Rättspolitiken och valet Brottsutvecklingen – detta vet vi

Att mäta brottslighet är en besvärlig uppgift. Vi vet ju ganska lite om vilka brott som begås. På många områden är mörkertalen höga, mycket anmäls aldrig. Vad som faktiskt är ett brott varierar också över tid; exempelvis var fylleri kriminellt fram till 1976.

För att komplicera det hela ytterligare förändras också synen hela tiden på olika beteenden. Det varierar helt enkelt vad vi anmäler till polisen. I dag anmäler man till exempel på många håll regelmässigt våld på skolgårdarna, något som för bara 30 år sedan var mycket ovanligt.

Statistiken visar i alla fall att antalet anmälda brott stadigt har ökat sedan 1950-talet. Från 1990-talet avstannade ökningstakten. Ökningen drevs mycket av egendomsbrott, stölder, en kategori brott som har minskat på senare år, troligen mycket på grund av att det blivit svårare att forcera både bil- och bostadslås. Andra brott har ökat på grund av tillfällen och strukturer, som bedrägerier. Det är, med kriminologen Felipe Estrada Dörners ord, ”svårare att sno bilar, men lättare att göra internetrelaterad brottslighet”.

Ungdomsbrottsligheten, som ofta har oroat såväl politiker som forskare, visar tydliga tecken på att ha minskat. Det visas av både självrapportundersökningar, där ungdomarna själva berättar vad de har gjort, och av studier av hur många ungdomar som blir lagförda någon gång under sin ungdomstid. Här finns dock stora skillnader mellan olika grupper av ungdomar.

I början av 2000-talet fokuserade debatten om brottsligheten mycket på det så kallade oprovocerade gatuvåldet, ett fenomen som framför allt drabbade unga män. I dag rapporterar denna grupp mindre utsatthet än de gjorde för tio–tjugo år sedan. Sjukvårdsdata bekräftar också bilden att färre drabbas av våld ute på gatorna.

Våldsbrotten generellt är svårare att bedöma. Enligt Felipe Estrada Dörner har det dödliga våldet, som är lättast att mäta, minskat med ungefär 25 procent under de sista 25 åren, per 100 000 invånare. De senaste tre åren har det dödliga våldet dock ökat, men det är fortfarande lägre än på 1990-talet.

Det som ökar är en mycket speciell kategori av brott, med Estrada Dörners ord ”skjutvapenrelaterade fall där unga män skjuter andra unga män”. Det tycks också som att dessa skjutningar krupit nedåt i åldrarna. Enligt en sammanställning gjord av polisen i Stockholm över skjutningar i länet 2013–2017 har medelåldern på offren sjunkit från 29 till 23 år under perioden.

För lindrigare våld är måtten betydligt mer osäkra, mycket beroende på att toleransen för våld i samhället hela tiden verkar minska.

Sexualbrott svårast att mäta Svårast av alla brottstyper att mäta är kanske sexualbrotten. Antalet anmälda sexualbrott och våldtäkter har ökat kraftigt, särskilt under 2000-talet, liksom den självrapporterade utsattheten enligt Nationella trygghetsundersökningen. Antalet lagförda övergrepp är dock ganska konstant, vilket i debatten ofta förts fram som ett bevis för rättssystemets oförmåga att hantera dessa brott. Felipe Estrada Dörner pekar här på sjukvårdsdata, som inte visar någon ökning i antalet sjukvårdsbehandlade registrerade våldtäkter. Dessa data har dock stora brister. ¶

Ulrika Öster