search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Olika bilder av verkligheten

Inför årets riksdagsval domineras den rätts­politiska debatten helt av krav på hårdare straff och fler poliser. Brottsligheten beskrivs som ett hot mot samhället och så gott som samtliga partier ställer sig bakom ropen på hårdare tag.

Tidskriften Advokaten granskar riksdagspartiernas rättspolitik inför valet och frågar forskare om hur det gick till när lag och ordning blev en huvudfråga.

Sällan har väl rättspolitiken – eller åtminstone vissa delar av den – fått så mycket uppmärksamhet i debatten som just nu. Det höga tonläget till trots är enigheten bland riksdagspartierna också i det närmaste total kring en lång rad frågor.

Enklast kan politikområdet sammanfattas med fler poliser och hårdare straff. Detta mantra framförs av nästan samtliga partier, om än med mest emfas av Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Socialdemokraterna berömmer sig här av att de hunnit med mycket under den gångna mandatperioden, medan oppositionen pekar på brister och svagheter. Anders Westholm, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, anser att situationen i den politiska debatten är ovanlig.

– Det har aldrig pratats så mycket om lag och ordning inför ett val som det gör i dag under den tid jag kan överblicka, alltså tillbaka till 60-talet, säger han.

Lag- och ordningsdiskussionen skiljer sig, enligt Anders Westholm, från många andra politikområden.

– Det blir vad man kallar en valensfråga, där politiker och väljare är överens. Det är ju svårt att säga emot att det är bra med lag och ordning. Det som blir skiljande är då snarare hur mycket tonvikt man lägger vid frågan, förklarar han.

Felipe Estrada Dörner, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, delar Westholms analys.

– I frågor om ekonomi kan man ju faktiskt förorda allt från skattehöjningar till skattesänkningar för att nå samma mål. Men när det gäller brottslighet finns det ingen som räcker upp handen och säger att ”lite mer brottslighet kan vi nog tåla”. Så strategin för dem som tycker att det är för mycket fokus på det auktoritära svaret med hårdare straff blir att försöka lyfta fram miljö, skola, ekonomi i stället, säger han.

Felipe Estrada Dörner pekar på att kriminalpolitiken traditionellt sett har varit en fråga för högerpartier, där liberaler och vänsterpartier har haft mindre att säga. Han ser dock en ny tendens inför detta val, där Socialdemokraterna har valt att lägga sig nära Sverigedemokraterna och Moderaterna, kanske i förhoppningen att tona ner diskussionen.

– Det har väl inte varit så framgångsrikt. Det har inte dödat frågan, om det nu var målet, konstaterar Felipe Estrada Dörner.

Brott ett individuellt problem

Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi, skräder inte orden när han ska beskriva dagens rättspolitiska debatt.

– Förfärligt! Det finns egentligen ingen motkraft, utan alla politiker övertrumfar varandra i att det ska vara mer poliser och mer strafflagstiftning, säger han.

I sin nyutgivna bok Kriminalpolitik. Brott och straff i Sverige sedan 1965 skriver Henrik Tham att dagens straffrättspolitik präglas av en offensiv modell. ”Denna utmärks helt enkelt av att strafflagen blir ett instrument för social förändring och bekämpning av sociala problem.”

Synen på brott och brottens orsaker har, enligt Henrik Tham, varierat genom åren. Under hans tidiga år som forskare, på 1960- och 70-talet, var den dominerande synen att brott berodde på brister i samhället. Nyckeln till att minska brottsligheten var därmed samhällsförändringar, snarare än straff. I dag har pendeln svängt.

– 1968 var det samhällets fel med brott. Man såg det på en strukturell nivå. Och nu är vi tillbaka vid det individuella, där forskare strävar efter att hitta psykopaterna redan på dagis. Och straffet är ju ett individuellt ­instrument, konstaterar Henrik Tham.

Rörelsen mot individuella förklaringar till brott – och lösningar på dem – har i dag även fått med sig Socialdemokraterna, hävdar Henrik Tham. Regeringspartiet har annars traditionellt haft synen att samhället behöver förändras så att de som hamnat utanför också kommer med.

