search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyhetsreportage

Grundprincip för EU är i fara

Kan principen om ömsesidigt erkännande upprätthållas? Det var temat för UD:s och Justitiedepartementets seminarium när EU-domstolen besökte Sverige i maj. JK Anna Skarhed var moderator.

EU-domstolens ordförande Koen Lenaerts underströk hur viktig principen om ömsesidigt erkännande, som grundar sig på principen om ömsesidigt förtroende, är:

– Den kan sägas vara Europeiska unionens DNA! Den är en klok uppfinning av jurister och politiker för att upprätthålla balansen mellan den europeiska enheten och den nationella mångfalden.

Lenaerts framhöll att så länge man talar om den inre marknaden, där principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende först såg dagens ljus, förstärker principerna frihet, liberalisering av handel och alla ekonomiska faktorer. Men inom området frihet, säkerhet och rättvisa innebär principerna tvärtom en begränsning av friheten och av liberaliseringarna på ett mycket tekniskt sätt.

Han nämnde exempel på hur principerna tillämpas i EU-domstolens mål om den europeiska arresteringsordern, överföring av asylsökande enligt Dublinförordningen och överföring av barn i vårdnadstvister enligt Bryssel II bis-förordningen.

– Domstolen har i sin praxis understrukit den absoluta karaktären hos principen om ömsesidigt erkännande och principen om ömsesidigt förtroende som utgångspunkt i målen, sa Lenaerts.

I sitt yttrande 2/13 klargjorde domstolen att en medlemsstat som verkställer ett rättsligt avgörande från en annan medlemsstat måste förlita sig på att den andra staten följer unionsrätten – utom under exceptionella omständigheter. Medlemsstaten kan inte kräva att den andra staten tillämpar en högre skyddsnivå för de grundläggande rättigheterna än vad unionsrätten föreskriver.

Ett exempel på exceptionella omständigheter är N. S.-målet (C-411/10 och C-493/10), där domstolen fann att det förelåg systembrister i asylförfarandet och mottagningsvillkoren för asylsökande i Grekland som innebar en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling enligt EU:s människorättsstadga, så att asylsökande inte skulle överföras dit enligt Dublinförordningen.

Generaladvokaten Juliane Kokott påminde om att principen om ömsesidigt erkännande följer av ömsesidigt förtroende, som i sin tur är grundat på delade värderingar, särskilt de värderingar som slås fast i artikel 2 i EU-fördraget: respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna.

– Det ömsesidiga förtroendet som grundar sig på de värderingarna är grundläggande för EU och ligger i den europeiska integrationens hjärta. Att skapa en övernationell union och en gemensam marknad kräver en otrolig mängd förtroende, sa Juliane Kokott.

Hon konstaterade att det ömsesidiga förtroendet troligen var mindre kontroversiellt när det gällde den inre marknaden. Men när det gäller området frihet, säkerhet och rättvisa står känsligare frågor på spel.

– Vi har insett att det finns lägen där ömsesidigt förtroende skulle vara missriktat och där därför ömsesidigt erkännande skulle vara olämpligt, sa Kokott.

Känsliga frågor om brexit

Juliane Kokott nämnde några aktuella frågor som domstolen överväger i fråga om asylrätt och den europeiska arresteringsordern. Två aktuella mål som rör överlämnanden från Irland är av grundläggande natur, eftersom de rör principen om ömsesidigt förtroende.

I det ena målet ställer Irlands högsta domstol frågan om Storbritanniens beslutade utträde ur EU medför att EU-rätten kräver att en medlemsstat nu ska vägra överlämna en person till Storbritannien enligt en europeisk arresteringsorder.

– Efter brexit är Storbritannien inte längre bundet av unionsrätten, och därmed är de garantier som underbygger det ömsesidiga förtroendet borta. Innebär det redan nu begränsningar i medlemsstaternas tillämpning av EU-rätten gentemot Storbritannien? Det är en extremt känslig fråga, och EU-domstolen kommer inte att hasta med att finna svaret, sa Kokott.

