search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyhetsreportage

HD:s ordförande Stefan Lindskog: Alltid på rätt plats i rätt tid

Stefan Lindskog, ordförande i Högsta domstolen, och tidigare Advokatsamfundets ordförande, gör sig redo att gå mot friare dagar efter tio år i Högsta domstolen och en enastående yrkesgärning. Fortfarande full av kreativ energi och helt orädd att säga sin mening.

Stefan Lindskog har gjort en klassresa, som är längre än vad de flesta ens vågar drömma om. Ändå går det att se en linje genom generationerna.

– Min farfar var stenhuggare och morfar var rallare. Det man fick med sig, framför allt från min farfar, var ett bildningsideal. Trots att han var arbetare så var det bildning som gällde, och han var själv allmänbildad. Jag glömmer aldrig när jag började läsa på universitetet och då läste lite nationalekonomi. Farfar blev intresserad och ville diskutera Keynes teorier. Han hade knappt gått i skolan men var ändå med.

Stefan berättar att hans pappa inte gillar när han säger att pappan inte har fått någon utbildning. Han hade gått sexårig folkskola, sedan gick han en ettårig ekonomiutbildning på Filip Holmqvists handelsinstitut i Göteborg.

– Den betraktade han närmast som en universitetsexamen, säger Stefan och skrattar roat.

Stefans pappa klassklättrade och fick en fin position som kommunaltjänsteman i Kungälvs kommun. Mamma var, som kvinnor var på den tiden, hemmafru tills hon började som kontorist på äldre dagar. I Stefans familj fanns tre barn, varav han var äldst. Att Stefan skulle läsa vidare var det aldrig några diskussioner om.

– Det var bara underförstått. Vad jag sedan läste var inte så viktigt.

Pappan ville att Stefan skulle läsa ekonomi för det var vad han själv drömt om.

– Han blev kanske lite förvånad och till och med besviken när jag valde juridik. Mamma var inte förvånad för hon hade sagt sedan jag var liten att jag skulle bli advokat för jag argumenterade, berättar Stefan och skrattar lite lätt.

Vi sitter i inne i ett av säteriets svala rum. Det råder högsommarvärme denna soliga dag i slutet av maj. Utanför hörs jagande ladusvalors glada ljusa kvitter blandat med allehanda annan munter fågelsång. Stefan är solbränd och till synes i harmoni här i sin egen värld på Rosenborgs säteri längst ute på Värmlandsnäs.

Högsta domstolen i dag

Stefan Lindskog inledde sin gärning vid Högsta domstolen först som justitieråd, sedan som ordförande på avdelning och därefter  som ordförande för domstolen. När han började i domstolen hade han inte något utstakat mål, snarare idéer om vad han ville åstadkomma med prejudikatbildningen. Framför allt om hur budskapet skulle presenteras när man skapar prejudikat.

Sedan hade han tur, anser han, tanken om att skapa ökad transparens, alltså att vara mer uppmärksam på hur det man vill säga till läsaren förmedlas på bästa sätt, det låg i tiden.

– Alla ledamöter var nog överens om att så skulle ske även om man kanske inte var helt överens om hur, säger Stefan och fortsätter:

– Ser man sig omkring i omvärlden är det tydligt att den förändring som har skett hos oss den har skett i andra länder ungefär samtidigt, säger Stefan fundersamt och håller armarna i kors och tittar i taket medan han talar.

Vad är du mest nöjd med att ha åstadkommit i HD?

– För det första är det inte någon som ensam åstadkommer något utan det är alltid flera, säger Stefan bestämt men tillägger att han, eller som han oftast uttrycker det ”man” i stället för jag, kan kanske ta åt sig äran för att ha varit en i laget som har åstadkommit något och till och med lagledare en tid.

– Det som jag verkligen tycker har förändrats under den här tiden är tydligheten och läsbarheten. Sättet som vi skriver våra avgöranden på har förändrats på ett mycket positivt sätt.