– Men i det senaste programmet omdefinierade Socialdemokraterna brott som ett hot mot välfärden. Det är faktiskt en 180 graders vändning. Med den formuleringen kan man också gripa in straffrättsligt och polisiärt utan att försöka hitta vad i livssituationen som orsakat brottsligheten. Och då behöver vi inte heller längre tänka på dem som begår brott i termer av personer med behov och offer för resursbrist, påpekar Henrik Tham.

Trygghet på tapeten

Behovet av hårdare tag mot brottsligheten motiveras vanligen av omsorg om väljarna och deras trygghet. Enligt politikerna är nämligen många svenskar otrygga, i bemärkelsen rädda för att utsättas för brott. Här lutar sig debattörer från samtliga partier mot Brottsförebyggande rådets Nationella trygghetsundersökning. Undersökningen ger indikationer om att svenskarna sedan 2014–2015 känner en större oro för att utsättas för brott än tidigare.

Den ökade otryggheten kan, enligt professor Felipe Estrada Dörner, delvis förklaras av de uppmärksammade skjutningar som ägt rum i storstäderna under senare år. Oron för brott varierar också över tid, menar han.

– Det går i konjunkturer vilka brottstyper som skrämmer. Det har varit ungdomsvåld ibland, det oprovocerade gatuvåldet, mc-gäng på nittiotalet, och i dag har vi organiserad brottslighet. Där kan jag föreställa mig att såväl män som kvinnor generellt i befolkningen blir mer eller mindre rädda, säger han.

Känslan av otrygghet är dock ojämnt fördelad. Kvinnor är exempelvis generellt mer rädda för att utsättas för överfall och våld än män. Människor i fattiga områden rapporterar också mer otrygghet än de som bor i mer välbärgade områden. Felipe Estrada Dörner anser att skillnaden mellan män och kvinnor kan förklaras med att kvinnor på många sätt är mer utsatta i samhället än män.

– Den feministiska forskningen har lärt oss att kvinnor är utsatta för våld, hot, sexuella trakasserier i en bred omfattning. Detta har kvinnor pratat med varandra om, men det har sällan, fram till metoo-rörelsen, varit på agendan som ett brottsproblem, förklarar han, och fortsätter:

– Vi har insett att kvinnor faktiskt jobbar i vård- och omsorgsyrken där man är mer utsatt för vissa typer av våld och även är mer utsatta för våld i relationer. Men inget av detta är ju tänkt att hanteras av hårdare straff och fler poliser. Det kommer inte att vara lösningen för de kvinnornas utsatthet.

Även Henrik Tham anser att de omskrivna gängskjutningarna utgör en del av förklaringen till den ökade oron för brott. Och visst är skjutningarna allvarliga, säger han. Samtidigt är de begränsade, både till vissa geografiska områden, och troligen även tidsmässigt.

Att människor oroas över brottsutvecklingen generellt och vad den kan innebära för samhället är naturligtvis begripligt. Samtidigt är det svårt att förstå varför skjutningar i storstäderna gör enskilda människor på Norrbottens landsbygd oroliga för att gå ut på kvällen, påpekar Henrik Tham.

Henrik Tham menar att förklaringen till den ökade oron delvis måste sökas på ett mer existentiellt plan. I en svårbegriplig och otrygg värld, med kriget i Syrien, en expansionistisk politik i grannlandet Ryssland, ett EU som knakar i fogarna och flyktingkrisen i Medelhavet blir det lockande att projicera sin oro på något mer närliggande.

– Brottsligheten är konkret, då lägger man oron där, för det andra är allt för stort och obegripligt, säger Henrik Tham.

Klara Hermansson, doktorand i kriminologi vid Stockholms universitet, studerar i sitt avhandlingsarbete den rättspolitiska debatten vid riksdagsvalet 2014. Hon ser dagens fokusering på trygghet som en delvis ny tendens i politiken.

