search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

När demokratin hotas

Winston Churchill sade 1947 att ”Democracy is the worst form of government except for all those other forms that have been tried from time to time”. Det var i en europeisk kontext där alternativen var den krossade nazismen och fascismen å ena sidan och ett Sovjetunionen som höll stora delar av Östeuropa i ett järngrepp å den andra.

Det kalla kriget demonstrerade att den liberala kapitalistiska demokratin var överlägsen totalitär kommunism. I dag sjuttio år senare är denna ståndpunkt inte längre lika självklar. Alltför många ser i dag andra alternativ som ändamålsenliga. Hur kan detta komma sig?

Professorn i politik vid Cambridge University och författaren David Runciman diskuterar i den nyutkomna boken How Democracy Ends om den representativa demokratins kris. Enligt författaren är vi fångade i myten om demokratins misslyckande. Genom att fokusera på våld och hotbilder ser vi inte de riktiga farorna. Han hävdar att stabila demokratier är bra på att avvärja de värsta scenarierna, men saknar förmågan att ta itu med den kärna som utgör grunden för problemet. Han är av meningen att 2000-talets demokratier har förlorat förmågan att förnya sig. Vi är för välbärgade, för gamla och för sammanhållna för att förändras på sätt som skedde tidigare.

Populismen och nationalismen är faktorer som breder ut sig och påverkar såväl enskilda nationer som hela den globaliserade världen. Alltfler diktatorer kommer till makten. Inte sällan genom demokratiska val. De åtnjuter legitimitet inom stora befolkningsgrupper och då särskilt inom anti-intellektuella och svaga grupper. Populism och nationalism har tidigare florerat såväl i USA som i Europa, men då inte tillåtits att slå rot. Parallellt med nazism och fascism har stabila demokratier utvecklats. Finns det då skäl att inte tro att demokratin också denna gång kommer att kunna hålla icke-demokratiska krafter stången?

Demokratin är enligt Runciman allvarligt hotad. Tilltron till demokratin som styrelseskick har på senare tid underminerats. Alldeles tydligt ser vi en utveckling där demokratier utvecklas till diktaturer. Hoten kommer från olika håll. Ett av de största hoten mot demokratin är föreställningen om att demokratin har kidnappats av eliterna. Denna idé ligger bakom många av nutidens politiska ledares framgångar i Turkiet, Ryssland, Ungern, Polen och USA. Liksom den, med stor sannolikhet, bidrog till utgången i brexitomröstningen. Demokratin är inte längre den självklara lösningen. Människor ser uppenbarligen andra alternativ.

Många hänvisar i likhet med Runciman, den utbredda nepotismen och korruptionen till trots, till utvecklingen i Kina. Om Kina skulle lyckas med att ytterligare höja levnadsstandarden och utbildningsnivån, lösa klimathotet och de sociala utmaningar som teknikutvecklingen medför, då riskerar legitimiteten hos det vi kallar liberal demokrati enligt Runciman att allvarligt urholkas. Min personliga association är i sammanhanget Singapore. Ett exempel på ett land som ibland framhålls som en förebild. Det lilla landet är allt annat än en demokrati, men med en ekonomisk utveckling som närmast kan beskrivas som ett under. Priset är högt. Grundläggande rättigheter som yttrande- och tryckfrihet är mycket starkt beskurna. Men välfärden, levnadsstandarden och säkerheten är hög.

För att den liberala demokratin och rättsstaten ska kunna fungera på ett effektivt sätt krävs nämligen starka och integra institutioner som åtnjuter medborgarnas förtroende. Förtroendet för offentliga institutioner har dock sjunkit betänkligt de senaste åren. Detta gäller såväl på det nationella planet som internationellt. Det säger sig självt att bristande förtroende för regering, riksdag, domstolar och myndigheter får allvarliga konsekvenser och leder till ett svagt ledarskap. Men det leder inte bara till det. Institutioner som inte uppfattar sig som relevanta eller respekterade kan lätt förledas att gå utöver sitt mandat. Vidare är det en uppenbar risk för korruption, liksom att människor tar saken i egna händer och startar medborgargarden och liknande. Laglösheten riskerar att få fäste med rättssamhället som offer.

