search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Om obekväma sanningar

I senaste numret av denna tidskrift skrev jag om vikten av att ta krafttag för att komma till rätta med det förtryck, maktmissbruk och andra oacceptabla beteenden som vittnesmålen från kvinnor i #metoo-uppropet redovisade. Men också om behovet av analys och besinning.

Det är därför självklart att i denna ledare beröra det på #metoo-initiativet följande uppropet #medvilkenrätt. Detta gav oss exempel på allt ifrån brottsliga handlingar, vedervärdiga beteenden till allmän knölaktighet och dåligt omdöme inom juristvärlden. Det är allvarligt om det inom domstolarna, på universiteten eller på andra arbetsplatser inom rättsväsendet förekommer negativ särbehandling, diskriminering och trakasserier av kvinnor. Dessvärre synes så vara fallet, även om det i stor utsträckning saknas hårda fakta och trots att anklagelserna är anonyma. Det kan vara svårt att dra mer långtgående och konkreta slutsatser av upprop, som oavsett det stora antalet huvudsakligen ger uttryck för starkt positivt stöd till utsatta kvinnor. Likväl. Dessa upprop visar på ett antal obekväma sanningar.

När det gäller advokatkåren har vi emellertid fått tillgång till färskt statistiskt underlag. Vi hade redan före #metoo-kampanjen under september månad skickat ut en anonym Novusundersökning till samtliga advokater och biträdande jurister, något vi gör med viss regelbundenhet. Denna undersökning innehöll ett stort (för stort tyckte många) antal frågor rörande advokaters och biträdande juristers situation, alltifrån ekonomiska förhållanden till arbetsmiljön på advokatbyrån. Dessa kommer närmare att redovisas i januarinumret av denna tidskrift.

Undersökningen, som väsentligen var densamma som Novusundersökningen 2012, innefattade även frågor rörande förekomsten av sexuella trakasserier och negativ respektive positiv särbehandling. I årets undersökning uppgav totalt 4 procent av kvinnorna, mot 1 procent 2012, att de utsatts för sexuella trakasserier. Detta var en tydlig ökning, om än från en mycket låg nivå. Resultatet visade också att de som under senaste året i störst utsträckning uppfattat sig ha blivit utsatta för såväl sexuella trakasserier som negativ särbehandling är kvinnliga biträdande jurister under 35 år, som arbetar på en byrå med mer än femtio anställda i Stockholm. Hela 11 procent av dessa angav att de blivit sexuellt trakasserade på sin arbetsplats det senaste året.

Så många som 15 procent av de kvinnliga biträdande juristerna uppgav också att de blivit negativt särbehandlade på grund av sitt kön, mot 13 procent för fem år sedan. 3 procent av såväl kvinnor som män ansåg sig samtidigt positivt särbehandlade på grund av sitt kön.

På frågan på vilket sätt kvinnorna har blivit negativt särbehandlade framkom dåligt bemötande, en känsla att inte bli lyssnad på av manliga kolleger, kvinnofientlig jargong, olämpliga kommentarer, favorisering av män, negativa följder av föräldraledighet, utanförskap med mera. Männen som uppfattade sig som negativt särbehandlade uppgav att den ensidiga debatten leder till att väldigt mycket fokus riktas på kvinnorna med åtföljande mindre belöning åt männen, avsaknad av rätt att delta i kvinnoföreningar, tvång att betala andras föräldraledighet, premiering av kvinnor och mer stöd till kvinnor än till män, lägre krav på kvinnorna och svårt att få jobb då kvinnor efterfrågas.

Motsvarande siffror för dem som anser sig vara negativt särbehandlade i sin yrkesroll var 10 procent mot 5 procent 2012. Särbehandlingen handlar huvudsakligen om minskat inflytande på arbetet, tilldelning av arbetsuppgifter, sämre löneutveckling, försämrade möjligheter till delägarskap, sämre möjligheter till vidareutbildning och dålig hantering av föräldraledighet. Av de 2 procent av männen som uppfattade sig negativt särbehandlade var orsakerna huvudsakligen andra.

I anledning av uppropet #medvilkenrätt, som presenterades när Novusundersökningen precis var avslutad, uppdrogs åt Novus att göra en mer ingående, anonym kartläggning av förekomsten av sexuella trakasserier inom kåren. Vi valde i ljuset av resultaten från huvudundersökningen att endast tillskriva de kvinnliga biträdande juristerna och advokaterna. Svarsfrekvensen var mycket hög: 55 procent, att jämföra med huvudundersökningen som hade en svarsfrekvens på 37 procent. Resultaten från denna kompletterande undersökning skiljde sig från huvudundersökningens en månad tidigare.

