search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Att värna ett gammalt hedervärt yrke

Advokatyrket är ett gammalt yrke. Det intar en särställning i samhället. Oberoende advokater och oberoende domstolar är grundpelare i varje demokratisk rättsstat. Advokatyrket har i de flesta västerländska samhällen över tid åtnjutit stor respekt. I vårt land, liksom i de flesta andra, är yrket reglerat i lag. Advokaternas skyddslingar – också kallade klienter – åtnjuter privilegier som konsulters klienter saknar. Advokatens huvuduppgift är att vara rådgivare åt klienter och biträda dem i och utanför domstol. I syfte att värna klientens intressen har yrket inom ramen för sin självreglering uppställt etiska regler. Dessa utgör själva ramen för hur advokater ska uppträda i sina kontakter med klienter, domstolar, motparter och andra. De etiska reglerna bygger på vissa kärnvärden. Dessa är oberoende, lojalitet, konfidentialitet och frihet från intressekonflikter.

Tidigare fanns en uttrycklig bestämmelse i de vägledande reglerna om god advokatsed som uppställde krav på att advokaten skulle uppträda med kollegialitet i kontakterna med andra advokater. Bakgrunden till den bestämmelsen var att understryka vikten av ett civiliserat umgänge advokater emellan. Det ansågs med rätta gagna klientens intressen. Och kårens allmänna anseende. Denna bestämmelse togs emellertid bort i samband med att det advokatetiska regelverket reviderades för något över tio år sedan. Argumentet härför var att kravet på kollegialitet kunde misstolkas och uppfattas som en inskränkning av lojalitetsplikten mot klienten. Svenska advokater skulle inte kunna misstänkas för att hålla varandra om ryggen. Advokatens enda lojalitet skulle vara mot klienten. Borttagandet av kravet på kollegialitet ansågs också stå i överensstämmelse med vår moderna syn på advokatens roll. En svensk advokat betraktas ju inte, till skillnad mot vad som gäller i vissa andra länder, vara en så kallad servant of the court, det vill säga en rättens tjänare med en lojalitetsplikt också mot domstolen. Detta innebär dock inte att advokaten får vara illojal mot rättsordningen eller mot sina advokatkolleger. Var denna gräns går kan diskuteras. En sak är dock klar. Förr var det ett adelsmärke för advokater att de i alla relationer uppträdde artigt, med hyfs och med integritet. Man satte en ära i att, som ett uttryck för ett samhällsintresse, värna kårens anseende och den goda rättskipningen. Dessvärre tror jag att dessa dygder i dag blivit mindre framträdande och att en viss normförskjutning har ägt rum. Min tes är att denna iakttagelse har flera förklaringsgrunder.

Man kan nog konstatera att stilen och samtalstonen i samhället befinner sig på ett sluttande plan. Traditionell hyfs har blivit mindre gouterad. För att nu inte tala om rimligt prydlig klädsel.

Allmän slafsighet i tal, skrift och uppträdande har generellt i samhället tilltagit. Tonen har hårdnat och samtalet har i stor omfattning vulgariserats. Denna trista utveckling har dessvärre också påverkat advokaterna. Det gäller såväl inom humanjuridiken som inom affärsjuridiken. Tonen i rättssalarna och inför skiljenämnder har förändrats till det sämre. Den ömsesidiga respekten har i alltför många fall ersatts av tramsigt tuppfäkteri, som inte är förenligt med ett professionellt förhållningssätt. Den artiga kollegialiteten får ofta stå tillbaka såväl mellan advokater som mellan advokater och andra rättssamhällets aktörer.

För några år sedan uppmärksammades att det i samband med ett antal stora brottmålsrättegångar förekom umgängesformer mellan advokater och åklagare, som lämnade mycket övrigt att önska. Detta ledde till att Åklagarmyndigheten och Sveriges advokatsamfund inrättade en gemensam arbetsgrupp bestående av operativt verksamma åklagare och advokater med uppgift att diskutera frågor om professionella aktörers uppträdande vid muntlig förhandling i brottmål. Uppdraget syftade till att värna intresset av en rättvis rättegång, förtroendet för rättsstaten, respekten för åklagarens och advokatens respektive yrkesroller samt en god arbetsmiljö för den som yrkesmässigt uppträder i domstol. I arbetsgruppens uppdrag låg inte att diskutera vilka processhandlingar som bör vidtas eller underlåtas av part, eller i övrigt vilka sakliga överväganden som respektive part har att göra utifrån sin roll. Fokus var i stället det sätt på vilket talan i praktiken utförs i samband med muntlig förhandling i domstol. I uppdraget låg att belysa bland annat hur rättens olika aktörer bör tilltalas och benämnas, hur part bör begära ordet, hur begäran om klarläggande och komplettering bör ske när behov av detta uppstår, hur och i vilken utsträckning värderande omdömen om olika aktörer i rättssalen bör användas, hur rollfördelning och rättegångsordningen kan tydliggöras för tilltalade, målsägande och vittnen och bidra till förståelsen av processen, samt hur åklagare eller försvarare som finner att en annan aktör i rättssalen har gjort sig skyldig till fel eller försummelser bör förhålla sig till sådant.

