search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Advokatdagarna

HD-avgöranden har gjort obligationsrätten klarare

De senaste åren har det kommit ett stort antal prejudikat från Högsta domstolen på obligationsrättens område. Professor Jessika van der Sluijs presenterade några rättsfall där HD särskilt tydligt har antingen klargjort eller ändrat rättsläget.

Jessica van der Sluijs diskuterade en serie avgöranden där HD diskuterar i vilken mån ett avtalat överlåtelseförbud är bindande för förvärvaren.

I NJA 2009 s. 570 överlät nyttjanderättshavarna till en grustäkt hela rörelsen. Hade förvärvaren rätt till ersättning enligt väglagen när Vägverket byggde väg på fastigheten? HD fann att något samtyckeskrav inte fanns. Men HD skriver också, liksom Stefan Lindskog i sitt tillägg till domen, att det går att förbehålla sig en samtyckesrätt.

I NJA 2015 s. 1040, Enstegstätade fasader II, behandlades frågan om huruvida ett uttryckligt överlåtelseförbud i entreprenadavtal gällde mot andrahandsköpare av småhus. Enligt HD var överlåtelseförbudet inte bindande för andrahandsköparna, med hänvisning till omsättningsintresset.

I NJA 2016 s. 288 kunde enligt HD en miljöskadegaranti åberopas efter en serie ombildningar av företag, eftersom ett överlåtelseförbud inte träffar överlåtelser eller ombildningar.

I NJA 2017 s. 289 och NJA 2017 s. 550 om gåva av fastighet ställde givarna upp krav på att samäganderättslagen inte skulle tillämpas, så att delägarna inte fick påkalla försäljning. HD fann att man inte kan inskränka förfoganderätten vid fast egendom så mot den som köper en fastighet.

Därefter tog jessika van der Sluijs upp några avgöranden kring frågan om huruvida ansvarsfriskrivningar står sig vid grov vårdslöshet.

I NJA 1998 s. 390, Diamantfallet, hade postpersonal stulit diamanter ur ett paket, men Posten hade begränsat sitt ansvar. HD konstaterade att en ansvarsfriskrivning inte kan åberopas av den som har orsakat skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet.

I NJA 2017 s. 113 hade säljaren av en fastighet köpt ett besiktningspaket, som köparen tog över. Men överlåtelsebesiktningen var bristfällig. Besiktningsavtalet innehöll en ansvarsfriskrivning. HD konstaterade att köparen hade en självständig rätt mot besiktningsföretaget. HD ansåg också att metoden att bedöma ansvarsfriskrivningens giltighet bara utifrån graden av vållande är osäker, och slår fast att bedömningen numera bör göras utifrån 36 § avtalslagen. Men HD fann att ansvarsbegränsningen inte var oskälig, eftersom det var säljaren – inte köparen – som hade beställt den.

Slutligen redovisade Jessika van der Sluijs tre rättsfall om alternativa ansvarsvägar vid en kontraktskedja mellan A, B och C: C orsakar skada på A, som direkt vill kräva C, som han inte har avtal med, på utomobligatorisk ersättning.

I NJA 2007 s. 758, Ballofixen, var frågan om beställaren kunde vända sig direkt mot huvudentreprenörens underentreprenör med anspråk på grund av vattenskada. HD konstaterade att avtalet var utformat så att eventuella ansvarsbegränsningar skulle gälla oavsett vem man riktade anspråk mot, och sade nej till utomobligatoriskt ansvar.

I NJA 2009 s. 16, Dubbelboendet, beställde en bostadsrättsförening entreprenad där en vattenläcka orsakade dels sakskador för föreningen, dels kostnader för dubbelt boende för en bostadsrättshavare. HD tillät att bostadsrättshavaren riktade utomobligatoriskt ansvar direkt mot entreprenören.

I NJA 2014 s. 760, Cargo Center, uppdrog ett läkemedelsföretag transporter åt en speditionsfirma, som anlitade ett annat företag för att hantera godset. Godshanterarens anställda stal läkemedlet. HD konstaterade att skadeståndsansvar vid avtal främst syftar till att säkra fullgörelse, medan utomobligatoriska skadestånd främst syftar till att kompensera. Därför har skadeståndslagen generell giltighet – även mot kontraktspart. Men i avtalet mellan speditionsföretaget och godshanteraren fanns en ettårig preskriptionstid. HD tillämpade den kommissionsrättsliga principen att kommittenten kan ha rättigheter mot tredje man, men aldrig kan få bättre rätt än kommissionären skulle ha haft. Därmed ansåg HD läkemedelsföretagets fordran preskriberad. 

Magnus Andersson
Annons
Annons