Förtroendet ser dock olika ut för skilda grupper och stakeholders, som Runciman klokt påpekar. Näringslivet, invandrare, NGO:er, pensionärer och förstagångsväljare har sannolikt inte samma intressen eller grad av förtroende. Hur förtroendet ska återvinnas är en angelägen fråga i dessa tider. Det förefaller dock inte finnas några mer genomtänkta strategier härför i Sverige. Däremot synes en rad mer eller mindre exotiska handlingslinjer finnas när det gäller att kortsiktigt behålla eller erövra den politiska makten. Det vore mer ändamålsenligt om dagens politiker koncentrerade sig på att värna den demokratiska rätts- och välfärdsstaten. Ett sådant behov finns. Detta sagt skulle man samtidigt önska att människor i högre grad efterfrågade besked om de värderingar som ligger till grund för de inte sällan ogenomtänkta och allt mer populistiska och repressiva förslag som inför höstens val, med smärtsam intensitet, presenteras oss väljare.

Avgörande för om demokratin ska överleva också denna gång, synes enligt Runciman vara förmågan att skapa tillit hos den breda befolkningen och att kunna ingjuta hopp om framtiden. Det är bara det, att så länge en stor del av befolkningen finner tilltro till järnrörsmän och andra antiintellektuella krafter, är frågan hur detta förtroende kan vinnas med bibehållande av demokratiska värderingar.

Det är inte alldeles lätt att följa med i de politiska tankegångarna. Något konsistent förhållningssätt synes inte föreligga hos flertalet svenska politiska partier i centrala rättspolitiska frågor. Detta inger starka betänkligheter. Socialdemokraterna saknade långt in på 2000-talet något rättspolitiskt program överhuvudtaget. Ett sådant förhållningssätt erbjuder oanade möjligheter till åsikts­byte. Det är i och för sig inget nytt att politiska partier byter åsikter. Det har hänt många gånger, inte minst på det rättspolitiska planet, särskilt inom socialdemokratin och inom moderaterna, där de övergripande likheterna för övrigt är många. Båda partierna betonar kollektiva intressen framför individens. Socialdemokraterna talar av tradition huvudsakligen om välfärdsstaten, medan Moderaterna adresserat rättsstaten. Det främsta gemensamma draget från rättspolitiska utgångspunkter är dock principlösheten och pragmatismen. En möjlig förklaring till detta gemensamma förhållningssätt är att de som statsbärande partier nödgas vara mer pragmatiska än de partier som inte har haft detta ansvar. Den som förgäves försöker identifiera något slags bakomliggande ideologi att ta fasta på, får leta.

Den kommande valrörelsen borde vara en påminnelse om behovet av att värna vår demokrati och dess ideologiska grundvalar. Utmaningarna är många och stora. Om detta vittnar diskussionen om förbud mot tiggeri, om nedmonteringen av asylrätten, om böne­utrop, om straffskärpningar, om terrorlagstiftning, bara för att ta några exempel. I en tid där misstro och desinformation utvecklas, samtidigt som väljarna blir alltmer desillusionerade och populistiska politiker intar scenen, är risken stor att den demokratiska grundval som vi tar för given en dag förändras och då till det sämre. Normaliseringen av antidemokratiska krafter går emellertid långsamt. Demokratin dör enligt Runciman inte genom kaotiska händelser. Den dör tyst och oväntat.

Det är lätt att ta till sig Runcimans oro. Han har onekligen många poänger. Att lösa nya problem med gamla tekniker är inte någon framgångssaga. Men, trots allt, som Tocqueville ungefärligt uttryckte det: En demokrati startar fler eldsvådor, men den släcker också fler.

Anne Ramberg
anne.ramberg@advokatsamfundet.se