– Politiker tycker nu att rädslan för brott är ett problemområde i sig som inte behöver kopplas till utsattheten för brott, säger hon.

Brott fungerar politiskt

Men även om oron för att drabbas av brott har ökat bland svenskarna tycks inte väljarnas engagemang för brott och straff riktigt motsvara politikernas höga tonläge och den stora plats som kriminalpolitiken fått.

I SOM-institutets undersökningar var det år 2017 17 procent av väljarna som uppgav lag och ordning som ett av de viktigaste samhällsproblemen. Siffran är högre än tidigare under 2010-talet, men betydligt lägre än toppnivåerna 1987 och 1989, då motsvarande siffra var 22 respektive 40 procent. När väljarna i en undersökning av Novus uppmanas att peka ut den enskilt viktigaste valfrågan är det bara 3 procent som svarar lag och ordning år 2018. Bland Moderaternas och Sverigedemokraternas väljare är andelen betydligt högre.

Så varför denna stora satsning? Statsvetaren Anders Westholm söker förklaringen till den tydliga fokuseringen på kriminalpolitik dels i hur verkligheten förändrats, och dels i hur den speglas i medierna.

– Vi har sett mer av grovt våld, med dödsskjutningar, under de senaste ett till två åren. Det är möjligt att det också har skrivits mer om gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Det handlar alltså om en verklighetsförändring i kombination med mediebilden, som förstärker förändringarna, säger Anders Westholm, och tillägger att det är möjligt ett händelserna faktiskt blir ännu större i media än vad de är i verkligheten.

Skjutningarna har, enligt Westholm, också tydliggjort en del mer långvariga problem, som att Polisen lider brist på resurser. På ett högre plan påverkas valdebatten och vilka frågor som blir stora av högkonjunkturen, som helt enkelt ger utrymme för andra frågor än de rent ekonomiska.

– Hur mycket man pratar om ekonomin beror på hur ekonomin går. I ett besvärligt läge blir alltid frågor som lågkonjunkturen och arbetslösheten tunga, fastslår Anders Westholm, och fortsätter:

– Migrationsfrågan är en annan fråga som det pratats mycket om inför detta val. Integration och migration har ju diskuterats flitigt i media och den offentliga debatten i årtionden, men ändå inte uppfattats som särskilt viktiga av väljarna. Men under de senaste åren har dessa frågor blivit allt mer betydelsefulla även i väljarnas ögon.

Kriminologen Henrik Tham pekar på att politikerna nu jämfört med på 60-talet har betydligt mindre spelrum för att skapa politik på många andra områden. Det ekonomiska utrymmet är begränsat och styrs av hänsyn till marknaden och många stora frågor hanteras nu på EU-nivå. Kvar blir då några frågor, däribland rättspolitiken, att profilera sig inom.

I sin bok Kriminalpolitik skriver Henrik Tham att ”politikerna vill fortfarande göra politik. Ett sätt att göra detta är att expandera mot moralfrågor som brott och straff. Strafflagstiftningen är i sig inte heller kostsam och kommer därför inte i strid med budgetbegränsningar”. Enligt Tham passar också brott och straff bra att paketera politiskt. Vanliga människor har ju som regel mycket lite erfarenhet av grova brott. Det blir därmed möjligt för opinionsbildares och medier att måla upp sin bild av läget. Tesen får stöd av amerikansk forskning som visar att allmänhetens bild av brottsligheten inte följer brottsutvecklingen, utan snarare mediernas och politikernas beskrivningar.

Poliser ska skapa jämlikhet

Även Klara Hermansson anser att det stora politiska intresset för brott och straff kan kopplas till förändringar i omvärlden, men också till förändringar inom det politiska systemet. Partierna har nämligen blivit allt mer lika varandra inom en rad frågor som tidigare var i centrum av debatten.

