Rättspolitiken och valet Rättspolitiken från konsensus till konflikt

I sin nyutgivna bok Kriminalpolitik skildrar Henrik Tham utvecklingen av kriminalpolitiken från 1965 fram till våra dagar.

Han konstaterar att frågorna om brott och straff till en början inte alls ansågs lämpa sig för politiska diskussioner, utan att det snarare var ett område för forskare och särskilt engagerade.

Situationen ändrades i samband med riksdagsvalet 1973, då Moderaterna satsade på att lyfta fram lag och ordning. Inspirationen kom troligen från USA, där president Richard Nixon 1968 valdes till president efter att ha krävt hårdare krav mot kriminella.

Retoriken fick effekt även i Sverige, och det var på 1970-talet som strafflagstiftningen började växa i omfattning på allvar. 1991 kom nästa lag- och ordningsval i Sverige, även då pådrivet av Moderaterna, men också nybildade Ny demokrati.

Det ökade politiska engagemanget inom rättspolitiken har lämnat spår i riksdagstrycket. Under riksdagsåret 1976/77 avgavs 38 betänkanden av justitieutskottet, med sammanlagt 9 reservationer. 1992/93 kom exakt lika många betänkanden, men då med 119 reservationer.

2006 gick sedan samtliga borgerliga partier till val med krav på hårdare tag mot kriminaliteten, med hänvisning till att våldet i samhället ökade. Valsegern följdes av en stark expansion av straffrätten, med bland annat hårdare straff för grova våldsbrott och införande av kategorin ”synnerligen grovt” för flera brott.

Från 2014 anser Henrik Tham att det i princip råder konsensus om hårdare tag mot brottslingar. De partier som inte delar uppfattningen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, tiger allt som oftast stilla i de rättspolitiska frågorna, eller väljer att prata om andra frågor.

Ulrika Öster