search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Samfundsfrågor

Ordförande: Stärk domstolarnas oberoende

”The judiciary branch must remain autonomous from the legislative and executive branches, as the independence of judges serves the right of every person to have their case reviewed by the court in an open and fair manner without undue delay.”

(Uttalande av den europeiska advokatorganisationen CCBE i anledning av utvecklingen i Polen)

I Sverige – till skillnad mot i Polen och Ungern – finns inget akut hot mot domstolarnas oberoende. Men det vore naivt att tro att det som äger rum i dessa länder aldrig skulle kunna ske här. Det finns därför anledning att nu överväga vad som kan göras för att i möjligaste mån förebygga en utveckling där den politiska makten försöker ta kontroll över domstolarna, särskilt Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen.

Frågan har nyligen behandlats av ordförandena i HD och HFD, Stefan Lindskog och Mats Melin (SvJT 2017 s. 345 ff.), och av presidenten i Svea hovrätt Fredrik Wersäll (SvJT 2017 s. 1 ff.). I dessa tankeväckande artiklar diskuteras ett antal tänkbara åtgärder. För egen del skulle jag gärna se att följande frågor blev föremål för grundlig utredning.

Domarnämnden, där en majoritet av ledamöterna ska vara eller ha varit ordinarie domare, lämnar förslag till regeringen på vem som ska utses till viss domartjänst. Det gäller även justitieråd, alltså domarna i de båda högsta domstolarna. Regeringen är inte bunden av förslaget, låt vara att Domarnämnden ska få tillfälle att yttra sig om regeringen avser att utse någon annan. Det har hittills aldrig hänt att regeringen frångått Domarnämndens förslag. Det finns dock inget som hindrar att en auktoritär regering till justitieråd väljer att utse personer som sympatiserar med regimen i stället för kandidater som föreslagits av Domarnämnden. Måhända är det oundvikligt att den slutliga utnämningsmakten ligger hos regeringen (se dock nedan), men en del borde kunna göras för att försvåra en sådan politisering av utnämningsförfarandet. Lindskog och Melin pekar därvid på att det bör regleras i lag att ordföranden i den aktuella högsta domstolen ska höras innan utnämning sker, liksom att domstolen ska ha tillfälle att yttra sig om regeringen avser att utse någon annan än den som Domarnämnden föreslagit. Möjligen skulle man till och med överväga att justitieråden inte alls utses av regeringen utan av ett sådant Council for the Judiciary som diskuteras nedan.

Till detta kommer att pensionsåldern för justitieråd borde vara grundlagsfäst till undvikande av att de förtidspensioneras, liksom att det i grundlag borde anges högsta antalet justitieråd; annars finns ju risken att en auktoritär regering helt enkelt fyller på domstolen med regimtrogna domare.

Domstolsverket är en myndighet under regeringen. Den beslutar om domstolarnas budget, styr domstolsväsendet administrativt och beslutar i princip om domarnas löner. Det är numera ett så kallat enrådighetsverk, vilket innebär att det leds av en generaldirektör och inte har någon styrelse. Generaldirektören utses av regeringen. 

I många europeiska länder ligger ansvaret för den centrala domstolsadministrationen i stället på ett så kallat Council for the Judiciary, i vilket en majoritet är domare. Som Lindskog och Melin påpekar säkerställer en sådan ordning en betydande grad av autonomi för domstolsväsendet i förhållande till den politiska makten. Deras förslag att Domstolsverket bör ledas av en styrelse med en majoritet av domare är utmärkt. Styrelsen utser den som leder verksamheten. Kanske skulle, som sagt, också makten att utse domare i de högsta instanserna kunna ligga hos styrelsen.

KU har i dagarna uppmanat regeringen att tillsätta en utredning om dessa frågor. Förhoppningsvis blir det så.

Christer Danielsson
Ordförande i Sveriges advokatsamfund