Av de 1 621 kvinnliga advokater och biträdande jurister som svarade uppgav så många som 33 procent att de någon gång under sin tid på advokatbyrå blivit sexuellt trakasserade, och 13 procent uppgav, mot 4 procent i huvudundersökningen, att de under de senaste 12 månaderna utsatts. Trakasserierna har huvudsakligen tagit sig uttryck i ord eller bild genom sexistiskt eller förminskande språkbruk. Över hälften uppger sig dock ha blivit utsatta genom handling. Vanligast är att chefen eller annan kollega trakasserar. Men, en så stor andel som 36 procent av dem som utsatts anger att klient eller annan person kopplad till klient var skyldig till trakasserierna. Nästan hälften har agerat i anledning av trakasserierna. En fjärdedel av dem som uppgivit sig ha blivit utsatta bedömer att trakasserierna är att anse som lagbrott. Endast sex personer, motsvarande 1 procent av de som utsatts, har dock polisanmält händelsen.

Vissa har hävdat att det var fel att göra en fördjupande enkät då något behov inte förelåg. Andra har gjort gällande att genom att göra en enkät har kvinnor kommit att utvidga begreppet sexuella trakasserier till omständigheter som de i den tidigare undersökningen inte fann vara trakasserier. En tredje åsikt är att undersökningen underminerar uppropets allvar. Min uppfattning är att genom den kompletterande undersökningen har ett stort mörkertal kunnat påvisas beträffande den första undersökningen. Man kan vidare ha invändningar mot utformningen av själva undersökningen. Alltifrån de uppenbara definitionsproblem som begreppet ”sexuella trakasserier” innefattar, till varför vi inte också frågade männen i den kompletterande undersökningen. När det gäller definitionsfrågan är den inte okomplicerad. Men, enligt min mening är även den subjektiva upplevelsen högst relevant. Den är illa nog. Vi valde också att inte fråga männen eftersom dessa över huvudtaget inte uppgivit sig vara sexuellt trakasserade. Männen kan givetvis, som några påpekat, ändå ha viktiga erfarenheter att redovisa. Det har även hävdats att problemet är ett annat och mycket större. Nämligen, den negativa särbehandling av kvinnor som ursprungsenkäten redovisar. Man kan också hävda att resultaten är missvisande när det gäller de större byråerna med mer än 50 anställda, vilka utpekas vara de arbetsplatser där kvinnor i högre grad utsätts för sexuella trakasserier. Dessa byråer sysselsätter den helt övervägande delen av antalet biträdande jurister, där kvinnorna också är i majoritet.

Vad bör då göras framåtsyftande? Ytterst är det givetvis advokatbyråerna i sin egenskap av arbetsgivare som har det grundläggande ansvaret för att man genom gott ledarskap verkar för jämställdhet och en god arbetsmiljö på arbetsplatsen. Men, Advokatsamfundet har också ett ansvar för att advokatyrket präglas av hög etik och professionalism. Advokatyrket är och ska vara ett attraktivt yrke som ska locka duktiga och talangfulla personer, män som kvinnor, till advokatbyråerna. De ska inte bara komma på besök. De ska vilja stanna kvar i yrket. En tydlig trend – och en sannolik följd av den alltjämt pågående högkonjunkturen – är att det för närvarande anställs ett exceptionellt stort antal biträdande jurister, av vilka en majoritet är kvinnor. Samtidigt är tillväxten i advokatkåren mycket blygsam. Många unga kvinnor och män väljer att lämna advokatyrket. I den kontexten är det djupt illavarslande om kvinnor upplever sig sexuellt trakasserade och negativt särbehandlade. Och än värre om detta sker i en ökande utsträckning, vilket siffrorna antyder. Att vi 2017 har ett växande problem av detta slag är förvånande och skakande.

Många initiativ har redan tagits för att stärka unga kvinnor i deras professionella yrkesutveckling. Inom ramen för Hilda har sedan 2006 årligen över tusen unga kvinnor träffats, genomgått mentorprogram och deltagit i konferenser. Vi har i varje nummer av denna tidskrift en artikel om Hilda och ledarskap. Advokatsamfundet genomför sedan flera år också ledarskapsutbildningar. Inom ramen för samfundets proaktiva tillsyn följer vi även upp byråernas jämställdhetspolicies. Många goda insatser görs också på flertalet advokatbyråer för att motverka negativ särbehandling, diskriminering och trakasserier. Allt detta till trots finns uppenbarligen mycket kvar att uträtta. Låt oss göra detta tillsammans.

När denna tidning kommer ut har vi haft möte med de 15 största advokatbyråernas managing partners, sammanträffat med ett trettiotal av advokatkårens och rättsväsendets kvinnliga chefer, samt inte minst haft möte i Advokatsamfundets huvudstyrelse. Vid dessa tillfällen kommer frågan om vad vi konkret kan göra, för att komma till rätta med de missförhållanden som uppropet #medvilkenrätt och vår egen kartläggning avslöjar, att ingående ha diskuterats.

Det finns skäl att återkomma i frågan.

Anne Ramberg