Högsta domstolen mår bra i dag, konstaterar Stefan med tydlig tillfredsställelse.

– Vi har aldrig haft så låga balanser och så hög genomströmningshastighet. Högsta domstolen har väl aldrig mått så bra som den gör i dag när det gäller transparens i avgörandena, säger han och tillägger:

– Jag tycker att på det hela taget så är prejudikathöjden bra. Den prejudikatnytta vi sammantaget åstadkommer är bra.

Dessutom har kontakterna till omvärlden utvecklats, bland annat gör Högsta domstolen numer en verksamhetsberättelse, skickar pressmeddelanden och twittrar.

Men allt är inte frid och fröjd. Det finns en utvecklingspotential. Stefan konstaterar att väldigt mycket av lagar och regleringar är skrivna för en pappersvärld. Domstolen arbetar på område efter område med att tillämpa de här reglerna i den digitala världen.

– Men vi gör det lite ad hoc och det är inte så konstigt. På vissa områden skulle man ändå kunna tänka sig att arbeta mera övergripande och framåtsyftande.

Lagstiftaren risas

Den stora digitaliseringsrevolutionen, som präglar och omformar stora delar av samhället i dag, gör att Stefan särskilt efterlyser att lagstiftaren ska ta en övergripande ansats, som sträcker sig över de olika rättsliga disciplinerna. Som det är nu har Högsta domstolen fått hantera den ena frågan efter den andra på området. Samtidigt saknar domstolen de utredningsresurser och har ibland inte den överblick som lagstiftaren har.

– När vi ger oss in i nya områden så måste reglerna hänga ihop. Det måste vara ett system i det, kommenterar han.

Hur tycker du att lagstiftaren sköter uppdraget att stifta lagar på viktiga och centrala områden för samhället?

– Lagstiftaren har blivit så enormt populistisk. Man ägnar sig åt mängder med lagstiftning som i bästa fall inte förändrar någonting men som tar resurser. Och i värsta fall så stökar det till det och medför inte någon nytta. Strängare straff? Ja, det är en politisk fråga, vill politikerna ha strängare straff får det bli strängare straff. Men de som har studerat detta kan konstatera att för samhället betyder det ingenting alls förutom ökade kostnader. Preventionseffekter kan vi glömma, säger Lindskog som dock samtidigt uttrycker förståelse:

– Det är inte är lätt att vara lagstiftare i dagens samhälle, som kräver så mycket och där krav kommer från olika håll, inte minst utifrån Europa. Man kan inte anklaga lagstiftaren för att ligga på sofflocket. Men i och med att trycket är så stort och man har så mycket att göra, och dessutom måste försvara sig mot den kritiska allmänheten, så lämnar man vissa områden som man inte gör någonting på. Det skapar en situation där de två högsta domstolarna måste ta ett stort ansvar för normbildningen.

Politiker och medier

Relationen mellan politikerna och Högsta domstolen har efterhand utvecklats på ett bra sätt. En period klagade politiker på aktivism från Högsta domstolens sida men det har släppt, tycker Stefan.

– Det känns som om man i många avseenden börjat få en större förståelse för hur de högsta domstolarna ska fungera. Och att det inte alls är så konstigt att de högsta domstolarna gör någonting som politikerna inte gillar. Ja, då får man ta till lagstiftningsinstrumentet, ett slags dialog, säger Stefan.

Även relationen mellan medier och Högsta domstolen har utvecklats på ett positivt sätt, anser Stefan. Intresset från medierna har ökat, framför allt för de spektakulära målen snarare än rättsbildningen.

Likheter och skillnader

När Stefan jämför advokatåren med åren i domstolen ser han både likheter och skillnader. Den främsta likheten är nog att både som advokat och prejudikatdomare har Lindskog fått använda kreativitet för vissa utmaningar.

