search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

Grunden är lagd för positiv omställning och hållbar utveckling

Den 1 januari i år började den nya klimatlagen (2017:720) att gälla som en del av det klimatpolitiska ramverket.

Sverige sällar sig till en liten men växande skara länder som skapar en formell, juridisk grund för att kunna driva en långsiktig och brett förankrad politik för omställning till en resurseffektiv och klimatsmart ekonomi. De sju riksdagspartier som ställt sig bakom lagen förtjänar beröm för sitt mod och sin framsynthet.

Politisk långsiktighet för omställning handlar inte bara om att begränsa människans påverkan på klimatet; det handlar lika mycket om att säkerställa morgondagens tillväxt och välfärd, driva på för att utveckla nya affärsidéer, företag och jobb och skapa förutsättningar för en levande landsbygd och attraktiva städer. Siktet är inställt på det av riksdagen fastställda målet: år 2045 ska Sveriges sammanlagda nettoutsläpp vara noll. På vägen dit finns det tydliga etappmål, och utsläppen från inrikes transporter (exklusive flyg) ska minska med minst 70 procent till 2030 jämfört med 2010. Detta är ambitiöst och kommer inte bara att kräva fortsatt teknikutveckling utan även nytänkande när det gäller förvaltning och styrning, finanspolitik och investeringar, lagstiftning och regelverk. Det är bra, således, att Klimatpolitiska rådet, som också utgör en del av det klimatpolitiska ramverket, har som mandat att utvärdera den samlade politiken för att uppnå de satta målen. Lagstiftning kommer att vara ett nyckelområde.   

Klimatlagen är, menar jag, ett konkret resultat av en internationell process som sträcker sig över närmare 50 år. Med Stockholmskonferensen om människans miljö 1972 växte insikten om hur våra samhällen påverkar naturliga system över hela jorden. Global samverkan framhölls och modern miljölagstiftning såg dagens ljus i många länder. Agenda 21 och Rioprinciperna blev resultaten av FN:s konferens om miljö och utveckling (UNCED) 1992 och har kommit att prägla miljö- och hållbarhetsarbetet, på en mer grundläggande principiell nivå men också genom att lyfta fram betydelsen av den lokala dimensionen. Globala överenskommelser och visioner är viktiga, men arbetet för att uppnå dem utförs nationellt och lokalt. Några år senare kom flera konventioner på plats, där klimatkonventionen kanske är den mest välkända. Insikten ökade för betydelsen av att integrera miljö- och utvecklingsfrågor om långsiktiga lösningar ska kunna uppnås.

År 2009 kom ett bakslag vid klimattoppmötet i Köpenhamn. Målet var att få på plats ett nytt avtal för att begränsa utsläppen av växthusgaser som skulle ersätta Kyotoprotokollet. Den politiska situation som hade varit rådande sedan Stockholmsmötet 1972 hade förändrats i grunden och därmed även förutsättningarna för att nå ett nytt avtal. Förenklat hade världen tidigare varit uppdelad i rika och fattiga länder, där ansvarsfördelningen såg ut därefter. Dessutom hade fokus nästan uteslutande legat på statens roll; det var regeringar som fattade beslut och som skulle driva igenom åtgärder. Men misslyckandet i Köpenhamn har vänts till något positivt, menar jag, eftersom det tvingade fram nytänkande inom det internationella miljö- och utvecklingssamarbetet.

Sex år senare, 2015, kunde två internationella överens­kommelser uppnås: ett avtal om 17 globala mål för hållbar utveckling (Agenda 2030) och ett nytt avtal för att begränsa mänsklighetens påverkan på klimatet (Paris­avtalet). Trots en kärv politisk omvärld så fick dessa överenskommelser i det närmaste full uppbackning av alla världens länder. Varför? Det är självklart många faktorer som samverkar men de förändringsprocesser som blev allt tydligare efter mötet i Köpenhamn spelade en viktig roll.

