokatbyråer som har lagt alldeles för låga anbud, med timpriser så låga som 350–450 kronor. De går inte att konkurrera med om man vill sälja en timme utan att gå med förlust, berättar Johan Jacobsson, som säger att hans byrå har förlorat dessa upphandlingar eller valt att inte delta.

Johan Jacobsson ser flera problem som kan komma ur denna priskonkurrens.

– Det är små byråer med bristande kompetens som i praktiken prisar in sig på myndigheter. Risken är stor att myndigheterna då får okvalificerad rådgivning. Och de stora väletablerade eller nischbyråerna lämnar inte ens anbud, fastslår Johan Jacobsson.

Enligt LOU ska en upphandlande myndighet, om ett anbud förefaller vara onormalt lågt, först ge anbudsgivaren en möjlighet att förklara sig. Om förklaringen inte är tillfredsställande ska myndigheten förkasta anbudet, alltså bortse från det i upphandlingen.

I samband med E-hälsomyndighetens upphandling begärde Johan Jacobssons advokatbyrå en rättslig prövning av om regeln kan tillämpas på låga anbud vid upphandling av juridiska tjänster. Flood Herslow Holme misstänkte att en konkurrent som fått avtal med myndigheten hade lämnat mycket låga priser, och begärde att denna byrå skulle uteslutas från upphandlingen.

Såväl förvaltningsrätten som kammarrätten gick dock på myndighetens linje och upphandlingen stod fast. Inte heller ansåg domstolarna att priserna kunde lämnas ut, eftersom det skulle kunna innebära skada för den upphandlade advokatbyrån.

Johan Jacobssons byrå valde då att vända sig till Advokatsamfundets styrelse med önskemål om ett vägledande uttalande. För här behövs vägledning, påpekar Jacobsson.

– De vägledande reglerna säger att ett arvode ska vara skäligt. Det ska ju egentligen gå åt båda hållen. Klienten ska inte skinnas, men advokaten ska inte heller ta egna ekonomiska hänsyn som påverkar rådgivningen till klienten, till exempel genom att ta en ekonomisk risk i sin prissättning. För det gör man när man sätter ett så lågt arvode, menar han.

Prisbilder förvånar

Även de andra intervjuade advokaterna uppger att de har stött på, eller haft misstankar om, anmärkningsvärt låga priser i olika upphandlingar.

– Typiskt sett ser man inte priserna i upphandlingen, men utvärderingsmodellerna är ibland sådana att man kan inom ett visst spann räkna baklänges och se ungefär hur priserna från olika anbudsgivare ser ut. Då kan man ibland se prisbilder som man blir förvånad av, säger Martin Pekkari.

Han menar även att det är viktigt att upphandlingar resulterar i att upphandlande enhet och de byråer som tilldelar avtal eller uppdrag har en samsyn kring förväntansbilden avseende relationen, inklusive priset. Annars riskerar man frustration och besvikelser på bägge sidor, vilket inte främjar relationen mellan advokat och klient.

Ulf Djurberg har också han stött på timpriser som väckt förvåning. Han tror dock att många upphandlande myndigheter hissar varningsflagg när de ser timpriser som ligger långt under de normala.

– De myndigheter som är riktigt professionella vet att de kommer att få antingen nystartade advokatbyråer som vill komma in på marknaden, eller firmor som verkligen vill komma åt ett visst juridikområde. Därför är det viktigt att det är kvalitetsparametrar som finns med när man bedömer, säger han, som annars ser en risk för att myndigheten får en leverantör som inte har tillräcklig kompetens.

Eva-Maj Mühlenbock påpekar att det inte är ovanligt i andra branscher än advokatvärlden att leverantörer lämnar mycket låga anbud eller till och med nollbud. Företag kan välja att ta en förlustaffär för att komma in på en marknad eller för att få ett meriterande uppdrag. Även advokatbyråer kan förstås resonera på detta vis, menar hon.

– Det är ju inget fel att lägga taktiska anbud. Men det som är viktigt är förstås att advokatbyrån sedan är konsekvent så att de också använder de personer som har den låga timtariffen, och inte lägger arbetet på dem som är dyrare, fastslår Mühlenbock.

Sedan kan det förstås upplevas som ett problem, påpekar Eva-Maj Mühlenbock, när advokater erbjuder sina tjänster för timpriser långt under den omdiskuterade timkostnadsnormen som styr ersättningen till advokater med uppdrag som försvarare eller offentligt biträde.

– När advokatbyråer lägger sig väsentligt under den timtariff du får med ett offentligt förordnande, som vi å andra sidan säger är oskäligt lågt, och samfundet arbetar för att beloppet ska höjas, då blir det ju väldigt konstigt, sammanfattar Mühlenbock.