Arbetsgruppen endes kring några enkla handlingsregler som tjänar som utmärkt vägledning för åklagares och advokaters agerande i brottmålsprocessen. Den självklara utgångspunkten är att rättens aktörer ska visa respekt för varandras yrkesroller och för rättssystemet. Rättskipning bör alltid ske i värdiga former.

I samband med den omtalade HQ-rättegången tycks det ha utvecklats umgängesformer mellan parterna och ombuden som inte möter ens lågt ställda krav på ett civiliserat uppträdande. Det är givetvis inte godtagbart att advokater blir så personligt engagerade i saken att känslorna tillåts styra. Advokater ska alltid uppträda sakligt och korrekt och så att förtroendet för advokatkåren inte skadas.

I detta ligger att visa domstolen, skiljenämnden, motparter, klienten och kolleger respekt. Det handlar egentligen om något så självklart som vanligt hederligt hyfs.

Så något om den civila rättskipningen. Inte heller den tycks opåverkad av försämrade seder. Givet är att domstolsprocesser och skiljeförfaranden inte ska vara fora för underhållningsvåld eller machoinspirerade vilda västern-föreställningar. Rättegångar ska äga rum under korrekta former. För detta bär advokater ett stort ansvar oaktat i vilken roll de uppträder. Och det handlar inte bara om vad som utspelar sig muntligen. Det handlar i hög grad om tilltalet och språkbruket i inlagor. Detta innefattar ett hederligt förhållningssätt till anständigt bedriven faktainsamling, återgivande av faktum, en rättslig argumentation som klarar elementära kvalitetskrav och inte minst en hövlig ton fri från opåkallade påhopp och personlig animositet.

Ibland kan det förvisso vara motiverat att gå hårt åt såväl motparten som förhörspersoner under förutsättning att detta är påkallat för tillvaratagandet av klientens rätt och utifrån sakliga överväganden. Man måste tillåta en viss höjd i taket. Utrymmet för de kränktas skara kan emellertid inte tillåtas bli hur stort som helst. Men det finns gränser också för luttrade processadvokater. Att utan att upplysa därom regelmässigt spela in alla samtal med klienter och motpartsadvokater hör enligt min mening inte hemma på en svensk advokatbyrå. Vi bör inte låta oss inspireras av den amerikanske presidentens rådgivare. Det kan dock finnas situationer där det kan vara helt legitimt och till och med nödvändigt att advokaten spelar in ett samtal. Men det tillhör enligt min mening undantagen. En annan sak är hur det inspelade materialet kan hanteras. Det saknas (ännu) vägledande regler på området.

Ett professionellt uppträdande är en grundförutsättning för att advokaten ska kunna tillvarata sin klients intressen på bästa sätt. Föreställningen om att insinuanta gliringar och spydiga elakheter i inlagor skulle gagna klientens sak är givetvis grovt felaktig. Samma sak gäller omotiverad ovilja att medverka till konstruktiva lösningar, liksom att mot bättre vetande inte kunna vitsorda en okontroversiell uppgift.

Man kan diskutera var skillnaden går mellan etik och etikett. Det advokatetiska regelverket tar endast sikte på advokatetik. Och ska så göra. Disciplinnämnden får inte förvandlas till en smakdomstol. Detta sagt, kan det finnas skäl att överväga om det inte i annan form skulle vara på sin plats att i likhet med vad advokater och åklagare gjorde i ett dokument adressera vissa etikettsfrågor. Några processadvokater med huvudsaklig inriktning på skiljeförfaranden har på eget initiativ inlett ett sådant arbete. Det tycker jag är mycket bra. Mot nedbusningen måste nog något göras.

Anne Ramberg
anne.ramberg@advokatsamfundet.se