search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Nästan inga frågor är nya eller unika

Detta nummer av advokaten fokuserar på Sveriges advokatsamfund och dess uppgifter och struktur.

Advokatsamfundet är likt Uppsala universitet och Svenska akademien en inte alldeles vanlig organisation. En entitet sui generis. Samfundet är en privaträttslig sammanslutning med offentligrättsliga uppgifter. Dessa är enligt stadgarna att vidmakthålla en etisk och professionell hög kvalitet inom kåren, följa rättsutvecklingen och verka för att samfundets erfarenhet kommer denna till godo, tillvarata advokaternas allmänna yrkesintressen och verka för sammanhållning och samförstånd mellan advokaterna. Kraven för att bli medlem i Advokatsamfundet är höga och framgår av lag. I rättegångsbalken föreskrivs att advokater är skyldiga att följa god advokatsed.

Efter snart 20 år som generalsekreterare ska jag i augusti nästa år gå i pension från detta exceptionella och engagerande uppdrag. Rekryteringen av min efterträdare har, som framgår av annonsen införd längre fram i denna tidning, inletts. Uppdraget som generalsekreterare i Advokatsamfundet är viktigt och mycket inspirerande. Generalsekreteraren har en unik roll genom sin medverkan i såväl styrelsens som disciplinnämndens arbete och, inte minst, genom sina kontakter och uppdrag inom rättsväsendet, samt i ett flertal internationella organisationer. En sak har jag därvid kunnat konstatera. Nästan inga frågor är nya eller unika för Sverige. Det är med några undantag i det närmaste samma rättssäkerhetsfrågor och yrkesfrågor som diskuteras idag som för trettio år sedan. Frågorna är bara klädda i en annan och inte sällan internationell skrud. Inom alla advokatsamfund världen över diskuteras frågor om allt från bristande access to justice och inskränkningar i rättssäkerheten till behovet av ökad jämställdhet på advokatbyråerna. En av de roligaste uppgifterna som generalsekreteraren har är att vara ansvarig utgivare för tidskriften Advokaten. I denna egenskap har jag i varje nummer av tidskriften på denna plats skrivit om rättspolitiskt aktuella frågor.

Innan jag år 2000 blev generalsekreterare var jag verksam som advokat under närmare 25 år. Som yrkesverksam advokat hade jag ägnat mig åt alla typer av juridik – som anställd och som delägare. Det lärde mig mycket om vad det innebär att vara advokat. Jag lärde mig älska och respektera advokatrollen. Advokatyrket är som bekant ett gammalt yrke. Advokatens ställning i rättssamhället har vuxit fram under lång tid. Det finns i den västerländska rättskulturen en bred enighet om de grundvalar som advokatrollen vilar på. Redan i antikens Rom hade advokaterna stor betydelse. Cicero fastslog att ”[a]dvokatens uppgift måste vara att med obegränsad omsorg tjäna den klient vars intressen han lovat att försvara”. Då, liksom nu, är advokatens huvuduppgift att lojalt, redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts honom och att iaktta god advokatsed. Detta följer också numera av rättegångsbalken.

När Sveriges advokatsamfund bildades 1887, fanns ett tydligt behov av att skapa en oberoende, välutbildad advokatkår med uppgift att garantera hög etik och att stödja rättsstaten. Dessa uppgifter är lika angelägna idag. I en rättsstat ska det, i likhet med oberoende domstolar och opartiska domare, finnas oberoende advokater. Det förutsätter ett oavhängigt Advokatsamfund som kan föra den enskilde advokatens talan och skydda dennes yrkesintressen och integritet. Annars riskerar den enskilde medborgaren att åter hamna i de brännvinsadvokaters våld som nya lagberedningen så målande beskrev 1884.