– I socioekonomiska frågor rör sig partierna in mot mitten. Där finns ett naturligt stopp. Det kan vara ett svar på varför politikerna allt mer börjat debattera frågor som miljö, brott och straff eller migration. När den ekonomiska politiken är så lika så söker man konflikt på ett annat område, säger Klara Hermansson.

Precis som i fråga om migrationen har Sverigedemokraterna tagit täten i denna förskjutning av debatten, menar Klara Hermansson. Men kraven på hårdare straff och fler poliser går också att passa in i de ideologier som traditionellt värnat mer om jämlikhet och rättvisa än säkerhet, påpekar hon. Kraven på fler poliser kan nämligen motiveras av kvinnors mer utsatta position och större otrygghet, eller situationen för människor i utsatta och fattiga områden.

– Genom att beskriva poliser och hårdare straff som jämlikhetsskapande, blir detta ett sätt att uppfylla samhällskontraktet, och ta hand om och värna socialt utsatta grupper. Det är något alla kan enas kring, hävdar Hermansson.

Frågan är dock om just fler poliser kan råda bot på den otrygghet som kvinnor och fattiga upplever. Henrik Tham är tveksam till detta.

– På något sätt är det lite rörande svenskt att man går till staten med sina bekymmer. Det är ju bra att vi litar på polisen och rättsväsendet, men det är inte säkert att polisen och lagen egentligen är gjord för våld inom relationer eller sexualbrott, säger han, och fortsätter:

– Det finns ibland andra sätt att lösa problem på. För att säga som jurister alltid gjort: strafflagen som ultima ratio, den sista utvägen.

Ser ingen systemkollaps

Ett återkommande påstående, och ett viktigt argument för höjda straff, är att brottsligheten i Sverige ökar. Men gör den egentligen det?

Det tråkiga svaret, enligt Felipe Estrada Dörner, är att brottslighet är ett alltför komplext fenomen för att man ska kunna svara enkelt på den frågan. Vissa tendenser är tydliga: Färre ungdomar tycks begå brott och bilstölderna blir färre, medan bedrägerierna blir vanligare (se artikeln Brottsutvecklingen – detta vet vi).

Andra områden är svårare, som våldet. Antalet anmälningar kan tolkas som att framför allt det mindre grova våldet har blivit vanligare. Samtidigt har vår tolerans för våld stadigt minskat, så att allt fler beteenden i dag uppfattas som våld. Felipe Estrada Dörner tar våldet i skolan som ett exempel, där det blivit allt vanligare med polisanmälningar.

– På många sätt kan man nog hävda att vi har förebyggt väldigt mycket av det våld som föregick på skolgården genom att faktiskt kalla det för mobbning. Så jag vill inte säga att det bara är av ondo att vi uppmärksammar det. Däremot ska vi inte dra slutsatsen att våldet i skolan ökar, snarare har vi synliggjort något som alltid har funnits, säger han.

Svårast av alla att greppa är förmodligen sexualbrotten. Här har anmälningarna ökat drastiskt i antal. Likaså andelen kvinnor som rapporterar om utsatthet i de nationella trygghetsundersökningarna, något som ibland fått utländska medier att beskriva Sverige som landet kvinnor helst ska undvika. Forskarna har dock svårt att tro på några dramatiska ökningar av sexuella övergrepp och våldtäkt. Snarare handlar det, åtminstone till en del, om att allt fler benämner sina upplevelser som övergrepp, och anmäler dem.

– Ju mer man får veta om detta, desto fler kvinnor kommer att inse att de också har varit utsatta. Det är alldeles utmärkt att det kommer fram. Men man måste också förstå att det är just medvetenheten som ökar, inte brottsligheten, fastslår Henrik Tham, som dessutom pekar på att allt fler beteenden faktiskt kriminaliserats på just detta område.

– Samtyckeslagen är den sjätte utvidgningen av våldtäktslagen sedan början av 1980-talet, säger han.

Totalt sett ger dock inte forskningen, enligt Estrada Dörner, någon som helst grund för de katastrofscenarier som ibland målas upp.

