- Samfundsfrågor
Ordförande: #medvilkenrätt – igen
När jag skriver detta har det gått två månader sedan Svenska Dagbladet publicerade uppropet #medvilkenrätt. Där beskrevs – för att citera uppropet – ”övergrepp av olika allvarlighetsgrad från män i maktpositioner och med möjlighet att utnyttja beroendeställningar”. Min initiala reaktion på uppropet kunde läsas på denna plats i förra numret av Advokaten, där det tal jag höll på Advokatdagarna återgavs.
Direkt efter publiceringen av #medvilkenrätt gav samfundet Novus i uppdrag att göra en studie av sexuella trakasserier i advokatbranschen. Den genomfördes i form av en enkät riktad till kvinnliga advokater och biträdande jurister. Studien – som går att läsa på vår hemsida – bekräftar att det finns ett stort problem. En tredjedel svarade att de någon gång under sin tid på byrå utsatts för sexuella trakasserier. Nästan hälften svarade att de upplevt att en annan medarbetare utsatts för sexuella trakasserier. Och det är inte några engångsföreteelser – mer än 80 procent av dem som hade utsatts för sexuella trakasserier uppgav att det skett vid fler än ett tillfälle.
För min del har uppropet och Novus-undersökningen gett upphov till reflektioner kring arbetsplatskulturen på advokatbyråer, liksom – i nästa steg – tankar om vad det får för följder att det stora flertalet delägare på advokatbyråer fortfarande är män medan en stor andel av de yngre medarbetarna är kvinnor.
För att citera Mårten Schultz i SvD samma dag som #medvilkenrätt publicerades: ”Sammanställningen väcker många frågor. Som frågan om sambandet mellan sexistiskt språkbruk, könsstereotyper och övergrepp. Eller frågan om förhållandet mellan å ena sidan övergrepp och å andra sidan hierarkiska arbetsplatser där yngre jurister är underställda seniora juristers makt.”
Med andra ord: Sexuella trakasserier som det yttersta utflödet av strukturella förhållanden.
Är det så? Så mycket vågar man nog i alla fall säga att det knappast skulle se ut som det gör om det vore en jämnare könsfördelning på delägarnivå på advokatbyråerna. (Sedan kommer det förstås alltid att finnas ”bad apples” som begår övergrepp oavsett strukturella förhållanden, men det är en sak för sig.)
Jag läste härförleden en intressant intervju med Mannheimer Swartlings vd Jan Dernestam i Dagens Industri. MSA är Sveriges största advokatbyrå. Där är 15 procent av delägarna kvinnor. Men bland dem som antagits sedan 2010 är 36 procent kvinnor. Dernestam konstaterar att det tar tid men att utvecklingen går åt rätt håll: ”Vårt mål är att hälften av delägarna ska vara kvinnor.”
Jag har inte närmare undersökt hur partnerutvecklingen ser ut på andra större byråer, men jag noterar att den affärsjuridiska byrå där jag tillbringade mina första 15 år – Gernandt & Danielsson – inte hade någon kvinnlig delägare när jag lämnade byrån 2006 medan fyra av 21 delägare nu är kvinnor, däribland tre av de sju senast antagna.
Så utvecklingen får antas gå åt rätt håll, även om det nog kommer att ta ganska lång tid innan könsfördelningen på delägarnivå är någotsånär jämn.
Under tiden får byråernas ledningar inte nöja sig med att bara (inom citationstecken) beivra rena övergrepp – något som är ett minimikrav och som naturligtvis måste göras med full kraft.
Pärutöver gäller det att främja en god arbetsplatskultur i vid mening. Som Dernestam säger i DI-artikeln: ”Plumpa skämt och sexistisk jargong slår vi ned mot.” Det bör alla göra.
Och inte minst gäller det att verka för att kvinnliga jurister i karriärhänseende inte blir negativt särbehandlade på grund av sitt kön, till exempel med avseende på arbetsuppgifter och lön. Här visar både en JUSEK-rapport från 2015 och en av samfundet beställd Novus-undersökning att mycket återstår att göra.
Christer Danielsson
Ordförande Sveriges advokatsamfund
