search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Rättsskyddsförsäkringen fyller inte sin funktion

Advokat Carl Skarborg konstaterar att det som rättsskyddsförsäkringen avsågs täcka, nämligen den ekonomiska möjligheten att få ett anspråk prövat, inte fyller sin funktion.

Enligt rådande försäkringsvillkor i branschen gäller att den försäkrade – härvid synes i stort samma regler gälla för företagsförsäkringar och den rättsskyddsförsäkring, som följer med hemförsäkringen – upp till ett visst belopp ersätts för uppkomna rättegångskostnader i tvist, som kan prövas av allmän domstol (i denna framställning undantas frågan om skattemål och mål i arrende- och hyresnämnd).

Utnyttjandet av försäkringen förutsätter vidare att den rättssökande anlitar ett godtagbart ombud och att tvist anses föreligga. I försäkringsvillkoren anges uttryckligen att med tvist avses att ett framställt krav helt eller delvis avvisas.

Som bekant råder den ordningen att rättsliga åtgärder inte får vidtagas utan att motparten beretts skälig tid att ta ställning till klientens anspråk och därigenom också givits möjlighet att träffa uppgörelse i godo. Rättsliga åtgärder får dock vidtagas utan förvarning om ett dröjsmål skulle medföra risk för rättsförlust eller annan skada för klienten.

Normalt sett innebär således detta ramverk att en advokat, när en klient anser sig ha ett berättigat men inte honorerat anspråk, tillskriver motparten och framställer krav. Vid avböjande ingives därefter en stämningsansökan. 

Inte sällan eller möjligen relativt ofta, föranleder dock sådan kravskrivelse ingen reaktion alls.

Enligt freudiansk analytisk teori har bristen på reaktion inte sällan att skaffa med att den angripne – likt strutsen med huvudet i sanden – borttränger det obehagliga, för att på så vis bibehålla sin jämvikt. Andra, åter, ägnar tystnadens tid åt att undanskaffa utmätningsbara tillgångar eller åt förhoppningar att angriparen inte förmår komma så mycket längre än att bara framställa sitt anspråk.

Oavsett skäl, gör man – ställd inför ett krav – klokt i att inte reagera, eftersom angriparens kostnad, för att ta reda på vad tystnaden innebär, blir betydande, förutsatt att målet är något sånär komplext.

Av ett nyligen avkunnat beslut av nämnden för rättsskyddsfrågor framgår nämligen att villkoret, att framställt krav helt eller delvis måste ha avvisats innan dess rättsskydds­försäkringen kan utnyttjas, skall uppfattas som absolut. Ombuds- och övriga rättegångs­kostnader före tiden för ett av­visande är således inte ersättnings­gilla enligt nu gällande försäkringsvillkor.

Den rättssökande, som inte lyckas utverka ett avvisande ställningstagande från sin motpart – inte sällan kanske inte bara på den grunden att motparten underlåter att svara, utan även därför att motparten likt medie­tränade politiker låter sig avhöra med svar, på helt andra frågor än de som avsågs med kravet – hamnar i ekonomiska besvärligheter. Samma förhållanden drabbar den som, till följd av risk för rättsförlust, inte kan vänta.

Den praktiska innebörden blir att allt inledande arbete, allt underarbete för en stämningsansökan, allt arbete med tillskapandet av en stämningsansökan, delgivningskostnader och expeditionskostnader till tingsrätten för stämningsansökans ingivande och diverse kostnader för framtagande av bevisning, inte är ersättningsgilla inom ramen för rättsskyddsförsäkringen.

Konsekvensen blir ofta, att den rättssökande visserligen har ekonomi att väl klara kommande kostnad för självrisk för sitt försäkringsutnyttjande, men därutöver inte för att betala igångsättningskostnad, som kanske bland annat avser ett par dagars heltidsarbete för den anlitade advokaten.  

Man kan konstatera att det, som rättsskyddsförsäkringen avsågs täcka, nämligen den ekonomiska möjligheten att få ett anspråk prövat, inte fyller sin funktion.

För den enskilde blir det därmed effektivare att spela gammaldags kanadensisk hockey – skjuta in pucken i anfallszonen och åka efter för att se vad som händer och – om tillfälle ges – hålla fast motståndaren i sargen.

Man kan möjligen argumentera för att debatten i dessa frågor är meningslös, eftersom den angriper frågan om innehållet i och priset för den tillhandahållna produkten och att det står köparen fritt att välja annan leverantör. Å andra sidan agerar säljaren i detta sammanhang på en oligopolmarknad, där produkten hos alla försäkringsgivare i stort sett är densamma och har samma pris. Mot den bakgrunden borde det vara angeläget både för konsumentorganisationer och ombudsmannaorganisationer – till exempel Advokatsamfundet – att engagera sig för att om möjligt skapa en konsumentvänligare förutsättning för tvistelösning.

Carl Skarborg
Advokat

Tidigare domarutbildning. Verksam sedan 30 år som advokat och parallellt med detta som styrelserepresentant i diverse branscher.