search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

Så kan enskildas tillgång till rättvisa förbättras

Varför ligger vi i Sverige, vid en jämförelse med europeiska länder, i framkant när det gäller möjligheterna för enskilda att få skadestånd och annan gottgörelse på nationell nivå vid kränkningar av rättigheterna i Europakonventionen?

Hur kan det komma sig att människor som drabbas av konventionskränkningar i Sverige, till skillnad från många andra runt om i Europa, normalt sett inte behöver söka sig till Europadomstolen i Strasbourg för att få gottgörelse när staten kränkt deras grundläggande fri- och rättigheter enligt Europakonventionen?

I vårt land kan sådana prövningar tas om hand i närmaste tingsrätt eller i ett förhållandevis effektivt förfarande hos Justitiekanslern, som inte innebär några ekonomiska risker för den enskilde.

Många skulle säkert svara att det följer av ett antal domar från Högsta domstolen som meddelades för tio till femton år sedan. Mest känt är Högsta domstolens avgörande NJA 2005 s. 462, Lundgren-domen, där en person som drabbats av långsam handläggning i domstol på ett sätt som stod i strid med artikel 6 i Europakonventionen tillerkändes 100 000 kronor i ideellt skadestånd.

Högsta domstolen har genom denna dom och flera därpå följande domar klargjort att det finns en generell möjlighet för den som drabbats av en konventionskränkning att kunna få gottgörelse, genom skadestånd – eller för den delen på andra sätt, exempelvis genom strafflindring inom ramen för en brottmålsrättegång. Högsta förvaltningsdomstolen har också konstaterat att det är möjligt att exempelvis sänka sanktionsavgifter för att på så sätt gottgöra en konventionskränkning (HFD 2014 ref. 12).

Och visst – utan dessa domar hade vi inte haft det rättsläge vi har.

Men en viktig faktor som bidrog till denna rättsutveckling var att den föregicks av en dynamisk diskussion, jurister emellan, i juridiska tidskrifter, vid seminarier och i bredare samhällsfora. Här deltog jurister från många olika delar av rättssystemet: akademiker, praktiker, domare och andra myndighetsföreträdare, experter i skadeståndsrätt och processrätt och många fler.

När frågorna sedan hamnade på Högsta domstolens och Högsta förvaltningsdomstolens bord fanns redan diskussioner och argument att utgå från och bygga vidare på.

Hade den här juridiska debatten inte ägt rum så är det inte säkert att vi hade sett en dom från Högsta domstolen som fastslog en rätt till skadestånd på nationell nivå vid konventionskränkningar så tidigt som 2005.

Den juridiska debatten bidrog med andra ord till att bereda vägen för en viktig förstärkning av den svenska rättsstaten genom en rättsutveckling i praxis.

Men fortfarande utgör det faktum att de allra flesta i vårt land saknar praktiska möjligheter att försvara sina fri- och rättigheter mot övertramp av stat och kommun en allvarlig brist i den svenska rättsstaten.

Genom att belysa dessa problem och diskutera och debattera dem ännu mer än som redan sker kan jurister från olika discipliner bidra till förutsättningar för en fortsatt gynnsam rättsutveckling som kan stärka tillgången till rättvisa. Inte minst gäller detta advokatkåren.

Det går att förbättra enskildas tillgång till rättvisa utan att vända upp och ned på den svenska rättsordningen. Här är sex förslag – men det finns förstås många fler.

  1.  Inför en generell möjlighet för enskilda, som får rätt mot en myndighet i förvaltningsdomstol, att få ersättning av staten för befogade rättegångskostnader. Det är orimligt att enskilda, som tvingas anlita jurist för att försvara sina rättigheter mot felaktiga myndighetsbeslut, inte kan få ersättning för detta.
  2. Inför en möjlighet för Justitiekanslern eller motsvarande myndighet att, utan kostnad för den enskilde, pröva skadeståndskrav för fri- och rättighetskränkningar som begås av kommuner och landsting. Att begränsa denna ordning till kränkningar som begås av staten, men inte av kommuner och landsting, är inte motiverat. Dessutom skulle domstolarna på detta sätt kunna avlastas.
  3. Sänk de ekonomiska trösklarna för befogade rättegångar om fri- och rättigheter. I dag vågar många enskilda inte ta angelägna fall till domstol på grund av risken att behöva betala både egna och motpartens kostnader vid förlust. I arbetstvister och i mål om diskriminering finns möjlighet för domstolen att bestämma att vardera parten ska betala sina egna rättegångskostnader, om den part som förlorade målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. En sådan kvittningsregel bör gälla generellt i mål om fri- och rättigheter.
  4. Inför flexiblare talemöjligheter vid rättighetskränkningar. I dag måste enskilda som behöver vända sig till allmän domstol för att få en rättighetskränkning fastställd göra det inom ramen för en skadeståndstalan. Här kan vi hämta inspiration från vårt grannland Norge, där det i praxis har ansetts möjligt att föra en fastställelsetalan om att staten har kränkt en rättighet i Europakonventionen, utan koppling till ett skadeståndsyrkande (se t.ex. rättsfallet Rt-2011-1666 p. 33).
  5. För att säkerställa en effektiv prejudikatbildning bör det bli huvudregel att staten står för parternas kostnader i prejudikatmål i de högsta instanserna, i vart fall i mål mellan enskilda och det allmänna (jfr t.ex. Stefan Lindskog, Dag och jag och Högsta domstolen, SvJT 2015 s. 415).
  6. Rättshjälpen måste ses över. Den statliga rättshjälpen är tänkt att utgöra ett yttersta skyddsnät för dem som inte har råd att tillvarata sin rätt. När den nuvarande rättshjälpslagen kom 1997 sattes inkomstgränsen så att cirka 80 procent av Sveriges befolkning skulle kunna få rättshjälp. Tanken var sedan att inkomstgränsen skulle ses över vart tredje år. Men så har inte skett – inkomstgränsen har inte ändrats sedan 1999. Andelen människor som kan få rättshjälp har därför fallit till cirka 40 procent. Under samma period har antalet personer som beviljas rättshjälp också halverats.

Möjligheten för enskilda att försvara sina grundläggande fri- och rättigheter är alldeles för ofta en fråga om tjockleken på plånboken. Att åstadkomma en förändring är en tuff uppgift. Men det finns goda möjligheter att påverka. När det gäller skadestånd vid kränkningar av rättigheterna i Europakonventionen började det som en juridisk diskussion, sedan kom avgöranden i rättspraxis, och den 1 april 2018 träder sannolikt en lagändring i kraft för att tydliggöra rättsläget och stärka rättighetsskyddet i Sverige (se prop. 2017/18:7, Skadestånd och Europakonventionen).

Vad som kan uppnås i fråga om den bredare frågan om enskildas tillgång till rättvisa får framtiden utvisa. Men en sak är säker: ju fler som engagerar sig i debatten desto större är chansen till en positiv förändring.

Fredrik Bergman
Chefsjurist, Centrum för rättvisa