Sekretessfrågan delar advokaterna

Diskussionen om låga priser och vad som egentligen är skälig ersättning får många gånger föras utifrån rena gissningar och uppskattningar. Det vanliga vid upphandling av advokattjänster är nämligen att anbudsgivarna begär sekretess på just priset.

De flesta advokaterna är positiva till sekretessen.

– Priset är ett konkurrensmedel. Det kan ibland vara flera olika upphandlingar som pågår samtidigt. Då kan det skada den anbudsgivare som lämnar anbud, om myndigheten får veta exakt vad man har lämnat i andra upphandlingar. Dessutom kan naturligtvis konkurrenterna få ut dessa priser och lägga sig en krona under, så att det blir en väldig kamp, säger Anna Ulfsdotter Forssell.

Ulf Djurberg resonerar dock annorlunda. Han skulle vilja ha en större öppenhet kring priserna i anbuden.

– Det är väldigt betydelsefullt att få veta vilka priser konkurrenterna lämnat. Ofta ställs priset i relation till utvärderingskriterierna, och det går inte att förstå varför advokatbolaget X har vunnit en viss upphandling om man inte också har parametern pris, säger han.

Johan Jacobsson är kluven i frågan. Det är, påpekar han, mycket svårt att argumentera för att ett pris är för lågt och borde leda till uteslutning av anbudsgivaren, utan att veta priset.

– Du får i princip slåss med förbundna ögon, för du vet inte att en byrå har ett mycket lågt pris, du kan bara misstänka. Samtidigt finns det förstås skäl för att ha sekretess också, säger han.

Frågan om sekretess på priserna har prövats av domstol i samband med E-hälsomyndighetens upphandling under 2017. En privatperson begärde då att få ut de priser som Advokatfirman Vinge lämnat under upphandlingen. Myndigheten sa dock nej, bland annat med hänvisning till att advokatbyrån själv uppgett att priset skulle utgöra affärsförhållanden hos byrån, och att man skulle lida skada av att dessa uppgifter nådde fram till konkurrenter.

Beslutet överklagades, men även kammarrätten ansåg att det skulle kunna skada Vinge om priserna lämnades ut.

Konjunkturen påverkar konkurrens

Som diskussionen om skäliga priser antyder är konkurrensen tidvis hård om de offentliga uppdragen. Det gäller inte minst när konjunkturen är svag.

– Är det en riktigt bra marknad, som just nu, så kanske antalet anbud i upphandlingar minskar. Man ska ju ha kapacitet också att kunna tillhandahålla tjänsterna under hela avtalstiden, påpekar Anna Ulfsdotter Forssell.

Eva-Maj Mühlenbock gör samma analys.

– Nu har vi ju haft högkonjunktur en längre tid, och då brukar intresset vara betydligt svalare. Men så fort det blir den minsta lågkonjunktur eller man känner oron för beläggningen på byråerna, då lämnar alla på allt, säger hon.

Än så länge är det huvudsakligen advokatbyråer som konkurrerar inom den offentliga upphandlingen. Fortfarande vänder sig också många upphandlare enbart till advokatbyråer, genom att ställa krav på att ett visst antal av medarbetarna ska vara ledamöter av Advokatsamfundet. Men det kan komma att ändras, påpekar Eva-Maj Mühlenbock.

– Det finns revisionsbyråer som har klagat på advokatupphandling och sagt att det inte behöver vara en advokatbyrå, säger hon.

Det har också börjat växa fram affärsjuridiska byråer med fullserviceambitioner som väljer att ställa sig utanför Advokatsamfundet. Det finns alltså en risk för att advokaterna möter ytterligare konkurrens framöver.

– Där måste vi vara duktiga på att berätta vilka extravärden man får genom att anlita advokater, som ”legal privilege”, som bara vi har. I exempelvis stora utredningar är det en stor risk att ha en revisionsbyrå som rådgivare, för den kan inte på samma sätt skydda sin klient, i enlighet med advokatens ”legal privilege” fastslår Eva-Maj Mühlenbock.

Dialog kan underlätta

Arbetet med att förbättra den offentliga upphandlingen pågår ständigt inom myndigheterna. En utredning, ledd av Anna Ulfsdotter Forssell, har också föreslagit ytterligare förändringar av regelverket, för att förenkla, men också för att minska antalet överprövningar av upphandlingar.

Utredaren själv, Anna Ulfsdotter Forssell, anser att redan dagens regler ger en bra grund för utveckling, genom möjligheten till dialog mellan upphandlande myndigheter och leverantörer.