– Som advokat gällde det många gånger när man processade att hitta den kreativa juridiken för att få framgång. Som prejudikatdomare handlar det om kreativitet på flera nivåer. Kreativiteten i början med att förmedla vad man vill ha sagt. Men också när det gäller normbildningen som sådan, vad man kan göra där.

– Sedan är det två helt olika yrken. Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att bli någonting annat än advokat i början av karriären. Och fick jag chansen att bli domare i Högsta domstolen i slutet skulle jag alltid ta den, säger han och tillägger:

– Att vara advokat, särskilt processadvokat, var lite grand som att utföra en idrottsprestation. Man måste vara så oerhört på topp och på tå, påläst och snabbtänkt när saker och ting hände.

– Som prejudikatdomare betyder erfarenheten och den överblick man får av ett hyggligt långt yrkesliv väldigt mycket. Det matchade så bra att först göra det ena och sedan det andra.

Kan man säga att du i någon av de här yrkesrollerna fick maximalt användning av dina personliga egenskaper?

– Det var nog som advokat i så fall.

Hur då?

Stefan tystnar, ladusvalornas jakt i vinden utanför hörs tydligt, sedan spricker han upp i ett leende och tar på nytt till orda:

– Jag har en stor arbetskapacitet och är snabb. Det betyder väldigt lite i Högsta domstolen. Jag tror att jag hade större glädje av min naturliga arbetseffektivitet som advokat än som domare i Högsta domstolen.

Arbetsmetoden

Arbetet i Högsta domstolen går väldigt mycket ut på att tänka, berättar Stefan. Det går alltså att göra annat under tiden. Stefan tänker själv som allra bäst då han är verksam praktiskt på gården, med allt från att anlägga rabatter, sköta alla blommor och växter till att köra sin gröna minigrävare.

– Det är nästan som om det är något slags handikapp. Hjärnan fungerar inte om jag inte rör mig. Det är därför jag är så angelägen att så fort som det går komma hit. Jag har mycket svårare att arbeta intellektuellt kreativt i Stockholm när jag inte får möjlighet till inspiration som det innebär att vara ute och göra saker och ting.

Advokater och samfundet

Stefan Lindskog ser tydligt hur advokatkåren utvecklats under hans år som advokat och som domare. På något sätt är den på väg att klyva sig, anser han.

– Det blir en allt mindre kärna av klassiska advokater med en bred palett och allt fler konsulter med högt nischade kunskaper. Det är nog ganska oundvikligt. Man får hoppas att själva grundvärdena likväl gäller som gemensam nämnare och omfattar alla, säger Stefan.

Vilken är Advokatsamfundets viktigaste framtidsfråga?

– Det är att hålla ihop samfundet med grundvärderingarna, säger han och konstaterar med en bekymrad min att det troligen inte blir en enkel uppgift.

– Yrket har förändrats för många, inte alla. Jag tror aldrig att ledamöterna har varit en så heterogen skara som i dag. Då gäller det att hitta den gemensamma nämnaren och fokusera på den. Jag tror att de som leder de stora byråerna har ett oerhört ansvar, säger Stefan som menar att det handlar om att kombinera affärsverksamhet med advokatyrkets särart och se till de särskilda förutsättningar, som gäller för advokatyrket och det särskilda syfte och funktion som yrket har.

Enligt Stefan är advokaterna som processar i Högsta domstolen i dag bättre skickade för sin uppgift än för tio år sedan.

– Vi ser i dag en större förståelse hos de processande advokaterna för vad som är HD:s uppgift och hur man måste lägga upp talan. Det tror jag är lite grann vår egen förtjänst. Vi har predikat väldigt mycket vad verksamheten handlar om, hur det läggs upp. Och oftare i dag än när jag började så säger vi att det var en väldigt bra advokatinsats. Det är en påtaglig skillnad. Det har skett en förändring över tid.

