Anne Ramberg: Om skyldigheten att tillföra resurser

Nyligen presenterades inom ramen för International Bar Association Human Rights Institute en rapport på temat ”The obligation to mobilise resources: Bridging Human Rights, Sustainable Development Goals, and Economic and Fiscal Policies”.

Det finns goda skäl att fokusera på staters legala skyldigheter att tillföra resurser till stöd för mänskliga rättigheter och FN:s hållbarhetsmål, som de följer av Agenda 2030. Agendan antogs 2015 av 193 länder. Den innehåller 17 globala mål för hållbar utveckling. Dessa ska ersätta de tidigare millenniemålen. Agendan är en ambitiös plan för att skapa en hållbar, jämställd och säker värld utan fattigdom. De uppställda målen definierar vad som krävs för att uppnå detta. Vad som återstår är det mycket svåra och målmedvetna arbetet med att uppfylla dem. För att uppnå målen måste alla solidariskt medverka. Regeringar har givetvis ett alldeles särskilt ansvar. Men civilsamhället måste också bidraga. Företag och enskilda har en moralisk plikt att medverka om målen ska kunna uppfyllas. Det är en förutsättning för att lyckas. Det är en förutsättning för vår framtid.

Målen innefattar en rad åtaganden. Fattigdomen ska utrotas och god hälsa för alla ska säkerställas. Alla barn ska få gå i skolan. Jämställdhet för kvinnor ska uppnås. Tillgången till rent vatten och energi ska garanteras. Ekonomisk tillväxt och arbete för alla ska främjas. Infrastruktur, industrialisering och innovation ska prioriteras. Den bristande jämlikheten inom och mellan länder ska minskas. Städer och samhällen ska göras trygga och hållbara. Hållbara konsumtions- och produktionsmönster ska säkerställas. Klimatförändringarna ska bekämpas. Haven ska bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt. Ekosystem, skogar och den biologiska mångfalden ska skyddas samt ökenspridning och markförstöring stoppas. Fred, rättvisa och ansvarstagande institutioner ska upprättas.

För att uppnå dessa mål ska medlen för genomförandet av en hållbar utveckling stärkas och det globala partnerskapet vitaliseras. Dessa mål kan synas högt ställda i ljuset av att 43 procent av världens fattigaste människor bor i svaga stater som inte kännetecknas av demokrati eller välfärd. 2030 räknar man med att denna andel ska ha ökat till två tredjedelar. Det internationella samarbetet är centralt för att uppnå resultat.

Utan långsiktig och robust finansiering står sig rättigheter och uppställda mål slätt. Frågan hur finansieringen ska uppnås och genomföras förtjänar därför uppmärksamhet. Vem ska tillhandahålla den, hur ska den tillhandahållas, med hur mycket och till vilket ändamål är frågor som söker svar. Hållbarhetsmålen lämnar mycket över, vad gäller klarhet i dessa frågor.

Kostnaderna för att uppnå de i Agenda 2030 uppställda målen beräknas komma att uppgå till 4 000 miljarder dollar per år. Det motsvarar 30 gånger världens samlade bistånd. Finansieringen är tänkt att i första hand komma via skatter, investeringar och bistånd. Biståndet är dock en liten del. Vad som på sikt krävs är en effektiv skattefinansiering, investeringar och uppbyggnad av lokal infrastruktur. Här krävs effektiva åtgärder.

Agenda 2030 är väl förankrad i mänskliga rättighetsnormer och utgår ifrån att ett rättighetsbaserat angreppssätt ska ligga till grund för alla åtgärder syftande till reduktion av fattigdomen, se mål 18–20. Hållbarhetsmålen adresserar tydligt mänskliga rättigheter och rättsstatliga principer. Mål 16 ska till exempel garantera alla access to justice och skydd av grundläggande rättigheter genom att bygga upp effektiva och inkluderande institutioner med ansvarsutkrävande på alla nivåer. Vidare ska de olagliga finansiella flödena och vapenflödena minska. Mål 17 ska stärka genomförandemedlen och återvitalisera det globala partnerskapet för hållbar utveckling. Detta ska bland annat ske genom att stärka det internationella stödet till utvecklingsländerna och genom att förbättra den inhemska kapaciteten att ta upp skatter och andra intäkter. Det är en angelägen uppgift som jag har skrivit om tidigare.

