search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Trött på valrörelsen innan den ens har börjat

Oisín Cantwell skriver om vår tids kriminalpolitiska populism och den kommande valrörelsen.

Det sista mina arma nerver behöver är ett valår; de har redan försvagats avsevärt av de senaste årens enfaldiga kriminalpolitiska utveckling.

Ingenting blev bättre av att lyssna på vad Socialdemokraternas valgeneral John Zanchi hade att säga då han och partisekreterare Lena Rådström Baastad i januari kallade till presskonferens på Sveavägen 68 för att lägga fram strategin som ska leda till fyra nya år i Rosenbad.

”Vi har en politisk dagordning i dag som i någon mening är auktoritär. Det finns i väljarkåren en önskan om att någon ska ha kontrollen över samhällsutvecklingen”, sade John Zanchi belåtet och flöt i väg i ett rus bestående av lag och ordning och integration.

Auktoritär? Svenska Akademiens ordlista ger oss synonymer: ”maktfullkomlig, egenmäktig; diktatorisk”.

Är verkligen sådana egenskaper politiskt eftersträvansvärda? Är det verkligen sådana politiker väljarna vill ha?

Nu var det dock försent för den sortens petiga frågor, stenen var i rullning och sedan dess har vi upplevt en politisk kakofoni som stundom nått en decibelnivå som får en hårdrockkonsert att framstå som en nåd att stilla bedja om.

Att sjukvården i de senaste mätningarna från opinionsinstituten ligger i topp hos väljarna och att brott och straff återfinns först på fjärde efter femte plats tycks inte bekomma de sluga strateger, i huvudsak av moderat eller socialdemokratisk härkomst, som febrigt drömmer om att återerövra röster från de obestridliga mästarna i genren auktoritär politik, Sverigedemokraterna.

Låt oss då titta närmare på vilka uttryck den kriminalpolitiska samtiden kan ta sig.

Lagrådet, vars sågningar av mindre genomarbetade förslag till nya paragrafer genom åren ofta har tilltalat mitt sinne för svart humor, tittade härförleden närmare på regeringens idé om att låta ensamkommande unga få en ny chans till uppehållstillstånd.

Juristerna skrev att de ”anser att gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”.

Smaka på de orden. Har Lagrådet, som år 1909 instiftades för att ta över Högsta domstolens uppgift att granska lagförslag, någonsin tidigare uttryckt sig i så här pass hårda, för att inte säga förödande, ordalag?

Regeringen tycks dock inte bekommas utan arbetar vidare med förslaget. Mycket vatten har runnit under broarna sedan den nytillträdde statsministern Stefan Löfven i november 2014 bröstade upp sig och med en pik till alliansen sa att ”den här regeringen respekterar Lagrådet” efter att en illa underbyggd proposition om att göra vårdvalet frivilligt drogs tillbaka.

Oppositionen passar givetvis på. Beatrice Ask, Sveriges mest meriterade justitieminister, sa nyligen att ”en regering som inte respekterar Lagrådet är ute på hal is”.

Det har hon rätt i. Men när den politiska räven Ask i samma intervju i Sydsvenskan påstår att är hon som chef på Justitiedepartementet satte ”en ära i ta Lagrådet på väldigt stort allvar” finns det anledning att bli misstänksam.

Min favorit under åren med ­borgerligt styre var då de plågade justitieråden kom fram till att attefallshusen, friggebodar på upp till 25 kvadrat, inte bara utmanade ­regeringsformen utan även bröt mot två paragrafer i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Vad gjorde regeringen Reinfeldt? Ryckte på axlarna och tutade vidare.

Eller ta förslaget om att få drogtesta barn. Lagrådet menade att en misstanke om att ha knarkat inte är ett tillräckligt allvarligt brott för att motivera att en 13-åring släpas in till polisstationen för att kissa i en burk medan någon tittar på och varnade för att det kunde bli ett godtyckligt maktmedel.

Ask fnös att argumenten inte höll och drev igenom lagen.

De två statsbärande partierna gjorde för övrigt gemensam sak flyktinghösten 2015, struntade i domarnas högljudda protester och införde den eländiga bestämmelsen om id-kontroller på bussar, tåg och färjor.

Nu stannar inte vår tids kriminalpolitiska populism vid att socialdemokrater och moderater är påtagligt mer förtjusta i Lagrådet då de befinner sig i opposition. 

Jag har inte lyckats skaka av mig den uppgivna ton som en tingsrättsdomare hade då han för någon månad sedan hörde av sig och sa att han övervägde att säga upp sig.

Detta sedan statsministern inte uteslutit att sätta in militär i förorter och justitieminister Morgan Johansson lyssnat på muttranden i justitieutskottet och tillsatt en utredning som ska se över den obligatoriska straffnedsättningen för brottslingar mellan 18 och 20.

Det är som att den politiska majoriteten vill kasta flera hundra års straffrättslig utveckling, redan i 1825 års lag återfanns en bestämmelse som gjorde skillnad på tonåringar och vuxna förbrytare, i papperskorgen.

I den djungelns medielag som råder, inte minst ett valår, får mindre partier mindre uppmärksamhet. Det kanske är lika bra. För då slipper vi lyssna på dem.

Vänsterpartiet har som vanligt den i riksdagen minst blodtörstiga uppfattningen om brott och straff.

Företrädare för partiet har emellertid gjort ett stort nummer av att de har drivit frågan om kriminalisering av sexköp utomlands framåt. Det vore intressant att få höra vad de har att säga om den grundläggande straffrättsliga principen om dubbel straffbarhet.

Vi får förutsätta att de inte har några invändningar om irländska kvinnor som gör abort i Sverige ställs inför rätta då de kommer hem.

Det är för övrigt en lisa för själen att kristdemokraterna efter vådliga utflykter inom politikområden som migration och lag och ordning tittat på opinionssiffrorna och förskrämt återvänt till trygga profilfrågor som familj och äldreomsorg.

Jag tar en paus i skrivandet av denna text. Skummar mediesajter. Socialstyrelsen medger allvarliga brister i rapporten som ligger till grund för medicinska åldersbedömningar av asylsökande. Moderaterna vill göra det lättare för polisen att använda hemliga tvångsmedel som exempel­vis elektronisk ­av­lyssning, det ska räcka med något så lättvindigt och diffust som ”oro” för planering av terrorbrott för att få tillstånd till så pass ingripande åtgärder. Justitieministern lanserar ännu en ekonomisk satsning på ­polisen, utan att nämna att även åklagare och domstolar behöver ytterligare resurser för att kunna hantera det polisen förmodas åstadkomma.

Det är en genomsnittlig nyhetsdag våren 2018 och det enda som saknas är att centerledaren Annie Lööf än en gång förklarar för oss att det i Sverige är olagligt att begå brott.

Att valrörelsen inte ens har tagit fart på riktigt är inte en upplyftande tanke.

Oisín Cantwell
Nyhetskolumnist, Aftonbladet

Oisín Cantwell, 53, är journalist på Aftonbladet. Han tilldelades år 2014 Advokatsamfundets journalistpris.

Annons
Annons