– En myndighet som ska ut och upphandla kan bjuda in de aktörer som finns på marknaden, advokatbyråerna, för att ha en dialog om hur man kan upphandla juridiska tjänster. Det gör man på väldigt många andra områden, men jag har inte riktigt sett det när det gäller juridiska tjänster. Det är väldigt bra på många sätt. Då har man en möjlighet att förstå varandra, säger Ulfsdotter Forssell, som skulle vilja se mer av dialog.

Även flera andra advokater efterlyser mer kontakt och dialog med myndigheterna.

– Upphandlarna måste förstå vad marknaden har att erbjuda. Då behövs mer dialog, även mellan upphandlande myndigheter och advokatbyråerna. Dialog är bra, såväl inför och mellan upphandlingar som i samband med upphandlingar, säger Martin Pekkari.

Ulf Djurberg skulle också vilja se att myndigheterna i högre grad bjöd in de advokatbyråer som lämnat anbud till personliga möten. Själv kan han, efter 24 års arbete inom området, räkna antalet möten på sina båda fingrar.

– Det skulle kännas ganska så bra om man fick presentera sitt anbud, och att man fick en möjlighet att prata med dem man ska lämna råd till i framtiden, säger Djurberg.

Ulf Djurberg ser annars en utveckling där upphandlarna ställer allt högre krav på sina leverantörer, advokatbyråerna, att de ska förstå den upphandlande myndigheten och dess verksamhet.

– Vi måste ha en insikt om hur myndigheten fungerar och vad den gör när vi lämnar anbud. En fråga som dyker upp allt mer är: ”Kan du förklara hur din byrå med ditt föreslagna team ska serva myndigheten?” Då krävs det att vi har satt oss in i myndighetens verksamhet, säger han.

För Anna Ulfsdotter Forssell är ändå den största utmaningen även framöver balansgången mellan myndigheternas behov av information, och advokatyrkets kärnvärden.

– Svårigheten är att hitta en bra väg framåt, där man kan utvärdera kvalitet utan att inkräkta på vår tystnadsplikt och trohetsplikt gentemot klienten, men samtidigt försöka hitta högkvalitativa anbud. Det är en utmaning, säger hon.

Lagen om offentlig upphandling
De svenska upphandlingslagarna bygger på flera bakomliggande EU-direktiv. Lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, LOU, bygger på direktiv 2014/24/EU. Direktivet innehåller vissa regler som medlemsstaterna måste genomföra och andra som medlemsstaterna får genomföra.

Juridiska tjänster återfinns i bilaga till LOU-direktivet tillsammans med sociala tjänster och andra särskilda tjänster. För dessa finns enligt LOU-direktivet ett högre så kallat tröskelvärde än för andra tjänster, 750 000 euro. Vissa juridiska tjänster är dock undantagna, och omfattas inte alls av direktivet.

De juridiska tjänster som är undantagna, och där myndigheter alltså kan handla upp utan att ta hänsyn till lagen, listas i 3 kap. LOU:

- Om upphandlande myndighet som annars är skyldig att tillämpa LOU, hamnar i en situation ”där det uppkommer behov att behov att köpa juridiska tjänster”. Det kan handla om skiljemanna- eller förlikningsförfarande, rättsligt förfarande i domstol eller vid myndighet, liksom även internationella rättsliga förfaranden.

- Undantaget gäller även för juridisk rådgivning som ges av advokat inför ett sådant förfarande eller när det är sannolik att ett sådant förfarande kommer att inledas.

Undantagen kom till med det nya direktivet och finns i LOU.

Om det inte är fråga om tvist eller process, utan vanlig juridisk rådgivning, gäller LOU. I Sverige ska tjänsten upphandlas enligt reglerna i 19 kap. LOU under förutsättning att värdet ligger över 586 000 kronor över ett räkenskapsår. Sverige har här valt att lägga sig betydligt lägre än LOU-direktivets dryga 7 miljoner kronor. Enligt LOU är upphandlande myndigheter vid genomförande av upphandling enligt 19 kap. LOU skyldiga att följa alla EU-rättsliga principer: likabehandlingsprincipen, transparensprincipen, proportionalitetsprincipen, principen om icke-diskriminering och principen om ömsesidigt erkännande.

Upphandlingarna med värde överstigande 586 000 kronor ska annonseras i en offentligt tillgänglig elektronisk databas.

Upphandlare är skyldiga att använda något av de förfaranden som finns i kap 19.

Upphandlande myndigheter är också, när de använder sig av något av förfarandena i LOU med undantag för direktupphandling, skyldiga att fatta tilldelningsbeslut och skicka underrättelse om detta till dem som lämnat anbud.

Timkostnadsnormen
Timkostnadsnormen styr ersättningen för advokater och jurister med uppdrag som till exempel offentliga försvarare, målsägandebiträden och offentliga biträden. Timkostnads­normen för 2018 är 1 359 kronor.

Ulrika Öster