– Det finns inte något som tyder på att Sveriges brottsutveckling befinner sig i total systemkollaps, eller att brottsligheten är bortom all kontroll i dag i Sverige. Den väldigt svarta bild som politiker från de tre största partierna ger av Sverige tycker inte jag att det finns fog för, varken i de fakta som deras expertmyndighet Brå ger, eller från andra forskare. Det är i mina ögon en politisk produkt som också blir väldigt accentuerad under ett valår, och som förstärks av att de alla tre största partierna säger samma sak, säger han bestämt.

Felipe Estrada Dörner är övertygad om att de flesta riksdagspolitiker och statsråd också känner till forskningen och hur den kan tolkas.

– Vi har alla gjort dragningar om detta. Rimligtvis har de politiskt sakkunniga och statssekreterarna också läst forskningen så att de vet att bara för att en siffra ökar från 4 procent utsatta till 6 procent utsatta så betyder inte det att brottsligheten har ökat med 50 procent. Ändå så säger de det, konstaterar han lite uppgivet.

På en direkt fråga håller de politiska partierna själva med om att all brottslighet inte ökar och att man ska undvika svartmålningar. Samtidigt påpekar flera av dem att vissa typer av allvarliga brott faktiskt ökar, vilket är skäl till hårda åtgärder (se enkät på s. 46).

Medier och politik samspelar

Förutom ropen efter fler poliser delar också samtliga partier omsorgen om brottsoffren, en omsorg som bland annat tar sig uttryck i krav på hårdare straff för för­övarna och bättre uppklarningssiffror för polisen. Henrik Tham tycker att kopplingen är en smula långsökt.

– Om jag till exempel blir av med egendom vill jag i första hand ha tillbaka den. Det är viktigare för mig än att brottet klaras upp, säger han.

Själva begreppet brottsoffer är förhållandevis nytt i Sverige. Först 1970 förekom det första gången i svenska språket. Sedan dess har antalet motioner i riksdagen om brottsofferfrågor mångdubblats. Fokuseringen på offren för brott märks också i medierna. Statsvetaren Marie Demker har skrivit om hur medierna porträtterar offer och förövare. Demker ser en tendens att vi från 1990-talet och framåt allt mer uppmuntras att identifiera oss med, och sympatisera med brottsoffret.

– Brottsofferfrågan kommer tidigare, men från 90-talet blir beskrivningarna allt mer detaljerade och känslosamma. Så det handlar inte bara om hur mycket media skriver utan också om hur man beskriver offer och förövare. Det styr våra känslor. Vilka ska vi identifiera oss med och vad ska vi känna oss upprörda över, förklarar Klara Hermansson.

Medierna spelar också en stor roll för hur vi ser på och vad vi tror oss veta om brottsligheten rent generellt, påpekar Klara Hermansson. Hon får medhåll av Felipe Estrada Dörner.

– Den här allvarliga brottsligheten som vi inte själva kommer i kontakt med, den möter vi i berättelser och bilder i media. Det är dramatiska blåljusbilder. Medielogiken är ju att lyfta upp de grövsta, det mest allvarliga, det skrämmande. Och så ofta utlova lösningar som har att göra med rättsväsendets insatser och hårdare tag. Så ser det ut i dag, fastslår han.

Medierna och politiken blir här två aktörer som samspelar intimt, påpekar Felipe Estrada Dörner, som menar att båda parter blir vinnare i detta spel.

Organiserad brottslighet oroar

En särskild form av brottslighet, som såväl medier som politiker ofta och gärna tar upp, är den grova organiserade brottsligheten. Uppmärksamheten har lämnat spår i befolkningen.

Trots att ganska få vanliga svenskar torde ha varit i kontakt med några organiserade brottssyndikat uppgav 48 procent av de tillfrågade i SOM-undersökningen 2017, att de var oroliga för just denna brottslighet. Andelen oroliga är inte lika hög som vid toppnoteringen år 2004 (närmare 60 procent), men betydligt högre än tidigare år under 2010-talet.

