search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Samfundsfrågor

Ordförande: #medvilkenrätt

Texten nedan är det tal jag höll på Advokatdagarna den 16 november, med ett tillägg på slutet.

I tisdags publicerades i Svenska Dagbladet uppropet Med vilken rätt, undertecknat av nästan 4 500 kvinnor. Nu, några dagar senare, är de ännu många fler. Berättelserna är en bedrövlig läsning. Fortfarande 2017 finns det uppenbarligen gott om män som tycker sig kunna bete sig rent ut sagt svinaktigt på sina arbetsplatser. Detta måste få ett slut!

Det sägs mycket klokt i uppropet men det är särskilt en mening jag fastnade för:

”Vi vill förändra juristbranschen och skapa en arbetsmiljö där kvinnor inte behöver vara rädda och slipper freda sig.”

Inte behöva vara rädd, slippa freda sig. Det är illa, väldigt illa, att detta ska behöva sägas 2017. Men det behöver sägas, det är alldeles uppenbart.

Till alla er som undertecknat uppropet och till alla er som berättat om era upplevelser vill jag som ordförande i Advokatsamfundet säga: Tack för att ni säger ifrån, tack för att ni vågar berätta! Jag tror att det ni gjort redan på kort sikt kommer att få stor betydelse.

Berättelserna kommer från alla delar av rättsväsendet men många rör vår egen bransch, advokatbyråerna.

Ledningarna på de stora byråerna har varit väldigt tydliga när de uttalat sig i media i kölvattnet av uppropet. För dem är det nolltolerans som gäller. Jag är helt övertygad om att de menar vad de säger. Jag vill tro att den inställningen – att det är nolltolerans som gäller – också gäller för det stora flertalet byråer.

Men om nolltoleransen ska kunna ska kunna gå från ord till handling krävs flera saker. En grundläggande förutsättning är att de kvinnor som utsätts för de här svinerierna berättar för byråns ledning vad de har utsatts för.

Jag har stor förståelse för att många tvekar inför att göra det – vad får det för konsekvenser för mig om jag går till ledningen med detta?! Men likväl – de som utsätts måste våga – måste våga om vi ska komma tillrätta med detta.

Jag hoppas och jag tror att uppropet leder till att fler kvinnor vågar. Det är ju inte minst därför som uppropet är så viktigt.

Och när kvinnorna vågar, då måste byrån som arbetsgivare ta i med hårdhandskarna mot dem som beter sig som om det vore 1917 och inte 2017. Beteenden av det slag som vi nu läser om måste få allvarliga konsekvenser för förövaren – jag tycker vi kan kalla honom så.

Bara så, med kraftfull handling, inget som helst överslätande, inget som helst ursäktande, kan vi komma till rätta med dessa för ett modernt samhälle ovärdiga förhållanden.

Avslutningsvis: När det gäller vad Advokatsamfundet kan och bör göra kommer vi att ta upp frågan som första punkt på nästa styrelsemöte. Vår tanke är att vi där och då ska föra en förutsättningslös diskussion – förutsättningslös i meningen att också tänka nytt – för att se vad vi kan göra för att medverka att detta otyg en gång för alla försvinner från våra arbetsplatser.

Försvinner – så att kvinnorna, som det står i uppropet, ”inte behöver vara rädda och slipper freda sig”.

* * *

En klok ledamot påpekade för mig efter talet att det var en viktig aspekt som fattades, nämligen följande.

Förvisso måste kvinnor som utsätts för trakasserier våga berätta om det för byråns ledning. Men detsamma gäller alla andra på arbetsplatsen – män och kvinnor – som ser vad som försiggår. De får inte tiga.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att tysthetskulturen måste brytas – både av de utsatta och omgivningen. Då men först då kan vi få stopp på trakasserier – sexuella och andra – och svinaktiga beteenden.

Christer Danielsson
Advokatsamfundets ordförande