Dessvärre är advokatsamfundens och advokaternas oberoende, i likhet med journalisternas, allvarligt hotat på alltför många håll runtom i världen. Detta leder ofta till kränkningar av mänskliga rättigheter, straffrihet och orättvisor. De advokater och journalister som i sådana miljöer vågar stå upp för rättvisa och mänskliga rättigheter blir inte sällan utsatta för hot och övergrepp. De behöver stöd från starka röster. IBAHRI är en sådan viktig röst. I Myanmar mördades förra året advokaten U Ko Ni. Vi följde rättegången mot hans mördare. Vi har också tillsammans med FN bland annat inlett ett arbete med att ta fram en verktygslåda för advokater som löper risk att trakasseras eller på annat sätt bli beskurna rätten att biträda människor som är i behov av hjälp. IBAHRI har under det gångna året aktivt stöttat advokater och försvaret av rättsstaten jorden runt. Sjuttio år efter FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har dess grundvalar fått vidkännas allvarliga angrepp. Politiker världen runt har övergivit Eleanor Roosevelts gärning. På populismens altare offras, även i vårt närområde, minoriteter, rättsstatliga principer, oberoende domstolar och advokater. Advokater och advokatorganisationer har ett särskilt ansvar att stå upp för mänskliga rättigheter och se till att de ansvariga ställs till svars vid övergrepp. Jag är därför stolt att också få medverka i detta arbete internationellt som vice-chair i ­IBA­HRI. Det ger värdefull kunskap i det ­nationella arbetet.

Sverige står inför en valrörelse som i hög grad fokuserar på rättsstatliga frågor. Dessvärre med en besvärande osaklig och repressiv tyngdpunkt. Jag är därför mycket glad att en av våra viktigaste rättspolitiska journaliströster Oisín Cantwell i detta nummer av tidskriften skrivit en som alltid tänkvärd och ”spot on” kolumn på temat den kriminalpolitiska populismen inför valrörelsen. Läs den! Advokater och journalister har mycket gemensamt. Vi är båda nödvändiga aktörer i en demokratisk rättsstat. I denna roll är man sällan överdrivet populär i maktens korridorer. Vår gemensamma uppgift, om än i olika roller, är ju att granska statens maktutövning. Och, det finns alldeles särskilda skäl till detta i tider av nationalism, populism och tilltagande extremism. Det har nämligen skett en anmärkningsvärd fokusförskjutning på förvånansvärt kort tid också bland grupper som tidigare betraktades som företrädare för en liberal och demokratisk samhällssyn som respekterade våra institutioner. Vi närmar oss snart en punkt när införandet av en författningsdomstol ånyo aktualiseras.

Ibland verkar det nämligen som om de folkvalda inte har förstått eller minns regeringsformens grundbestämmelse. Den där om att den offentliga makten ska utövas under lagarna. Politiker förefaller egendomligt nog förställa sig att just de är undantagna från lagarna. Demokrati kan aldrig vara majoritetens förtryck av minoriteten. För att citera Albert Camus: ”Democracy is not the law of the minority but the protection of the minority.” Demokratin vilar på vissa grundläggande rättsstatliga principer – universella sådana – som också landets folkvalda är bundna av. Jag skulle därför inför stundande valrörelse vilja utfärda ett upplivningsföreläggande enligt vilket politiker skulle åläggas att uppliva sitt minne om demokratins grunder. Men inte bara det. Är det inte hög tid att, utöver riksdagens regelverk, överväga ett utvecklat etiskt normsystem för riksdagsmän och statsråd?

Jag har många gånger på denna plats, liksom på min blogg, förundrats över hur ett tidigare maktbärande parti i sin partistyrelse har en riksdagsledamot som bedriver mobbning och hatpropaganda på sociala medier. Det bidrar till att normalisera ett språkbruk som tidigare var förbehållet rännstenen och ickedemokratiska organisationer. Överhuvudtaget har en förskjutning av språket kommit att bidra till en brutalisering av det offentliga samtalet. Och ännu värre. Många väljer att inte delta i samhällsdebatten. De är rädda. En självcensur har utvecklats. Till detta har sociala medier enligt min mening starkt bidragit genom att negativt påverka traditionella media på ett inte godtagbart sätt. När drevet på oklara grunder går, är det få som orkar ta striden. Makt kan som bekant missbrukas, också av journalister. Tragiska konsekvenser har det senaste året utspelat sig i anledning av metoo-uppropet. Allvarliga övergrepp från medias sida har skett. Publiceringarna om Kulturhusets chef och riksdagens talman var enligt min mening sådana exempel. Det krävs att fler för besinningens talan när alla springer åt ett håll. Där har journalister och advokater en viktig roll att spela.

Anne Ramberg
anne.ramberg@advokatsamfundet.se