Snabbt växande ekonomier, till exempel Kina, Indonesien, Indien och Brasilien, förändrade såväl utsläppskartan som den ekonomiska kartan. Kina blev en ekonomisk och politisk stormakt och dessutom störst utsläppare av koldioxid totalt sätt. Detta kom att påverka såväl frågan om ansvarsfördelning som hur maktinflytandet skulle se ut i förhandlingarna. Ett mer proaktivt näringsliv och många städer tog på sig starkare ledarroller och drev frågan om omställning; och omsatte ord till handling. Globalisering, digitalisering och teknikutveckling visade att vi var på väg in i en ny fas, med helt andra förutsättningar för både ekonomisk utveckling och omställning jämfört med tidigare.

Agenda 2030 och Parisavtalet är mjukare och mer öppna överenskommelser. Kraften ligger i att motivera alla länder och aktörer att driva frågan framåt och vidta åtgärder (bottom-up), snarare än att uppnå mer styrande avtal (top-down). De lyfter fram möjlighetsperspektiv och behovet av flexibilitet, inte minst till följd av snabb teknikutveckling. Det som upplevs som omöjligt i dag kommer att vara möjligt om bara några år. Det är intressant att notera förändringen i retorik mellan mötet i Köpenhamn, då man talade mer om ”sharing the burdens”, till Paris då det handlade om ”sharing the benefits”.

Med vackra överenskommelser på plats, kan vi nu luta oss tillbaka och låta förändringen ha sin gilla gång? Absolut inte. Det är viktigare än någonsin med länder som vågar gå före. Som visar att det går att utveckla välfärd och en stark ekonomi samtidigt som man löser miljö- och klimatutmaningar, med städer som skapar hållbara och attraktiv stadsmiljöer, med ett näringsliv som kan uppvisa att det är lönsamt att ligga i framkant, som skapar nya affärsmöjligheter, nya jobb. När vi översätter Agenda 2030 och Parisavtalet till nationell politik så måste vi även tala om styrmedel, hur ekonomiska styrmedel, lagstiftning och regler kan bidra till och driva på en positiv omställning och samtidigt säkerställa att de negativa effekter som kan uppstå minimeras.

Och här kommer den nya klimatlagen in som ett exempel: Att använda lagstiftning som ett sätt för att driva på långsiktiga systemförändringar och säkerställa en hög ambition oavsett vilken regering som för tillfället har makten. Sverige var inte först, redan 2008 tillkom The Climate Change Act i Storbritannien, men vi är ännu så länge ett av få länder som tagit ett helhetsgrepp på detta sätt. Arbetet har bara börjat. Det kommer nu att handla mycket om hur såväl lagstiftning som andra system stödjer den omställning till en fossilfri ekonomi (netto 0) 2045 som majoriteten i riksdagen har beslutat om. Det kommer att behövas många duktiga jurister och advokater som kan titta på hur skattesystemet, upphandling, försäkringar och ägandefrågor behöver förändras, till exempel med utvecklandet av nya affärsmodeller (delningsekonomin). Det handlar om att utveckla regelverk som gynnar långsiktiga investeringar för omställning inom energisektorn, basindustrin, jordbruket och transportsektorn. Som säkrar att åtgärder är optimerade såväl ekonomiskt som miljömässigt. På ett djupare plan kan våra förvaltningsstrukturer behöva förändras för att bättre möta dagens och framtidens behov, inte minst av ökad policykoherens. Vi måste också kunna säkerställa en fortsatt fungerande välfärdsstat i en tid av omfattande systemförändring och globalisering. Så utan tvekan kommer jurister och advokater som brinner för att arbeta med omställning och hållbar utveckling att behövas, mer än någonsin.

Johan Kuylenstierna

Johan Kuylenstierna är vice ordförande i Klimatpolitiska rådet och adjungerad professor vid Stockholms universitet. Han var fram till januari i år vd för Stockholm Environment Institute. Han har tidigare även arbetat inom flera FN-organ.