I det andra målet frågar High court i Irland om tre personer kan överlämnas till Polen. En invändning mot överlämning enligt den europeiska arresteringsordern är att den skulle riskera att strida mot artikel 6 i Europakonventionen. Invändningen bygger på EU-kommissionens förslag om att inleda ett artikel 7-förfarande mot Polen på grund av lagförslagen om ändringar i det polska domstolsväsendet och kritiken mot samma förslag från Europarådets Venedigkommission. High court har dragit slutsatsen att rättsstaten i Polen har skadats systematiskt, men har begärt vägledning om det polska domstolsväsendet fortfarande uppfyller EU:s normer och om vilken bevisning om förhållandena som krävs.

Högsta förvaltningsdomstolens ordförande Mats Melin uttryckte oro för det växande åsidosättande av grundläggande rättigheter och till och med av rättsstatens själva principer som tydligt kan iakttas i Europa.

– Tendensen finns i alla våra länder, men partier som företräder tendensen har än så länge kunnat bilda regering bara i några få medlemsstater. Ändå förefaller det rimligt, eftersom mycket av samarbetet mellan medlemsstaterna är grundat på antagandet att vi tillämpar gemensamma normer och således kan förlita oss på ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende, att fråga sig i vilken utsträckning strävan mot ett närmare samarbete kan fullföljas i ett kärvare politiskt klimat, sa Mats Melin.

Mats Melin konstaterade att nationella domstolar har funnit skäl att misstro de normer som tillämpas i andra medlemsstater i flera fall. Danmark har vägrat överlämna en person till Rumänien enligt en europeisk arresteringsorder, och Finland har vägrat överföra en asylsökande till Ungern enligt Dublinförordningen. Och i några fall har EU-domstolen funnit att exceptionella omständigheter kan berättiga undantag från den grundläggande principen om ömsesidigt förtroende.

Också Mats Melin diskuterade det irländska hänskjutandet till EU-domstolen om överlämnande till Polen. Han konstaterade att den irländska domstolens beslut stöder sig tungt på EU-kommissionens förslag enligt artikel 7 i EU-fördraget.

– Det är värt att notera att det är första gången i historien som ett sådant förslag har avgivits i fråga om någon medlemsstat, sa Mats Melin.

Han redovisade det stora antalet föreslagna lagändringar som gäller det polska rättsväsendet och citerade EU-kommissionens slutsats: ”Lagändringarma och deras kombinerade effekter utsätter rättsväsendets oberoende och maktdelningen i Polen, som är centrala inslag i rättsstatsprincipen, för allvarliga risker.”

Bygg ett robust rättssystem

Mats Melin betonade vikten av att staterna strävar efter att säkerställa att rättssystemet är så robust som möjligt.

– De behöver bygga upp ett system som kan motstå ett möjligt framtida försök till fientligt övertagande från en auktoritär regim. Domstolarnas uppgift är att tillämpa lagen och de grundläggande värden som unionen är grundad på, utan hänsyn till påtryckningar om att åsidosätta dem.

Högsta domstolens ordförande Stefan Lindskog menade att det finns två strategier för rättsligt samarbete på straffrättens område: ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden eller harmonisering av medlemsstaternas straffrätt.

– Man kan säga att ömsesidigt erkännande syftar till att etablera ett slags inre marknad för straffrätten, med fri rörlighet för beslut och domar. Men straffrätten är annorlunda än andra rättsområden. Den är mer inkräktande för individen, den orsakar lidande genom straff och markerar därigenom vilka beteenden som inte är moraliskt godtagbara i samhället.

Han ställde en rad frågor om förhållandet mellan ömsesidigt erkännande och harmonisering.

– Ömsesidigt erkännande inom straff­rätten bör inte införas utan att överväga behovet, sa Lindskog.

Magnus Andersson