För kriminologerna är den grova organiserade brottsligheten ett svårt och undflyende, om än politiskt användbart, begrepp som verkar kunna omfatta allt från grova rån och mord till försäkringskassebedrägerier.

– Allt politikerna inte gillar kopplas till den grova organiserade brottsligheten, och åtgärder man egentligen gillar i andra sammanhang kopplas gärna till att de kan motverka den grova organiserade brottsligheten, konstaterar Felipe Estrada Dörner, som inte lyckats finna någon hållbar definition av fenomenet.

Henrik Tham beskriver i sin bok Kriminalpolitik den organiserade brottsligheten som ein Mädchen für alles som kan användas som argument i samband med snart sagt all brottslighet. ”Kombinationen av farlighet och vaghet ger utrymme för politisk indignation och krav på mer resurser” skriver Tham.

Han sammanfattar också hur den organiserade brottsligheten brukar beskrivas: ”den är nätverksbaserad, den är internationellt förgrenad, den kommer utifrån, den undergräver hederlig affärsverksamhet genom illojal och illegal konkurrens, den ligger bakom mord och andra fall av grovt våld, och den utgör ytterst ett hot mot statens säkerhet” skriver han.

Problemet är bara att dessa påståenden inte alls, åtminstone inte från början, handlar om någon brottslighet utan bygger på påståenden om judarna i den offentliga debatten i Norge före andra världskriget. Det gemensamma i beskrivningen av judarna i Norge och dagens organiserade brottslighet är enligt Tham att man talar om något främmande, som kan tillskrivas ett antal egenskaper på oklar empirisk grund och där människor kan ”projicera en allmän oro på det okända”. En annan gemensam nämnare är att de båda storheterna ska bekämpas.

Om den grova organiserade brottsligheten blivit en symbol för hur brottsligheten hotar samhället, så har kanske behandlingen av unga brottslingar blivit en liknande symbol i diskussionen om hårdare straff.

Frågan om den så kallade ungdomsrabatten vid straff­utmätning, alltså att domstolen för personer mellan 18 och 21 år ska ta hänsyn till åldern vid bestämningen av straffet, har utvecklats från att vara ett udda inslag i debatten, till att omfattas av samtliga partier med undantag för Vänsterpartiet och möjligen Miljöpartiet.

– Ungdomsrabatten är en typisk symbollagstiftning som handlar om att visa att man tar allvarligt på brottslighet, att det ska svida. Det finns ingen anledning, menar man, att en vuxen artonårig man ska få någon rabatt här inte, säger Felipe Estrada Dörner, som konstaterar att såväl utvecklingspsykologer som kriminologer har goda argument för rabatten.

Felipe Estrada Dörner är också övertygad om att en slopad ungdomsrabatt kommer att lämna spår i form av hårdare straff även för barn, alltså personer under 18 år, eftersom man behöver justera upp dessa straff för att undvika allt för stora tröskeleffekter. Enligt Estrada Dörner vet politikerna också mycket väl att hårdare straff för unga varken kommer att resultera i färre brott framöver eller bättre återanpassning för unga brottslingar.

– De säger i stället att de gör det här för att det ska vara rättvist. För att allvarliga brott måste få allvarliga konsekvenser. Det är ett rent straffvärdestänkande som kommunicerar hur illa vi tycker om de brott som dessa individer har begått. Låt vara att det varken kommer att förbättra dem eller samhället. Man gör det för att det allmänna rättsmedvetandet kräver det, säger Felipe Estrada Dörner, som i nästa stund problematiserar det allmänna rättsmedvetandet.

– Finns det ett allmänt rättsmedvetande och är det i så fall så straffande som politikerna säger, frågar han retoriskt.

Felipe Estrada Dörner är noga med att betona att de allvarliga våldsbrott som inträffar naturligtvis är allvarliga.