Den stora bilden

När Stefan Lindskog tecknar den stora bilden för prejudikatbildningen anser han att den måste, och att den kommer att, handla mer och mer om övergripande frågor, om metaprinciper.

– Prejudikatbildningen i de två högsta domstolarna tenderar att överlappa i allt högre grad. Det är inte så konstigt. Grundlagen och Europakonventionen gäller ju i båda domstolarna.

Sett i ett lite längre perspektiv så tror Lindskog att man bör hitta bättre former för prejudikatbildningen.

– Jag ska inte säga att den är icke samordnad i dag, vi fungerar väl ihop. Men det är inte några strukturer som gör att det fungerar utan det är mer att vi tänker hyggligt lika och umgås en del, vilket inte är alldeles fel, säger Stefan och fortsätter:

– Men jag tror att över tid behövs en mer strukturerad samverkan mellan de två högsta domstolarna för att vi ska fylla det här kravet att vara prejudikatbildande på metanivå. Och också fylla kravet av en viss konstitutionell kontrollinstans.

Stefan har i olika sammanhang sagt att man borde slå samman Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen.

– Principiellt tycker jag det. Samtidigt inser jag att det är nog inte en bra idé att slå ihop dem över en natt. Jag tror att man ska ta små steg som konvergerar. Och det är mycket möjligt att man kommer att ha nått sina syften vid en viss grad av konvergering utan att man behöver slå samman.

Europarättens betydelse

Under Stefans år på Högsta domstolen så har Europakonventionen på ett genomgripande sätt påverkat domstolens arbete.

– Om man gör en frekvensanalys så har det förändrats väldigt med Europakonventionen under de här tio åren. Vad som framför allt har kommit på banan är det jag kallar för metaprinciper, alltså övergripande principer som skär rätt igenom, konstaterar han och fortsätter:

– När det gäller unionsrätten befinner vi oss i ett ganska intressant men spänt läge med vissa länder i Europa som har sin syn eller ingen syn alls på rule of law. Det skapar en del spänningar när det gäller ömsesidigt erkännande och hur saker och ting ska utvecklas. Kanske ska man vara lite försiktig med fortsatt rättsutveckling, och snarare inrikta sig på att konsolidera och säkra det man har. I stället för att vara offensiv.

Inte nöjd och mätt

Trots ett synnerligen framgångsrikt yrkesliv blickar Stefan inte tillbaka på sin livsgärning och känner sig nöjd och belåten. Han tänker i stället att han kunde ha gjort litet till. Kanske skrivit ytterligare böcker, engagerat sig inom politiken eller verkat mer internationellt. Stefan har inte heller drabbats av utbrändhet eller upplevt brist på balans i livet. Han har sin egen uppfattning om varför:

– Om man börjar kategorisera vad man gör, att det ligger i den vågskålen och det i den skålen, och väger skålarna mot varandra, då kan man få för sig att det börjar väga snett. Men jag har aldrig kategoriserat vad jag har gjort.

Stefan har aldrig sagt att detta är fritid och detta är arbete, och detta är bara nöje och det här är nytta. Snarare har han sett sin yrkesgärning som en livsstil.

– Jag lever på mitt sätt som jag gör. Om jag får för mig att jag ska spela gitarr en stund så tycker jag inte att jag är onyttig, utan att jag utvecklar någonting där. Om man improviserar, så som jag gör, så är det dessutom ren hjärngymnastik.

Däremot kan det vara jobbigt, och ännu mer för hans omgivning säger Stefan själv­ironiskt och himlar lätt med ögonen, att han blir irriterad och frustrerad när han tycker att tiden glider iväg på sådant som inte resulterar i någonting. Det kan till exempel vara ett långt möte där en ”tidstjuv” pratar strunt.

När du ser tillbaka på din långa gärning ser du någon röd tråd?