Enligt en rapport från OECD uppgick värdet av undanhållna skatteintäkter till 120 miljarder dollar per år. Detta motsvarar det bistånd som lämnas årligen till utvecklingsländerna. OECD:s beräkning bedöms vara långt under de verkliga siffrorna. Institut som Tax Justice Network bedömer att siffran är fyra gånger så hög. Medborgare från utvecklingsländerna står själva för den övervägande delen av skatteundandraganden. En jämförelse visar att cirka 2 procent av Nordamerikas förmögenhet och 8 procent av Europas privata tillgångar återfinns i offshorekonton, medan motsvarande siffra är 30 procent för utvecklingsländerna. Det innebär att nästan en tredjedel av utvecklingsländernas privata tillgångar återfinns utanför det land där ägarna bor. En stor del av dessa tillgångar härrör från korruption.

Ett av de allvarligaste hindren mot en hållbar utveckling, som allvarligt underminerar grundvalarna för ett rättssamhälle, är just skatteflykt och korruption. De fattigaste får betala ett mycket högt pris. De undanhålls utbildning, hälsa, bostad och en värdig levnadsstandard. Mutor kan alltjämt synbarligen obehindrat överföras i det finansiella systemet. Att det finansiella systemet tillåter människor och företag att bilda hundratals bolag runt om världen i syfte att dölja sin identitet kan synas egenartat. OECD:s slutliga förslag för reformering av det internationella skattesystemet är i detta perspektiv välkommet och måste givetvis genomföras – på ett rättssäkert sätt. Det förtjänar att påminnas om i tider med en finansminister som oavbrutet uttalar bannbullor mot enskilda och hänvisar till att de ska se sig i spegeln. Det vore bättre om finansministern såg till att det stiftades en ändamålsenlig, effektiv och rättssäker skattelagstiftning som de skattskyldiga kan tillämpa.

Skyldigheten att mobilisera resurser i syfte att stärka mänskliga rättigheter anses numera vara en självständig mänsklig rättighetsskyldighet. Det åligger stater att garantera att adekvat finansiering tillhandahålls för detta ändamål.

Grunden för skyldigheten att mobilisera mesta möjliga resurser för att implementera och stödja mänskliga rättigheter återfinns i internationella överenskommelser som berör ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Ett exempel är konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR). I artikel 2.2 stadgas att ”[v]arje konventionsstat åtar sig att, i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser och bestämmelserna i denna konvention, vidta nödvändiga åtgärder för att, genom lagstiftning eller på annat sätt, tillförsäkra de rättigheter i konventionen som inte redan är förverkligade”.

Ett annat exempel är konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR). Där stadgas i artikel 2.1 att ”[v]arje konventionsstat åtar sig att genom egna åtgärder och internationellt bistånd och samarbete, framför allt på det ekonomiska och det tekniska området, till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att trygga att rättigheterna i denna konvention gradvis förverkligas i sin helhet med alla lämpliga medel, i synnerhet genom lagstiftning”.

I konventionen om barnets rättigheter (CRC) stadgas i artikel 4 att ”[k]onventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skall konventionsstaterna vidta sådana åtgärder med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete”.

Slutligen stadgas i artikel 4.2 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) att ”[m]ed avseende på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter åtar sig varje konventionsstat att vidta åtgärder och till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete, för att trygga att rättigheterna gradvis förverkligas i sin helhet, utan att det ska inkräkta på de åtaganden i denna konvention som är omedelbart tillämpliga enligt internationell rätt”.

Utöver de konventionsåtaganden som redogjorts för ovan har ett stort antal folkrättsliga initiativ tagits och en rad auktoritativa riktlinjer utfärdats, som alla syftar till samma sak, att värna rättighetsskyddet. Ett sådant exempel är UN Guiding Principles on Business and Human Rights.

Trots att den svenska regeringen arbetar systematiskt med mänskliga rättigheter kritiseras Sverige regelbundet för brister i rättighetsskyddet. I en internationell jämförelse framstår dock Sverige som ett föredöme. Men frågan om resurser är alltid aktuell. På det nationella planet uppgår ramanslaget för rättsväsendet till 45,8 miljarder under 2018, motsvarande cirka 4,5 procent av statsbudgeten. Mer än hälften belastar polisen och säkerhetspolisen. Ungefär lika mycket som rättsväsendet, 45,7 miljarder, är hänförligt till kostnader för internationellt bistånd. Betydande resurser avsätts även till migration och välfärd.

Dessvärre saknar vanliga människor i Sverige rätt att få sin sak prövad. Rättighetsskyddet är i realiteten urholkat. Det är allvarligt. Det är motiverat att klaga på för snålt tilltagna resurser när det gäller enskildas access to justice. Rättvisa ska inte vara en klassfråga. Med detta sagt måste Sverige i ett internationellt perspektiv anses leva upp till de folkrättsliga förpliktelserna att tillföra resurser. Jag tycker det känns bra och jag känner stolthet över Sveriges aktiva biståndspolitik. Den kan bidra till att Agenda 2030 blir verklighet.