– Det finns ingen kriminolog och ingen straffrättare som inte anser att gängskjutningarna är allvarliga och att den som mördar en annan ska få lagens strängaste straff. Vi har höjt dessa straff ganska påtagligt under de senaste decennierna. Svenska folket har aldrig tyckt annat än att det är allvarligt. Däremot, när det sipprar ner så att det också påverkar hur vi behandlar barn och unga. Där tycker vi väldigt olika, säger han.

Höjer golvet

Vad som sägs i en valkampanj är nu en sak. Det som sedan händer efter valet påverkas naturligtvis av många olika faktorer. Regeringens utformning, vilka majoriteter som kan skapas och det ekonomiska läget är bara några av dem. Trots detta tror de intervjuade forskarna på en fortsatt satsning på rättsväsendet i den riktning som partierna säger sig önska.

– Det är klart att risken alltid finns att man fiskar i grumliga vatten och att det inte blir så mycket aktivitet sedan, men jag tror att det kommer här. Ibland kan det vara lite knepigt att veta vad som görs eftersom det är komplicerade frågor och krävs stora utredningar. Men lag och ordning är ju mycket en resursfråga. Den är inte så komplicerad utan handlar mest om att tilldela i budgeten, säger Anders Westholm.

Felipe Estrada Dörner påpekar att det parlamentariska läget ändå kan komma att påverka intresset för kriminalpolitiken.

– Med vänsterregeringar blir det lätt så att lag och ordning får ett större utrymme, eftersom det är något som en högeropposition vill ha upp på agendan, säger han.

Klara Hermansson räknar dock med en fortsatt utveckling i den straffande riktning som vi redan sett i några år.

– Det som hittills har gjorts är att höja den övre gränsen, att introducera synnerligen och grov i olika brottskategorier. Det man börjar göra nu är i stället att höja botten, minimistraffen. Det kommer att få effekt. Alltså inte på brottsligheten, utan på de fängslade människornas antal.

Ulrika Öster

Så otrygg är svensken

Olika indikatorer i den nationella trygghetsundersökningen (NTU), som varje år genomförs av Brottsförebyggande rådet, pekar på att otryggheten och oron för brott började öka bland svenskarna 2014–15 efter en period av minskning.

Exempelvis ökade såväl andelen av befolkningen som oroar sig för att gå ut sen kväll eller undviker detta, som oron för brottsligheten generellt i samhället. Under en längre period visar NTU att oron för att utsättas för bostadsinbrott har ökat något 2006–2017. Kvinnor är här mer oroliga än män. Oron för att utsättas för överfall/misshandel ligger på ungefär samma nivå som 2006, men har varit lägre under perioden för att sedan stiga igen. Även här är kvinnor betydligt mer oroliga än män.

Oron för stöld/skadegörelse på fordon har minskat. Utrikesfödda är mer oroliga för alla typer av brott än svenskfödda. Storstadsbor och boende i större städer är ungefär lika oroliga för brott, medan boende i mindre städer eller på landsbygden är mindre oroliga. Boende i flerfamiljshus är mer oroliga för bilstölder och överfall. Boende i småhus är i stället mer oroliga för inbrott.

Förtroendet för rättsväsendet är i dag på ungefär samma nivå som 2006. Förtroendet ökade mellan 2006 och 2015, men har nu minskat igen. Samma sak gäller förtroendet för polisen.

En undersökning genomförd av Novus för företaget Trygg-Hansa 2018 visar att 68 procent av de tillfrågade kände större oro för brottsligheten i Sverige i dag än för fem år sedan. 78 procent upplevde att otryggheten kopplad till brottslighet hade ökat under samma period. Brottsanmälningarna ökade marginellt under 2017. Trots det trodde 15 procent av de medverkande i undersökningen att antalet anmälda brott ökade mycket 2017 jämfört med 2016, 47 procent trodde att de ökade något, 16 procent att det inte var någon skillnad och 17 procent att de minskade något.

I undersökningen svarade också 77 procent av de tillfrågade att nyhetsmedia rapporterar mer om brottslighet i dag än för fem år sedan. Lika många upplevde att politikerna pratar mer om brottslighet.

Annons
Annons
Annons