– Jag kan se den röda tråden i mening av medel och orsak. Att jag är tidseffektiv och har svårt med tidsslöseri. Jag vill åstadkomma saker och ting. Men jag kan inte påstå att jag har haft ett mål i fjärran och jobbat mot det.

Stefan Lindskog berättar att visserligen sa hans mentor Folke Wistrand ganska tidigt att Stefan skulle sluta i Högsta domstolen. Men det var ingenting han själv tidigt hade som mål.

– Jag har inte haft någonting som jag har strävat efter utan det har bara blivit, summerar han och ler stilla.

Bråda och spännande dagar väntar

Vid augusti månads utgång lämnar Stefan Lindskog över ordförandeskapet i Högsta domstolen till Anders Eka. För Stefan innebär trädgården, eller snarare parken, flera kreativa projekt som kräver åtskilliga mantimmar.

– Sedan kanske jag kan komma i position att jag kan börja skriva någon av de där böckerna jag borde ha skrivit. Skälet att det inte har blivit är att jag har så många böcker som måste uppdateras, och festskriftartiklar och en hel del annat.

I början av nästa år reser Stefan och hans sambo Annika till Patagonien och Antarktis. Under påsk ser det ut att bli en resa till Madagaskar. Hösten 2019 är planen att Stefan och Annika tillsammans med två goda vänner ska segla över Atlanten.

Rosenborgs säteri

Stefan och Annika köpte Rosenborgs säteri, på Värmlandsnäs, i ett läge när han tyckte att han yrkesmässigt var i halvlek, drygt fyrtio år gammal. I efterhand tycker han dock inte att han var det.

– Man ställde sig frågan: vad ska livet bestå av nu? Ska det bara vara repriser? Det ville jag inte. Då tittade vi runt på allt möjligt. Sedan har det här utvecklats enligt mureriprincipen. Man gör det ena efter det andra. Lägger den ena stenen på den andra så blir det något.

Sedan Stefan och Annika tog över säteriet har stora förändringar skett. Nu breder praktfulla blomsterodlingar ut sig, här och var syns vackra stenpartier. Stefans senaste projekt är vad han kallar ormbunksdalen. Själva jordbruket är numer utarrenderat.

Personligt: Stefan Lindskog

Bor: Blandat. Mycket Värmlandsnäs, en del Stockholm, något Göteborg.

Familj: Sambon Annika Byström, tre vuxna barn, två ”plastbarn”, sex egna barnbarn. Senaste tillskottet består av två enäggstvillingar, pojkar. Annika har tre barnbarn. Hunden Tusset, av rasen basset fauve de Bretagne.

Läser: The Origins of Political Order: From Prehuman Times to the French Revolution av Francis Fukuyama

Kör: Audi Allroad från 2006

Hobby: Trädgård och jakt

Dold talang: Hygglig jazzmusiker

Favoritplats: Här på gården

Drivkraft: Skaparglädje och nyfikenhet

Ogillar: Högfärd

Gillar: Att vara här på Värmlandsnäs! Det är vad jag verkligen gillar.

Motto: Nyttja stunden!

 

Curriculum vitae

  • Född 1951.
  • Juris kandidatexamen 1974 vid Lunds universitet.
  • Tingstjänstgöring 1974–1976 vid Mölndals tingsrätt.
  • Verksam vid Wistrand Advokatbyrå 1977–2007, delägare från 1980.
  • Ledamot av Sveriges advokatsamfund 1980–2008 (verksam i styrelsen 2001–2007).
  • Vice ordförande i Advokatsamfundet 2003–2004
  • Ordförande i Advokatsamfundet 2004–2007
  • Juris doktorsexamen vid Stockholms universitet 1985.
  • Docent i civilrätt vid Stockholms universitet 1987.
  • Ledamot av Högsta domstolen 2008–2018.
  • Ordförande i Högsta domstolen 2016–2018.
  • En rad offentliga och andra uppdrag samt författare till ett stort antal artiklar och böcker.
Tom Knutson
Annons
Annons